Jaktridning.
Jag är ju född och har vuxit upp i Danmark även om jag tillbringade alla mina lov i Sverige. Jag hade haft ett par hästar och provat på lite saker med dem. Jag hade bla annat varit i Dyrehaven i Klampenborg och tittat på den årliga stora Hubertusjakten som var på TV varje år och de kungliga var ute och titta på. Jag var där som åskådare först till fots och sedan var vi också där till häst och beundrade dessa som red jakten och låtsades att det var vi. Det såg fantastiskt kul ut och helt enormt spännande och jag som är född nyfiken lovade mig själv att detta skulle jag vara med till någon gång.
När jag hade köpt Markant som jag döpte om honom till (han hette Fleur som jag tyckte lät som ett litet ponnysto) Han var 173 cm och definitivt ingen liten ponny. Jag köpte honom billigt, för tjejen som hade honom var rädd för honom, så för att testa om det låg lite sanning i att han var farlig, red jag en sväng i skogen barbacka:) Han protesterade lite men vi blev fort vänner och det var en underbar häst. Han hade inget emot att hoppa och jag tog upp idéen med att vara med i Hubertusjakten.
För att kunna deltaga i själva Hubertusjakten, skulle man genomföra minst 6 jakter och en rävsvansjakt och att genomföra menades då att man skulle ha hoppat alla hinderna.
Man började då med en vinterjakt och en vårjakt och sedan blev hinderna större och svårare. Jag red jakt varje söndag och i veckorna tränade jag honom i dressyr, red ut och körde (hade naturligtvis också körd in honom) så han fick en varierad och rolig träning.
Jag lyckades att genomföra de 6 jakter och skulle då med på rävsvansjakten. På dessa jakter innan är där inget upplopp, så ingen vinner men man har en trevlig jakt tillsammans och ibland äter man lunch med de andra osv. På rävsvansjakten var där 2 rävar som bar en rävsvans på axeln och så gällde det att fånga dem när jakten var slut. Jag snuddade precis rävsvansen när ryttaren kastade sig åt sidan. Jag var väldigt besviken att jag inte hade fått den, men men det var superkul.
På kvällen var det middag med alla som hade varit med på jakten på en fin restaurant och det visade sig att de som hade tagit rävsvansarna skulle ge en snaps till alla som var med på middagen och där var minst 70 personer. Där och då andades jag ut och tackade min gud för att jag inte hade tagit svansen:)
Den stora dagen hade kommit och jag skulle vara med i Hubertusjakten. Det var ju nog att underdriva att jag var nervös. Tusentals människor i Dyrehaven, TV var där, kungligheter var där. Mitt största mål var att överleva Magasindammen, där TV alltid stod klar till att filma dem som ramlade av i vattnet. Markant var inte rädd för vattnet men man vet aldrig, han kunde ju halka till eller hoppa fel, för där var ju hinder framför.
Innan Magasindammen kommer man ut på en stor slätt “Erimitagen” där man kan se slätten, magasindammen och Erimitageslottet. Jag glömmer aldrig den syn, när jag kom ut på slätten, såg all dessa ryttare i röda jackor i en sträng upp emot slottet och de första hade börjat att hoppa i Magasindammen. Då hörde man ett sus i folkmängden och man visste att då hade den första blivit ordentligt blöt och det visade sig att en av “rävarna” som rider först hade ramlat av sin häst ner i dammen! Tv fick sina bra bilder:) Jag klarade mig och jag kommer ihåg när jag galopperade förbi alla dessa människor som stod och tittade, vilken lycka jag kände.
Sedan dess har jag ridit många Hubertusjakter i Sverige, men eftersom man bara har denna ena jakten om året där, så blir det inte det samma. När man har ridit jakt med samma människor många gånger, man känner dem och deras hästar och man har fantastiskt roligt.
Det är något jag saknar från Danmark.
På bilden är jag och Markant 1980
