Min själsfrände!
När man pratar med folk som har haft hästar i många år och många hästar, då har de alltid en som de kommer ihåg och som kändes som ens själsfrände.
För mig var det Mackay. Jag har ofta tänkt att jag skulle vilja skriva en bok om honom, men det har aldrig blivit. Nu kanske är tiden kommen, med AI och allt:) För det är verkligen en häst som är värd att minnas, inte bara för min egen del men även för alla de som har haft avkommer efter honom. Han var född 1979 och jag köpte honom i 1980. Jag hade drömt om en sådan sedan jag var liten och jag hade ägd några hästar innan jag hittade honom. Han var efter Pegasus-Elektron och med den underbara guldfärgen som jag har avlat ett helt liv:)
I dag vill jag inte skriva så mycket om honom personligen men just detta att ha en själsfrände i en häst, är en upplevelse som jag hoppas alla kan få lov att uppleva. Det har inget att göra med hur mycket man presterar tillsammans, men att man förstår varandra och har kul tillsammans.
Det förstod jag nämligen inte ens själv då, vilket resulterade i att jag sålde honom när han var 11 men som tur och väl var, fick jag köpa honom tillbaka 1,5 år efter och det är lite det jag vill prata om i dag.
Hästar köps och säljs och jag har själv varit i branschen. Det är en stor sak att ta på sig att äga en häst och några har inte tålamodet som ska till för att utbilda och ta tiden till att få en bra häst. För just det vi kallar en bra häst, är en häst som förstår dig, som du kan känna dig trygg med och ni kan utvecklas tillsammans.
Jag hade kul med min Mackay. Han var med mig på High Chaparral och lärdesig att inte vara rädd för något, Jag körde in honom, jag red jakt, dressy, hoppning och mycket ut, för han var också trafikvan. Sedan kom jag på att jag måste ju bli bra på något, jag kan inte hålla på att leka rundor, jag måste prestera, för det var där så många som hade talat om för mig. Jag gillade att rida dressyr och Mackay gillade det också ända till han skulle in på banan själv. Han var nämligen hingst och väldigt hingstig, så han stod inte ut med att lämna alla de läcka damer när det var tävling. Så länge jag var på uppvärmningen gick det bra:) Jag ville inte häller kastrera honom för han fick så fina ankommer och jag visste ju inte hur han skulle bli som valack. Alla sa till mig att jag skulle kastrera honom eller köpa en annan häst, för han skulle aldrig bli bra som dressyrhäst. Som ung har man ambitioner och speciellt när man blir påminnad hela tiden, så jag köpte en dressyhäst. Jag intalade mig själv att Mackay kände sig försummad då jag inte hade så mycket tid till honom längre, så jag sålde honom.
Jag satsade då på dressyren och lärde mig mycket men det blev lite konflikt med mig själv då jag snart skulle i de klasser där man skulle ha kandar. Jag tyckte det var hemskt att skulle stoppa in så mycket i munnen på hästen och det roliga försvann. Jag tyckte också att allt började bli tråkigt, då man skulle sitta och fila och fila på alla övningar, träna och bara tänka på att komma till tävling. Min nya häst var duktig och fin, men det var inte en häst som jag kände ut och in och han hade sina egna meningar.
Det var mitt eget val men med påverkningar från många och jag insåg att det jag hade gjort inte stämde överens med mitt hjärta.
Jag fick som sagt lov att köpa tillbaka Mackay och han stannade hos mig till sin död 28 år gammal.
I dag hjälper jag andra att hitta tillbaka till deras hjärta och förstå deras häst och ha roligt med den. Jag tror att det är just där det kan brista. Man ställer för många krav på sig själv, man vill gärna visa att man kan, hur duktig man är, när man har ridit några år och glömmer att ha roligt. Allt ska vara så seriöst, så man blir stel, sur och stressad.
Lyssna på din häst, ha roligt med den och lär att känna den in och ut, då kan ni lita på varandra och då kanske den kan bli din själsfrände:)
