High Chaparral!
Det verkade som mina gamla minnen var populära, så låt oss fortsätta att titta på hästhållningen långt tillbaka. Detta är i 1979.
Jag har sällan suttit still på en stol, länge åt gången och vad gör man när man är tokig i hästar och gillar att det händer saker, jo då börjar man att jobba på High Chaparral.
Jag höll på att lära mig att bli sadelmakare hos en gammal sadelmakare i Köpenhamn när han fick besök av en som hade bott granna med honom. Han hette Knut och jobbade på ett ställe i Sverige som hette High Chaparral och de behövde en sadelmakare tyckte han. Jag var ju mycket bekant med Sverige då mina föräldrar hade sommarstuga i Blekinge och jag pratade nästan flytande svenska. Jag åkte dit och tittade och jag gillade vad jag såg och bestämde med bossen där att jag kunde få börja till sommaren. Jag fick gärna ta med min häst (den ville jag inte vara utan en hel sommar) High Chaparral var inte alls det som det är i dag, men mera som ett fort, mycket mindre och alla kände alla.
När sommaren kom och jag skulle flytta min häst, fick det gå i etapper.
Det var inte så enkelt att införa hästar till Sverige då, Markant fick stå i karantän i en vecka och det hade jag bestämd med en bekant att han kunde vara uppställda hos honom då han hade ett separat stall.
Min häst tog det hela med ett lugn och anpassade sig snabbt. Det var ju inte bara att byta stall osv men där var alltså ånglok och folk som gick och sköt på gatan, kameler och bisonoxar, åsnar och mycket annat. Vi tog det lugnt och han fick lära sig efterhand och man kan tycka att det är tufft för en häst att komma in i den miljön men faktum är att de blev trafik och skottsäkra och jag tog senare med min hingst som då var 2 år och han blev trafiksäker och van vid det mesta i resten av sitt liv.
Att jag tar upp detta är för, att ibland har man tendens att försöka att undvika stoj och larm när man är med hästarna, med det resultat att de blir rädda för allt.
Att man spenderade hela dagarna med hästarna gav ju också resultat och man hade kul tillsammans.
Jag jobbade inte bara som sadelmakare utan jag körd också diligensen och hade ibland ponnyridningen och turistridningen.
Det var långa dagar, vi började kl 7 på morgonen och slutade vid 7 på kvällen. Vi fick bostad och svart lön och sedan kunde man köpa billig måltid där, men det var inte ofta jag åt det. Det var för det mesta pyttipanna av resterna från restaurangen, men frukosten var god.
Att det inte var optimal hästhållning, kan jag hålla med om. Dilligenshästarna var förspända det mesta av dagen, men de fick god mat och de gick i stora hagar på natten och vi skötte dem bäst vi kunde. Jag var speciellt förtjust i mina som var lippizanare som hette Wels och Fargo.
På fritiden var man kvar på stället, för att umgås och ta en fika, eller rida en runda tillsammans och jag trivdes väldigt bra.
Jag jobbade där i 3 år på sommaren , men tyvärr är det inte alls det samma ställe i dag. Allting förändras och jag tyckte det blev för stort. Det var inte samma anda och man kände inte hälften som jobbade där. Allting har sin tid och jag har många roliga minnen.
Jag försökte att köpa ut mina dilligenshästar när jag slutade, men de var inte till salu då, men ett par år efter frågade jag igen. Då var den ena död men jag lyckades att köpa ut den andra och placera den i ett mycket bra hem där den fick stanna resten av livet.
På bilden mig och Markant. Han var kanske inte den mest typiska westernhästen med sina 173cm:)
