Livet i ett nötskal!
När jag var barn och red på arbetshästarna, satt jag bara och njöt på hästen. Länga tyglar och hästen fick beta lite om den ville, jag red mest barbacka och lutade mig bara lite bakåt och slappnade av när vi travade. Jag följde hästen och var lös och ledig i kroppen.
När jag blev lite äldre och kände att det var kul att tävla, fick jag lära mig att ha hälarna ner, tårna in, upp med blicken och armbågarna skulle ligga på höften. Jag lärde mig också att jag skulle göra halvhalter och hästen skulle gå på tygel. Jag fick höra att jag skulle knipa med knäna så jag kunde hålla mig fast om jag red barbacka.
Med alla dessa måsten, blev det svårare att rida. Jag lyssnade, jag ville bli bättre….
Min kropp var aldrig gjort för ridning, jag är lång kobent och inte särskild smidig, men jag ville lära mig.
Alla hade olika knep och sätt att bli duktig och jag jobbade mig ständigt framåt och jag kom en bit på vägen.
Jag övade så länge att det blev en vana….. att sitta till med länden, att knipa med knäna att göra halvhalter!
Så fick jag en ny tränare som sa att jag skulle slappna av i knäna, och jag lovar, det tog lika lång tid att vänja mig av med att knipa, som det hade tagit att lära mig det.
Senare fick jag lära mig att det var inte alls nödvändigt att tårna skulle peta inåt men att man fick gärna sitta naturligt med dem utåt.
Eftersom jag tävlade då och det var tvunget att ha sporrar på när man tävlade, tyckte jag det var konstigt, för jag hade alltid lärt mig att tårna skulle peka inåt, så man inte satt och hackade med sporrarna.
Jag skulle också lära mig att rida med Kandar för man fick inte rida utan i de högre klasserna.
Jag blev aldrig riktigt vän med den och slutade tävla. Jag köpte en unghäst i stället, för då var där lång tid till man behövde använda sporrar och kandar!
Jag gick baklänges i min “utveckling “ jag blev aldrig någon dressyrstjärna för jag började rida andra grenar och körde också en del i stället.
Nu är jag tillbaka……rider i grimma, barbacka, tar det lugnt och lutar mig lite bakåt när vi travar och följer med.
Tänk att där skulle ett helt liv till att upptäcka, att det jag gjorde från början var det bästa, det roligaste och enklaste och man till och med får bättre kontakt med hästen på det viset.
Självklart hade jag då inte upplevd jakterna, tävlingarna, vara cowgirl i Australien, riddarspelen, hoppningen om jag bara hade ridit i grimma och foppatofflor men lite roligt att tänka på.
Cirkeln är sluten:)
