Hästens GPS.

Hästen hittar alltid hem! Ja, det är en sanning med modifikation:)

Jag har själv konstaterad att när man är ute i skogen och långt borta hemifrån, så ska man bara ge hästen fria tyglar och så hittar den hem. Där har gjorts en massa försök och forskning med detta i många år, så det måste vara sanning.

Jag undrar dock hur denna GPS fungerar?

För det är visst att om hästen har sprunget igenom ett stängsel och man försöker att få den tillbaka samma håll, så hittar den aldrig!

Jag har upplevd flera gånger att mina hästar (mest unghästarna) har tagit sig ut ur hagen och sprungit rundor. Det kan man ju någonstans förstå och att det alltid är grönare gräs på andra sidan. Det har dock aldrig gått så lång tid för än de gärna vill tillbaka igen, för det är ju faktiskt livsfarligt på andra sidan och ibland finns det ju ett par hästar som har vägrat att lämna tryggheten i hagen och därför har vald att stanna. Har man riktigt “tur” så springer de tillbaka in i hagen, fast på ett annat ställe än där de har gått ut hagen, och rusar rakt igenom stängslet en gång till. Jag har aldrig upplevd att de har gått tillbaka till stället där det var hål och gått tillbaka in där. Det har aldrig lyckats mig även om jag har lockat med både det ena och det andra, för att få dem samma håll tillbaka, de är totalt oförstående

Hästarna har även en fantastisk sans för nysådd och vackra blomsterrabatter! Finns inget bättre än att utforska såna delikata ställen och matte får fina avtryck av hovarna så hon kan minnas den bästa hästen, som bara tänkte att hjälpa till:) Ännu roligare när det är grannens rabatter.

Det konstiga med denna här GPS,att den funkar mycket bra det ena hållet. Har man en brist i stängslet eller en älg har gått igenom och banat vägen, så hittar hästarna alltid den.

Jag glömmer aldrig engång för många år sedan, vi hade gått och fixat stängsel hela dagen, allt var i tip top ordning och vi släppte ut våra ston på ett underbart bete. Där var hjortstängsel på det mesta så vi var helt säkra på att de ville stanna där inne. Dock hade vi glömt en liten grind som var långt inne i skogen där hästarna annars aldrig var, men det tog inte lång tid för än de hade upptäck vårt misstag. Vi hade bröllopsdag dagen därpå och hade bestämd att vi skulle i skogen med matkrog och ha en mysig dag. Kl 6 på morgonen ringde grannen att hästarna gick förbi deras tomt. Då var det bara ut att leta. Mysdagen hade plötsligt försvunnit.

Jag är säker på att ni också har liknande erfarenheter, man kunde nog skriva en hel bok:)

Jag har aldrig funnit glädjen i att sätta upp eller reparera stängsel och vi har alltid haft jättestora hagar, så det var nästan ett fulltidsjobb och frågar man hästarna, så var det väl också onödigt att ha stängsel:)

En av mina upplevelser… ja, nu skriver jag om mig själv igen, men det verkar som att mina minnen också får andra att minnas, så här är det:

Ja, nyfikenhet har varit min största tillgång, så jag har gjort mycket i mitt liv. Jag är oerhört tacksam för att jag har kunnat uppleva allt det jag har, men ibland har det också krävt att jag har blivit tvungen att gå ganska långt utanför min comfortzone. Min man säger ofta att jag har ADHD och han kanske är nära sanningen 🙂

År 1978 var jag 20 år gammal och hade ännu inte tagit körkort. Jag var inte mycket för bilar och tyckte att jag klarade mig utmärkt utan, så det var lite av en principfråga. Det var nog mest för att min killkompis hade för sig att han skulle lära mig att köra bil (alla skulle ju ha körkort), och jag hade förmått att få hans Lada att stå och hoppa på stället efter att jag släppt kopplingen lite för tidigt. Det tog tid innan vi fick stopp på det, då vi skrattade så mycket så vi inte kunde koncentrera oss på att stänga av bilen. Jag har det så att när jag har sagt att jag ska klara av någonting, så ska jag göra det, och då var det enklare att säga att jag inte behövde ett körkort.

