Min Mission
Jag har ofta hört att man bör hitta sin mission i livet för att kunna åstadkomma något meningsfullt på jorden. För mig var det länge svårt att identifiera vad min mission var. Under både min ungdom och vuxenliv handlade det mest om att överleva – att få mat på bordet och senare se till att mina barn hade detsamma. Men en sak var alltid klar: jag skulle aldrig nöja mig med ett vanligt 9-till-4-jobb. Livet i bilköer till och från jobbet var inte för mig. Istället hittade jag min väg genom att arbeta med hästar, något jag alltid har brunnit för.
Men att älska sitt arbete är inte nödvändigtvis samma sak som att ha en mission. Min riktiga mission fann jag först för några år sedan, när jag började hjälpa ryttare som kämpade med rädsla och samtidigt startade en podcast. Syftet var att intervjua människor som gjort något bra för hästar och på så sätt sprida kunskap och inspiration.
Empati för hästen har alltid varit min drivkraft
Genom åren har jag gjort många misstag i min hantering av hästar, men jag har alltid haft empati och en stark vilja att ge dem ett så bra liv som möjligt. Redan som barn kunde jag inte titta på westernfilmer utan att reagera på ryttarnas hårdhänta ridning – stångbett som slets i, sporrar som användes urskillningslöst, och hästar som föll ”döda” under inspelningarna. Jag kunde inte låta bli att tänka på de skador och det lidande hästarna måste ha gått igenom.
Med åren började jag ifrågasätta många av de saker som anses vara ”normala” i ridvärlden. Jag undrade om det verkligen var nödvändigt att använda bett i hästens mun – kanske för att jag själv är så känslig med tänderna. Jag har alltid ifrågasatt behovet av sporrar och använde dem enbart vid tävlingar, eftersom det var ett krav. För mig var det självklart att sträva efter att kommunicera med hästen med så få hjälpmedel som möjligt. Jag minns att folk ofta beundrade att jag kunde rida min hingst med bara en grimma – för mig var det inget märkvärdigt utan bara ett naturligt sätt att rida.
Nyfikenheten ledde till podcasten
När jag startade min podcast var det för att jag var nyfiken. Jag ville veta hur andra människor runt om i världen hanterade och levde med sina hästar. Världen är stor och skillnaderna i hästhållning är enorma. På något sätt lyckades jag hitta personer som verkligen gjort skillnad för hästarna, och detta blev snabbt den röda tråden i mina avsnitt.
Så småningom väcktes tanken på att skapa debattrundor där olika röster kunde mötas för att diskutera sina synsätt. Det har varit fantastiskt att se hur hästvälfärdsfrågorna kommit upp på agendan, och hur fler börjar tänka på hästens bästa istället för att bara fokusera på tävlingsresultat. Jag välkomnar detta med öppna armar, för det behövs verkligen. Vi måste förändra synsättet som börjar redan på ridskolorna och hjälpa människor att förstå att hästen inte är ett redskap – den är en individ som förtjänar att bli lyssnad på och förstådd.
Min mission idag
Min mission idag är att lyfta fram de som vågar tänka annorlunda och som sätter hästens välbefinnande i första rummet. Jag hoppas att vi når en punkt där det som idag kallas ”alternativt” blir det nya ”normala”, och att vi som valt att sluta tävla på grund av utrustningens påverkan, stress och orimliga bedömningskriterier inte längre ses som ”mesar” utan som föregångare som älskar sina hästar och respekterar deras välmående.
Det är min dröm att vi ska få en liknande utveckling som vi sett inom hundträning, där hårda metoder ersatts av mjuka och respektfulla. Att vara snäll är inte detsamma som att vara svag. Och om det är något jag inte är, så är det svag.
Jag ser med glädje fram emot en bättre framtid för våra hästar. Om du är nyfiken på vad detta handlar om, lyssna gärna på min debattrunda nu på onsdag. Där får du möta kunniga hästmänniskor, forskare och ryttare som visar att det går att skapa ett fantastiskt samspel med hästen – utan tvång och hårda medel.
