Hur jag köpte Ragyogo
För ungefär 15 år sedan hade jag en avelshingst som hette Mackay. Vi hade haft många fina år tillsammans, men han började komma upp i åldern – han var då runt 24–25 år. Jag insåg att det var dags att börja leta efter en efterträdare.
Jag ville gärna hitta en gul hingst, helst en cremello, men det är ju inte direkt hästar som växer på träd. Så letandet tog sin tid. Till slut blev jag kontaktad av en dam som berättade att hon hade en cremellohingst till salu. Rykten sprider sig snabbt i hästvärlden!
Hon skickade en film, men hingsten tilltalade mig inte riktigt. Då nämnde hon att en väninna i Tyskland hade en palominohingst som var till uthyrning. Jag var först ganska tveksam – jag har inte haft så bra erfarenheter av att hyra hästar. Om jag skulle ha en hingst ville jag äga honom, särskilt om han skulle stanna i många år.
Men så föreslog hon att jag kunde hyra honom först och sedan köpa honom om allt kändes rätt. Det lät ju faktiskt som ett riktigt bra upplägg – att få lära känna hästen innan ett köp. Det var bara en sak jag var noga med: jag ville se alla papper. Jag ville veta om han var godkänd och hur.
Varje gång jag bad om dokument fick jag något annat än det jag frågade efter. Jag började känna mig lite misstänksam. Jag hade sett bilder och en kort video och tyckte att han såg väldigt fin ut, men något kändes inte helt rätt.
Då bad jag en vän som kunde ungerska att hjälpa mig att kolla pappren. Hon kunde inte riktigt se om han var godkänd, men hittade ägarens namn. Hon föreslog att vi helt enkelt skulle ringa upp honom – vilket jag tyckte var en utmärkt idé.
Damen som ville sälja hingsten hade sagt att han stod i Österrike hos en 16-årig flicka som red honom. Men när min vän ringde till ägaren, som hette Tamas, blev det först helt tyst i luren. Sedan sa han:
”Ja, jag har honom till salu – men det är fortfarande jag som äger honom, och jag har inte bestämt vem som ska få köpa honom.”
Det visade sig alltså att den här damen inte alls hade rätt att sälja eller hyra ut hästen!
Jag konfronterade henne och sa att det här inte kändes okej. Jag erbjöd mig att betala för kontakten, men jag ville inte ha med hennes väninna i Tyskland att göra – hon hade ju faktiskt inte ens köpt hästen.
Det blev ett himla liv. Jag fick en rejäl utskällning – att jag hade förstört deras affärer, att jag aldrig borde ha ringt, och att jag minsann kunde ”dra med mitt dåliga svenska”. Men jag kände att jag hade gjort rätt, och det visade sig vara klokt.
Vi kontaktade Tamas igen. Han sa att om jag kunde erbjuda ett bra hem och ta väl hand om hingsten, så kunde jag få köpa honom direkt. Han tittade på min hemsida och såg hur vi hade det, och att Mackay fortfarande mådde bra trots sin ålder. Min vän talade väl om mig, och till slut bestämdes det att jag fick köpa hingsten – på ett villkor: Tamas ville komma till Sverige och själv se hur hästen skulle få det.
Jag tyckte det var ett fantastiskt förslag! Han och hela familjen kom och hälsade på, och det blev ett väldigt trevligt besök. Vi är fortfarande vänner än idag. De sa att hästen inte kunde få ett bättre hem än hos oss.
Så kom Ragyogo – eller Ragge som vi kallade honom – till Sverige. Han hade egentligen ett mycket långt namn, men Ragge passade honom så bra.
Vi fick några fina år tillsammans, men tyvärr var vi tvungna att ta bort honom när han var 19 år. En dag kunde han plötsligt inte resa sig i boxen. Det var väldigt sorgligt. Han var en otroligt fin och vänlig hingst, med stor personlighet.