Dock fick jag ändra mitt beslut när jag fick ett erbjudande… Om jag kunde ta mitt körkort och skjutsa en gubbe till Ungern för att titta på världsmästerskapen i fyrspannskörning, så skulle jag få resan. Han erbjöd sig även att övningsköra med mig så att det skulle gå snabbt. När jag nu hade ett syfte och ett fantastiskt lockande sådant, var det inte så svårt för mig. Jag klarade både teorin och körprovet vid första försöket. Då kunde jag faktiskt klappa mig själv lite på axeln när jag körde upp mitt i Köpenhamn 🙂

Vi åkte i en Volvo 142 som var väldigt ”inne” just då. Amazonen var gammalmodig så det var ett rent lyxåk 🙂 Jag körde nästan 140 km på den tyska autobahnen med mitt sex veckor gamla körkort. Detta var innan muren föll i Tyskland, så vi såg de höga stängslen vid gränserna och körde förbi Österrike för att slippa åka genom Östtyskland. Det var inte mycket bättre vid gränsen till Ungern, där de bar maskingevär och kontrollerade alla bilar. Man behövde också ha visum för att kunna komma in i landet. Jag tänker ofta på hur annorlunda det är idag och att EU faktiskt har gjort något bra i sin tid.

Värre var det när vi kom till Budapest med tre filer i varje körfält och en mängd enkelriktade vägar. Vi hann se en av broarna tre gånger från varje håll innan vi hittade vägen till hotellet. Hör och häpna, det fanns nämligen ingen GPS. Man hade en karta som man vecklade ut i bilen så att man inte kunde se ut ibland, och på det viset kom vi fram till hotellet.

Själva evenemanget med fyrspannskörningen ägde rum utanför en stad som hette Kecskemét. Det låg cirka 5 mil från hotellet i Budapest, så vi körde dit varje dag och missade inte en sekund 🙂 Det var en helt fantastisk uppvisning och väl värd all möda. Att se de ungerska folkdansarna, uppvisningen av ungersk post, körningen med alla olika ekipage. Ungerska är fantastiskt duktiga körfolk och de använder ofta Lipizzanerhästar, som är snabba och lättlärda.

Vi tittade naturligtvis också på framkörningen och man kunde få lov att prata med vissa, vilket vi också gjorde. Det gäller ju att passa på, och ni vet, nyfikna jag 🙂 Det gjorde att Christer Pålsson, som representerade Sverige, hörde att vi hade kört ända från Sverige för att uppleva detta, så vi fick lov att sitta i hans vagn. På bilden sitter jag i en vit tröja, och vi fick till och med åka en runda! Det var första gången jag satt i en vagn med fyra hästar framför. Jag klappade även prins Charles hästar och hälsade på honom. De var enorma, inte under 180, det var fantastiskt imponerande.

Jag gillade verkligen Ungern redan då, även om de som bodde här nog inte hade det så bra, men det är ju som sagt helt annorlunda idag. Vi klarade resan hem igen, som ni ser lever jag fortfarande, och jag har gjort resan många gånger sedan dess. Numera bor jag i Ungern, och det var kanske mitt första besök här som gjorde intryck på mig. Vem vet?

High Chaparral!

Det verkade som mina gamla minnen var populära, så låt oss fortsätta att titta på hästhållningen långt tillbaka. Detta är i 1979.

Jag har sällan suttit still på en stol, länge åt gången och vad gör man när man är tokig i hästar och gillar att det händer saker, jo då börjar man att jobba på High Chaparral. 

Jag höll på att lära mig att bli sadelmakare hos en gammal sadelmakare i Köpenhamn när han fick besök av en som hade bott granna med honom. Han hette Knut och jobbade på ett ställe i Sverige som hette High Chaparral och de behövde en sadelmakare tyckte han. Jag var ju mycket bekant med Sverige då mina föräldrar hade sommarstuga i Blekinge och jag pratade nästan flytande svenska. Jag åkte dit och tittade och jag gillade vad jag såg och bestämde med bossen där att jag kunde få börja till sommaren. Jag fick gärna ta med min häst (den ville jag inte vara utan en hel sommar) High Chaparral var inte alls det som det är i dag, men mera som ett fort, mycket mindre och alla kände alla.

När sommaren kom och jag skulle flytta min häst, fick det gå i etapper.

Det var inte så enkelt att införa hästar till Sverige då, Markant fick stå i karantän i en vecka och det hade jag bestämd med en bekant att han kunde vara uppställda hos honom då han hade ett separat stall.

