Molle och Bertil
Jag sitter här och funderar på vad jag ska hitta på att berätta om i nästa bloggpost. Jag har väldigt många historier, men tyvärr är det lika många trista som roliga. Sådan är livet – hälften gott och hälften dåligt. Har man haft så många hästar genom livet som jag har, så är det oundvikligt att det finns flera tråkiga historier emellan. Dem vill jag inte riktigt skriva om, men jag fångar mig själv i att få flashbacks när jag sitter och tänker tillbaka. Bilder i mitt inre som jag gärna skulle vilja radera och glömma bort. Därför väljer jag att skriva om de roliga sakerna, och fokuserar man på dem så hamnar de hemska bilderna åtminstone i bakgrunden.
Idag väljer jag att berätta en historia om Bertil och Molle – en historia som i och för sig kunde ha slutat tråkigt, men som lyckligtvis ordnade sig på ett roligt sätt.
Den gången bodde jag i Björkefall, i ett hus jag hyrde långt ute i skogen. Jag hämtade vatten i en brunn och det fanns inget avlopp, så när jag tvättade mig fick jag gå ut och hälla ut smutsvattnet. Det gick ju någorlunda på sommaren, men på vintern var det inte så roligt. Jag hade även utedass. Det gick åt mycket vatten som skulle hivas upp ur brunnen, eftersom jag hade tre hästar och en hund. Närmaste bebodda granngård var Bertils – fem kilometer bort. Åt andra hållet var det “bara” ett par kilometer till levande människor, och nio kilometer till byn.
Mina vänner frågade ofta om jag inte var rädd för att bo ensam, men det rörde mig inte – jag trivdes bra. Det var bara lite svårt för mina kunder att hitta till mig 🙂
Bertil var alltid snäll och hjälpte till, och han fixade mycket åt mig. När han skulle iväg, och det låg inom rimliga gränser, körde han alltid med sin häst. Han gillade bättre att köra hästen än att köra sin bil.
En dag kom Bertil med foder till mina hästar, och det var Molle som var framför vagnen. Han var en stor svart nordsvensk som var väldigt snäll och arbetsvillig. Bertil körde ofta med honom i skogen och Molle lydde minsta vink.
Jag var naturligtvis glad för hjälpen och undrade om inte Bertil ville ha kaffe. Det var väldigt sällan Bertil tackade nej till kaffe, så han svarade glatt ja. Han spände ifrån Molle från vagnen, hängde upp tömmarna på däcklen och lät Molle gå och beta. Jag hade lite bekymmer över det och undrade om han inte skulle släppa in honom i hagen eller i stallet.
– Näää, sa Bertil, Molle går aldrig någonstans!
När vi kom ut efter att ha druckit kaffe var där tomt. Ingen Molle någonstans! Vi letade en kort stund men han var inte att hitta. Då såg vi spåren på grusvägen och konstaterade att Molle nog hade tyckt att det var dags att gå hem.
Vi tog min lilla bil – jag hade en Fiat 124 – och körde i riktning mot Bertils gård. Vi hann ifatt Molle halvvägs hem, vilket ju var en bra bit. Bertil hoppade ut och fick tag på honom. Han var ju tvungen att gå tillbaka med Molle, eftersom vagnen stod kvar hos mig.
Jag tyckte synd om honom som skulle behöva gå den långa vägen, så jag föreslog att han kunde sitta i bilen och rulla ner fönstret – så kunde han “köra” Molle framför bilen, och på så vis slapp han att gå. Sagt och gjort! Bertil och jag skrattade hela vägen tillbaka, både åt att han hade litat så mycket på Molle, och åt den något udda situation han nu befann sig i – sittande i bilen och “körande” hästen.
Vi kom hem välbehållna, både häst och bil, och Bertil kunde spänna för och lunka hem. Molle fick ordentligt med motion – men det var ju lite självvalt 🙂
