Den ofrivilliga “villiga”
Vår familj är som så många andra: frun i huset (jag) är en passionerad hästälskare, och mannen – som nog inte riktigt visste vad han gav sig in på när han sa ”ja” – har fått en lite annorlunda vardag än han kanske först tänkte sig.
Jag gjorde ändå ett smart val. Jag valde en händig man som är byggarbetare och kan köra både traktor och grävmaskin. Perfekt när stallet ska byggas, ridbanan anläggas och ett par ridhus har vi också hunnit med. Mannen var visserligen inte hästintresserad från början, men han gillar lantbruk och har fått sin alldeles egen ”hobby”: att göra bra hö till hästarna och laga staket som mystiskt går sönder.
Det där med att inte vara hästintresserad? Tja, han har ändå fått många grimskaft i handen genom åren – antingen för att flytta hästar eller hålla ett sto vid betäckning. Och vet ni vad? Jag är ganska säker på att han faktiskt gillar det, innerst inne. Han har till och med börjat se hästarnas personligheter och haft sina egna favoriter i flocken.
Men… ibland undrar jag om han har en hemlig dröm om att jag, nu när jag blivit äldre, ska lägga hästeriet på hyllan. Kanske han hoppas på en ålderdom utan att rulla balar eller reparera stängsel. Han har aldrig sagt det rakt ut, men det märks ibland, särskilt när jag retar honom lite.
Som häromdagen. Jag bestämde mig för att testa honom.
Jag har ju numera bara tre hästar kvar – ganska blygsamt jämfört med de 25–30 jag hade förr – och tycker själv att det känns lite tomt. Den senaste hästen är en räddningshäst med en ligamentskada på höger fram som fortfarande haltar lite (men det har blivit mycket bättre!). De andra två är mina egna uppfödningar som nu hunnit bli 17 och 18 år gamla. Den ena har ett konstigt drag där han ibland sträcker vänster bak som om han försöker stretcha. Och den tredje? Hon var nyligen halt på höger bak, utan att jag kunde lista ut varför – kanske trampade hon snett och vrickade sig.
Så där satt vi en kväll, maken och jag. Han var djupt försjunken i YouTube på telefonen när jag plötsligt kläckte ur mig:
”Jag tror jag måste köpa en häst till…”
Jag såg hur hela hans kropp stelnade. Blicken blev glasartad, och han stirrade på mig som om jag precis föreslagit att vi skulle flytta till Mars. Hans andning blev tyngre, näsborrarna vidgade sig, men han sa inte ett ord.
Jag fortsatte, som om jag inte märkte hans reaktion:
”Ja, jag tror jag behöver en häst som är halt på vänster fram, så att flocken blir symmetrisk.”
Det gick en halv sekund. Sen kunde jag inte hålla mig utan log. Maken såg mitt leende och förstod att jag skämtade. Hela hans kropp sjönk ihop som en trasig ballong, och han andades ut med en lättnad som nästan hördes.
Jag har fortfarande inte klurat ut om det var ekonomin han tänkte på – eller tanken på ännu fler hästar som skrämde honom mest.
Kanske jag ska ge honom en häst i julklapp?