Min häst tog det hela med ett lugn och anpassade sig snabbt. Det var ju inte bara att byta stall osv men där var alltså ånglok och folk som gick och sköt på gatan, kameler och bisonoxar, åsnar och mycket annat. Vi tog det lugnt och han fick lära sig efterhand och man kan tycka att det är tufft för en häst att komma in i den miljön men faktum är att de blev trafik och skottsäkra och jag tog senare med min hingst som då var 2 år och han blev trafiksäker och van vid det mesta i resten av sitt liv.

Att jag tar upp detta är för, att ibland har man tendens att försöka att undvika stoj och larm när man är med hästarna, med det resultat att de blir rädda för allt.

Att man spenderade hela dagarna med hästarna gav ju också resultat och man hade kul tillsammans.

Jag jobbade inte bara som sadelmakare utan jag körd också diligensen och hade ibland ponnyridningen och turistridningen.

Det var långa dagar, vi började kl 7 på morgonen och slutade vid 7 på kvällen. Vi fick bostad och svart lön och sedan kunde man köpa billig måltid där, men det var inte ofta jag åt det. Det var för det mesta pyttipanna av resterna från restaurangen, men frukosten var god.

Att det inte var optimal hästhållning, kan jag hålla med om. Dilligenshästarna var förspända det mesta av dagen, men de fick god mat och de gick i stora hagar på natten och vi skötte dem bäst vi kunde. Jag var speciellt förtjust i mina som var lippizanare som hette Wels och Fargo.

På fritiden var man kvar på stället, för att umgås och ta en fika, eller rida en runda tillsammans och jag trivdes väldigt bra.

Jag jobbade där i 3 år på sommaren , men tyvärr är det inte alls det samma ställe i dag. Allting förändras och jag tyckte det blev för stort. Det var inte samma anda och man kände inte hälften som jobbade där. Allting har sin tid och jag har många roliga minnen.

Jag försökte att köpa ut mina dilligenshästar när jag slutade, men de var inte till salu då, men ett par år efter frågade jag igen. Då var den ena död men jag lyckades att köpa ut den andra och placera den i ett mycket bra hem där den fick stanna resten av livet.

På bilden mig och Markant. Han var kanske inte den mest typiska westernhästen med sina 173cm:)

Att ha livlig fantasi och att göra saker själv.

Har hittat ännu ett foto från stenåldern när jag hade min första häst. Kolla in outfit!!

Detta är över 50 år sedan:)

Vojlocken är en utnött gammal afghanpäls som var på mode på den tiden pannbandet hemgjord och bettet alldeles för tjockt:) Man visste inte bättre men det var kul att hitta på och hitta saker som kunde användas för att bli fint på hästen.

Själva hästen var också orörd när jag fick honom. 3 år och på väg till slakten men blev räddat av en djurälskande man och så fick jag honom. Jag kallade honom för Ali Baba och jag lärde honom en massa hyss, så som att stegra och bocka på kommando. Jag körde även in honom och vi hade väldigt mycket roligt tillsammans. Att ha en häst var lyx och att äga den var helt fantastiskt.

Jag tänker på hur mycket man får färdigt i dag. Fina vojlockar, träns och utrustning i mängder och de flesta barn som får ponny, får också en som är färdig. Inriden, inhoppad skolat och tränare som kan hjälpa. Jag fick klura ut allt själv, men det blev ju faktiskt rätt bra. Jag lärde känna min häst från botten och vi fixade alla problem tillsammans.

Tänk om ungdomen i dag skulle sy deras egen vojlock och utbilda sin egen ponny. Kanske där inte var så mycket tid till Facebook då?

Har du någonsin hört det uttrycket inom hästvärlden: ’Du ska ramla av hästen 100 gånger innan du är en bra ryttare’? Det var vanligt på ridskolan när jag red (iallafall på min tid, när dinosaurierna fortfarande sprang omkring 🙂 ), och jag har alltid tyckt att det var en dålig tröst när man låg där på marken och vred sig av smärta. Jag vet inte vem som kom på den där ramsan, men det låter för mig som något som en gammal rodeoryttare skulle ha sagt.

Vad kan man egentligen lära sig av att ramla av en häst, förutom att det gör ont? Jo, man kan lära sig fallteknik (vilket kanske är något som borde införas på ridskolorna), men man lär sig inte att rida genom att ramla av. Istället kan man lära sig andra saker, som varför hästen slog av en, eller kanske att man skulle ha hoppat av innan hästen började krångla. I min värld lär man sig mycket mer när man sitter i sadeln än när man ligger på marken.

Tänk om man skulle säga samma sak på körskolan: ’Du måste krocka 100 gånger innan du lärt dig att köra bil’?

