Hö- när det är som bäst!
När jag var barn tillbringade jag mycket tid hos bönderna runt vår sommarstuga i Blekinge. De var små, självförsörjande bönder med 3-5 kor, ett par grisar och några hästar som användes både i lantbruket och i skogen.
Jag älskade att hjälpa till. För en storstadstjej som jag var, var det en lycka att vara omgiven av djur och frisk luft. Bönderna uppskattade min närvaro, då jag gärna hjälpte till med att mocka, promenera med den uttråkade jakthunden och delta i höhanteringen, vilket var som en fest. Arbetet var tungt, men det var också ett bevis på ens färdigheter som bonde.
Åkern skördades med hjälp av hästar och en slåttermaskin. Det var ingen enkel uppgift; det krävde särskild teknik och hästens arbete. Efter några dagars torka vändes höet, även det med hjälp av hästar. När höet nästan var torrt gjorde man hässjar, där höet hängdes upp för hand med en speciell teknik. Det var lite klumpigt för mig i början, men jag lärde mig snart tekniken. Regn gjorde inte så mycket när höet hängde på hässjan; det rann bara av.
När höet var helt torrt hämtades det hem med vagnen, där hästen var förspänd. Det var värt mödan när man fick åka i hölasset hem. Doften var fantastisk, och det fanns inget roligare än att åka med hästen. En gång fick vi punktering på vägen hem! Eftersom lasset var högt och vi satt högst upp, åkte vi ner med halva hölasset när vagnen lutade. Det var bara att lasta upp det igen när vagnen var lagad.
Efter höskörden åkte vi till sjön och badade för att få dammet och svetten av oss. Det låter romantiskt, och det var faktiskt också det. Trots det hårda arbetet fanns det en viss självbelåtenhet när höet väl var hemma.
Höet lastades sedan löst upp på skullen och låg där tills det skulle användas. Doften var fantastisk, och man kunde påminnas om sommaren när man fodrade hästarna på vintern.
Åkrarna gödslades med koskit och hästgödsel, som hade bränts ihop och även det kördes ut med hästen.
Gräset växte i många år, och det var sällan man sådde nytt på dessa åkrar. Idag sås nästan gräs varje år, och det är snabbväxande gräs som till och med gödslas för att växa ännu snabbare. Man plöjer och sprutar, och alla inhemska växter försvinner, inklusive örter och ogräs som hästarna normalt äter i det vilda.
Höet vänds några gånger med traktor och når aldrig att hänga och torka ordentligt innan det pressas i balar. Om man använder hårt pressade balar skärs även sidorna bort, vilket ökar mögelrisken när det lagras. Numera används oftare stora balar, vilket åtminstone bevarar strået.
Idag strävar man efter perfektion och analyserar höet för att se dess näringsinnehåll. Förr visste man att höet var bra när det hade skördats på det traditionella sättet.
Även om det är skönt att slippa arbeta så hårt med höet, tycker jag att charmen i det hårda arbetet är något speciellt. Särskild när frun eller systern kom med hembakat fika och jordgubbssaft visste jag att jag var det barnet som hade haft den mest fantastiska sommaren av alla mina klasskompisar 🙂
