Underbara December!
Jag är en av de som älskar december. Jag vet … mörkt, slaskigt och kallt! Men det finns ju så mycket att glädjas åt: julgranarna, ljuset i fönstren, förväntningarna och ett nytt år som snart står för dörren.
Många av mina vänner fyller år i december, inklusive jag själv. Jag älskar presenter, överraskningar och tårtor! En särskild födelsedag minns jag som om det var igår, trots att det var väldigt länge sedan.
Jag var 14 år och skulle snart fylla 15. Nästan varje dag spenderade jag på ett djurinternat och hjälpte till. Där fanns hemlösa katter och hundar, och jag älskade att promenera med hundarna, vinna deras förtroende eller sitta i ”köket” med en katt i knät. Vi kokade kött till hundarna och fisk till katterna. Lukten i köket går knappt att beskriva, men man blev van. Och djuren – de var helt fantastiska.
Mannen som drev internatet, Hr. Jönsson, hade också två ponnyer: en shettis som hette Claus och en större ponny som hette Prins. Jag brukade ta hand om dem och rida ibland. Men några veckor innan hade Prins gått bort i tarmvred, och vi tyckte alla synd om Claus som nu var ensam. Hr. Jönsson hade nämnt att han kanske skulle skaffa en ny häst, men hästar var dyra även då, så det var inget vi kunde ta för givet.
En vecka innan min födelsedag ringde Hr. Jönsson – vilket han aldrig brukade göra. Han bad mig komma dit genast! Jag hade en känsla av att det kanske var en ny häst, så jag lånade min brors moped (fast jag egentligen inte fick köra moped förrän jag fyllde 15). Jag hade smygprövat lite innan, så jag visste hur man körde och kom fram snabbt som bara den.
Och där stod han: den lilla ponnyn! Hr. Jönsson sa att han skulle vara ”min” så länge jag fortsatte att hjälpa till på internatet. Han hade hittat det perfekta sättet att försäkra sig om att jag aldrig skulle sluta komma dit.
Det var den bästa födelsedagen jag någonsin haft. Och på min riktiga födelsedag veckan efter köpte jag min första egna moped, för pengar jag sparat från min konfirmation och andra besparingar. Nu hade jag både en egen häst och en egen moped, och jag var övertygad om att jag aldrig ville bli äldre än 15.
Den önskan slog förstås inte in. Det är nu över 50 år sedan, och jag har fortsatt att bli äldre. Men i stället för att sörja det, är jag tacksam för att jag fått leva så länge och fått uppleva så mycket – särskilt med tanke på att jag haft familj och vänner som inte fått samma möjlighet.
Hr. Jönsson gick bort ett par år efter denna händelse, och hans bror ärvde allt han hade haft. Jag oroade mig mycket för min ponny, men Hr. Jönssons bror tyckte synd om mig och gav mig ponnyn. Jag grät av tacksamhet – min bästa vän skulle få stanna hos mig.
Nu är det december igen, och snart min födelsedag. Jag undrar om jag någonsin kommer att få uppleva en födelsedag lika speciell som den gången. Det ska bli spännande att se – överraskningar är alltid välkomna!