Att vara rädd och feg hör inte hemma i ett stall, man måste visa hästen vem som bestämmer!! Det är också ett uttryck man har hört ett antal gånger…

Tänk om man istället lyssnade på hästen, samarbetade och gjorde allt i rätt takt? Kan man inte bli en bra ryttare på det sättet också?

Jag tycker att det finns många klichéer inom hästvärlden som borde avlivas, men de lever kvar fast vi vet bättre. Hos mig får du inga extra poäng för att ramla av. Istället fokuserar vi på att hästen är bekväm med att du sitter på och att du litar både på dig själv och på hästen.

Om du har ramlat av en gång för många eller känner dig osäker på att sätta dig upp på din häst, så är du välkommen att höra av dig till mig. Jag har många bra sätt att samarbeta med hästen så att du slipper att ramla av igen 🙂

Försäkringar!

För några år sedan när jag ägnade mig åt hästhandel träffade jag på en spekulant. Hon hade med sig sin man, en försäkringsman specialiserad på husdjursförsäkringar. Vi hade en givande diskussion, och han frågade naturligtvis om jag hade försäkrat mina hästar. Jag förklarade att jag hade så många hästar att det var omöjligt och att jag trots antalet aldrig hade behövt ta någon till djursjukhuset. Faktum är att jag hade tjänat miljoner genom att inte försäkra dem. Han skrattade och höll med, ”Du har verkligen en poäng. Du har ingen aning om hur mycket vi tjänar på djurägare. Det finns inga gränser för vad folk vill försäkra sina djur för, och de flesta kommer aldrig att utnyttja försäkringen ändå.”

Jag berättade då att jag faktiskt hade haft en häst försäkrad. Det var en ponny som jag hade bytt till mig, och den var fullt försäkrad när jag fick den. Många privata ägare vill ha sina hästar försäkrade, så jag förde över försäkringen på mig. Det visade sig senare att ponnyn hade kotledsinflammation och behövde åka till djursjukhuset. Jag tänkte då, ”Vilken tur att den var försäkrad,” men det visade sig att det kostade mig 2000 kr att ha ponnyn försäkrad. Försäkringen täckte bara en del av veterinärkostnaderna, och resten fick jag stå för själv.

Jag förstår att man kan vara rädd för höga kostnader, särskilt med dagens veterinärpriser. Valet att försäkra hästen är personligt, och jag har själv sparat mycket genom att inte göra det. Ett bra råd om man vill spara pengar men ändå känner oro är att sätta in de pengar man skulle ha betalat till försäkringsbolaget på ett separat konto. Gör överföringar varje månad, motsvarande försäkringskostnaden, och du har pengarna om det skulle behövas. Många följer detta råd och kan praktiskt taget köpa en ny häst vartannat år om de skulle haft full försäkring.

Kom ihåg att vara kritisk när du tecknar försäkring. Läs igenom alla undantag för att undvika överraskningar! Försäkringsbolagen är där för att tjäna pengar på dig, så förhandla alltid för att få något extra om du är kritisk 🙂

Hö- när det är som bäst!

När jag var barn tillbringade jag mycket tid hos bönderna runt vår sommarstuga i Blekinge. De var små, självförsörjande bönder med 3-5 kor, ett par grisar och några hästar som användes både i lantbruket och i skogen.

Jag älskade att hjälpa till. För en storstadstjej som jag var, var det en lycka att vara omgiven av djur och frisk luft. Bönderna uppskattade min närvaro, då jag gärna hjälpte till med att mocka, promenera med den uttråkade jakthunden och delta i höhanteringen, vilket var som en fest. Arbetet var tungt, men det var också ett bevis på ens färdigheter som bonde.

Åkern skördades med hjälp av hästar och en slåttermaskin. Det var ingen enkel uppgift; det krävde särskild teknik och hästens arbete. Efter några dagars torka vändes höet, även det med hjälp av hästar. När höet nästan var torrt gjorde man hässjar, där höet hängdes upp för hand med en speciell teknik. Det var lite klumpigt för mig i början, men jag lärde mig snart tekniken. Regn gjorde inte så mycket när höet hängde på hässjan; det rann bara av.

När höet var helt torrt hämtades det hem med vagnen, där hästen var förspänd. Det var värt mödan när man fick åka i hölasset hem. Doften var fantastisk, och det fanns inget roligare än att åka med hästen. En gång fick vi punktering på vägen hem! Eftersom lasset var högt och vi satt högst upp, åkte vi ner med halva hölasset när vagnen lutade. Det var bara att lasta upp det igen när vagnen var lagad.

Efter höskörden åkte vi till sjön och badade för att få dammet och svetten av oss. Det låter romantiskt, och det var faktiskt också det. Trots det hårda arbetet fanns det en viss självbelåtenhet när höet väl var hemma.

Höet lastades sedan löst upp på skullen och låg där tills det skulle användas. Doften var fantastisk, och man kunde påminnas om sommaren när man fodrade hästarna på vintern.

Åkrarna gödslades med koskit och hästgödsel, som hade bränts ihop och även det kördes ut med hästen.

Gräset växte i många år, och det var sällan man sådde nytt på dessa åkrar. Idag sås nästan gräs varje år, och det är snabbväxande gräs som till och med gödslas för att växa ännu snabbare. Man plöjer och sprutar, och alla inhemska växter försvinner, inklusive örter och ogräs som hästarna normalt äter i det vilda.

Höet vänds några gånger med traktor och når aldrig att hänga och torka ordentligt innan det pressas i balar. Om man använder hårt pressade balar skärs även sidorna bort, vilket ökar mögelrisken när det lagras. Numera används oftare stora balar, vilket åtminstone bevarar strået.

Idag strävar man efter perfektion och analyserar höet för att se dess näringsinnehåll. Förr visste man att höet var bra när det hade skördats på det traditionella sättet.

Även om det är skönt att slippa arbeta så hårt med höet, tycker jag att charmen i det hårda arbetet är något speciellt. Särskild när frun eller systern kom med hembakat fika och jordgubbssaft visste jag att jag var det barnet som hade haft den mest fantastiska sommaren av alla mina klasskompisar 🙂

Tror du på mirakler?

Det gör jag! Jag har sett det med egna ögon och ibland även hjälpt dem på vägen 🙂 För ibland är det precis vad man behöver göra. Mirakler inträffar plötsligt och verkar sakna anledning, eller är det verkligen så? Jag tror att mirakler sker när man verkligen önskar dem och att när man har en stark önskan tenderar man att fokusera på vad som kan bidra till att förverkliga miraklet.

Vad menar jag med det? Jo, tänk på det här exemplet: Om du blir sjuk börjar du ta hand om dig själv, tänker på din hälsa, kanske justerar din kost, byter jobb eller vilar mer. Sedan, som genom ett mirakel, blir du plötsligt frisk. Man kallar det ett mirakel, men det kan faktiskt vara resultatet av de åtgärder du har vidtagit för att förändra situationen. Jag tror på att våra tankar påverkar möjligheten att uppleva ett mirakel eller inte.

Om ett mirakel skulle inträffa för dig, vad skulle du önska dig då? Tänk noga igenom dina önskningar och överväg om du kan bidra lite själv för att underlätta miraklet.

Om ditt mirakel handlar om dig och din häst, tveka inte att höra av dig. Jag kan göra mitt för att hjälpa till så att du får uppleva ditt mirakel.

Behöver jag verkligen sälja min häst?

Jag har haft förmånen att stödja många kvinnor på vägen tillbaka till sadeln när livet har kastat utmaningar deras väg. Ibland är det verkligen i sista stund:) Det känns fantastiskt att kunna rätta till saker innan de går snett.

Jag vill dela Lenas berättelse med er. Lena bokade en konsultation med mig, men ångrade sig i sista sekunden och meddelade att det var för sent. Hennes häst var redan annonserad och hade potentiella köpare. Jag föreslog att vi trots allt kunde diskutera situationen, eftersom jag vet hur svårt det är att inte lyckas med det man innerst inne önskar. Vi hade samtalet… Lena berättade att hon tidigare haft en häst där allt var fantastiskt, men den blev sjuk och måste avlivas för två år sedan. Hon köpte nuvarande häst i förhoppning om att den skulle vara snäll och problemfri. Efter två år kände hon fortfarande inte fullständig tillit, särskilt när de red ut. Hästen var nervös, ville vända hemåt, och det kändes osäkert.

Vi diskuterade olika strategier, och Lena beslutade sig dagen efter för att inte sälja hästen. Potentiella köpare hade hittat en annan häst. Lena valde att arbeta med mig i tre månader för att se hur vi kunde förbättra situationen.

Lyckligtvis är detta en berättelse med ett gott slut. Vi kunde snabbt adressera Lenas oro och hittade sätt för henne och hästen att kommunicera och bygga förtroende. Nu rider Lena på sin häst och är tacksam att hon inte sålde den. Utmaningarna är inte över, men Lena har verktygen att förbättra och bygga upp förtroendet för framtiden.

Jag delar denna berättelse eftersom jag vet att många funderar på om de har rätt häst eller om det går att förändra både sitt eget och hästens beteende. Att sälja och leta efter en ny häst är inte alltid den bästa lösningen. Det finns alltid utmaningar, och man bör tänka på hästens bästa.

Innan du byter häst, överväg om den du redan har i stallet kanske är den bästa för dig. Jag rekommenderar också att du tar dig tid att arbeta själv med din häst. Att skicka den till någon annan för utbildning innebär att du förlorar din egen erfarenhet som är värdefull i olika situationer. Det är inte svårt, men lite hjälp i början är bra.

Jag hoppas att detta kan hjälpa någon som befinner sig i samma situation som Lena, som älskar sin häst men är osäker på om det är rätt att behålla den.

Är du också osäker på hur du ska göra med din häst? Beställ ett gratis samtal med mig på www.anneaxell.com/samtal

Från min barn och ungdom!

Kommer ni ihåg de underbara små premieringarna man hade förr?

Min barndom och ungdoms sommrar gick åt att träna hästarna inför premieringen som föll sist på sommaren.

Jag bodde i Danmark men mina föräldrar hade köpt en sommarstuga i Blekinge, där jag spenderade alla mina lov. Jag var jämt ock ständigt hos bönderna som hade hästar och särskild mycket hos en gubbe som hade nordsvensk brukshäst. De hade en förening som ägde hingstar och han var en av dem som tog hand om en av föreningens hingstar. Jag fick lov att sköta och rida hans hästar och det var rena drömmen för en tjej som mig. Det vara ömsesidiga tjänster, då det var en fördel för gubben att ha en tjej som kunde och vill sitta på alla hästar oavsett om de var ridna eller inte:) Han lärde mig allt om visning av hästar och jag fick senare även lov att visa hingstarna, vilket var ett enormt privilegie. Jag tog verkligen också jobbet seriöst, där var inte en fot som skulle stå fel när jag visade.

På ena bilden ser ni att jag kom i tidningen efter att ha visat hingsten Kerrim så bra att Gösta Bengtsson som var en av domarna, tyckte jag skulle ha ett pris. Det var en bok som han hade skrivit “Handbok i ridning” och han signerade den till mig! Snacka om att vara stolt!!! Boken blev hanterad som vore den guld och jag har den fortfarande:)

Fler ville då gärna ha deras hästar visade och jag ställde upp. Det var aldrig tal om att det var för mycket jobb. Jag slet och tränade och resultaten var fantastiska. Jag hade fått i uppdrag att visa ett mycket vackert svart sto, och jag putsade på henne i flera timmar och hade lärt mig det lilla tricket at man kunde ta sprit på en trasa och torka av hästen med det, så blev den skinande blank. Ägaren kom och inspekterade hästen innan den skulle visas och fick ett nöjd smil bakom skägget och muttrade att, det var ju så flugorna halkade på hästen.

På premieringen i Letesmåla fanns det några få shettisar, en del russ, lite fjordingar, nordsvensk och ardenner. Sedan var där några enstaka varmblod, vilka man ju tyckte var vildt snygga! Det var ju drömmen att få en sådan en gång. Han som hade varmblod var också känd för att vara lite “finare” han hade en stor gård i Svängsta och det var en väldans fin stam på hans hästar. När han såg att flugorna halkade på mina nordsvenska , kom han in och frågade mig om jag kunde fläta hästar? OM jag kunde…..jag var ju typ världsbäst på det:) Då fick jag lov att fläta hans sto och när han såg vad fint det blev, frågade han om inte jag kunde ta fölet också. Jag fick skynda mig så jag kunde visa de hästar jag skulle, men fölet blev knoppad  och stoet fick det stora A. Det tyckte ägaren att det var min förtjänst, då de var så fina. Då höll man ju på att spricka igen av stolthet. Då var det en stor ära att vara uppskattad och behövd och man behövde ingen ersättning för det:)

Det var högtidsdagen i Letesmåla och på kvällen var där fest och alla kunde fira en lyckad dag.

Roligt var det och lite konstigt faktiskt, jag var där år efter år, och aldrig det var dåligt väder på premieringsdagen, då var vädergudarna helt enkelt med oss varje gång:)