Kategori: Ikke-kategoriseret

Är hästhandlare och uppfödare hemska människor?

Läste precis ett inlägg om en dam som tydligen har blivit kallad hästhandlare i en negativ ton. Hon bedyrade att hon tog god hand om hästarna och de fick allt de skulle ha och hon grät en liten tår när hästarna blev sålda.

Jag känner igen mig!

Jag har handlat hästar i över 20 år, jag har avlat i nästan 40 år och det har faktiskt blivit värre med åren när jag skulle skiljas från en häst så jag har slutat.

Vem är det då som klankar ner på handlare/förmedlare? Är det avundsjuka för att man tjänar pengar på hästen (kan ju tillägga att man i dag inte blir rik på hästhandel) Är det för att de inte har råd att köpa den häst de gärna vill ha, eller vad är det?

Jag kan ju säga att om alla slutade avla och handla hästar, då kunde inte folk få köpa någon häst alls.

När jag var aktiv, såg jag mig själv som en som hjälpte folk att hitta rätt häst, jag hjälpte ridskolorna att hitta hästar och jag hjälpte folk som gärna vill ha råd om vilken häst de skulle köpa. Jag kände mig glad att jag kunde göra någon lycklig och jag hoppades ju alltid att hästen skulle få ett bra hem. Jag får ideligen påminnelser om de hästar som har varit i mina händer, hur de mår, och många har kommit igen och köpt ny häst när de har behövd.

Varför blir man handlare då?

Man älskar hästar och det är ett sätt att inte behöva gå till något jobb som man hatar. Man upplever en massa och man utbildar sig hela livet.

Det är inget lätt yrke och man får jobba väldigt mycket för födan.

För min egen del ville jag helst behålla alla, men det gick ju inte. Jag hade några “egna” men det var ju avelshästarna.

Dåtiden hästhandlare finns inte längre, som hade en stor plånbok och sålde dåliga hästar till ovetandes människor. I dag är där så många krav till försäljare, veterinärbesiktningar och försäkringar.

Att det är dyrt att köpa en häst, det vet vi och handlaren har ju inte fått hästen gratis, utan har betalat en summa för den. Sedan ska man ha stall och gärna ridhus så man kan driva det året om. Hästarna slutar inte äta på vintern. Hovslagare och veterinär innan man kan lämna över hästen till nya ägaren.Man vet aldrig hur länge man ska ha hästen innan den hittar ett nytt hem. Dock ska det alltid prutas när man köper hos en handlare, för det är ju alldeles för dyrt för den hästen (även om den är billigare än alla de andra) Det värsta för en handlare (eller åtminstone mig) var när hästen kom tillbaka. Jag tyckte synd om hästen att den skulle flyttat fram och tillbaka och det var alltid en förlust för mig. Även om man kanske hade en annan att byta med, då var man nervös att även den skulle komma tillbaka. Det är nämligen inte alltid handlaren det är fel på.

Avlare har också kämpat i alla år för att få ordentligt betald för deras avkommor, så de åtminstone kan få täck alla kostnader som det innebär att ha avel.

Tänk på det, när du klankar ner på en handlare! De gör i regel deras bästa och de kan inte veta alla hästens sjukdomer som de har haft genom åren och de kan inte häller hjälpa dig att hitta hitta uppfödaren i utlandet om hästen har okänd stam osv.

Se till att du själv är upplyst innan du letar häst! Vilken sorts häst, storlek kön och utbildning, innan du ger dig ut och kollar.

Vill du veta mera om hur du ska tänka när du ska köpa häst?

Då kan du bli medlem i Horse and Health, där finns en helt gratis kurs om vad man ska tänka på och titta efter.

Maglandning på stengärde.

När jag var på sommarlov i Blekinge hände alla möjliga saker. Jag var inte så gammal när mina föräldrar köpte sommarstugan och jag älskade att vara där. Jag sysselsatte mig själv för det mesta men tyckte naturligtvis att det var kul att ha sällskap. En dag kom en gubbe cyklandes och undrade om hans dotter kunde komma och leka med mig. Det var ju på landet och hon kände sig väl ensam när det var sommarlov och inga barn i närheten. Jag blev ju jätteglad att jag kunde ha en att leka med och dagen därpå kom han med Eva-lill. Hon var lite yngre än mig, liten och spinkig med stora ögon och såg lite rädd ut. Jag var ju stor och stark så jag tyckte det var kul att jag för en gång skuld var den som kunde få lov att bestämma lite och vara “storasyster” för någon. Eva-lill lärde mig att prata svenska och jag lärde henne en massa bus. Eva-lill var mycket för att rita och göra pärlbroderi medan jag tyckte det var ballt att leka viking, fånga fisk och rida på arbetshästarna. Vi kompletterade varandra bra och fick ett fantastiskt vänskap. Senare när vi blev lite äldre köpte vi 10 pack Rocky Mountain med mentholsmak och rökte dem i smyg när vi var och badade. Vi gömde paketen i stengärdet på vägen dit och hoppades på att det inte skulle regna för mycket på tändstickorna. Jag ville naturligtvis också lära Eva-lill att rida, för det var ju det bästa som fanns, tyckte jag. Hon vågade att sitta lite gran på dem medan jag höll men var mest skräckslagen. Då var det att en gubbe som kom förbi när vi höll på, som tipsade om att där bodde en som hade ponnyisar  inte så långt därifrån, och det var bättre storlek till oss än de stora arbetshästarna tyckte han. Jag lämnade aldrig en god chans för att rida, så vi cyklade några kilometer till Bertil Månsson som födde upp gotlandsruss. Han var väldigt vänlig och vi fick lov att prova att rida det äldre stoet Julita som var mamma till de andra. Hon var riden innan och väldigt snäll. Vi fortsatte att komma där en del, men det var en bra bit att cykla. Jag har ofta tänkt vilken enorm kondition man måste ha haft så mycket som man cyklade, simmade och gick då.:) Bertil Månssons gård låg nedanför en enormt lång nerförsbacke och det var ju skönt när man skulle dit, men denna långa backen skulle man uppför på vägen hem, när man var trött från ridningen. Efter ett tag såg Bertil att jag kunde rida och hade god hand med hästarna, så jag fick lov att rida in unghästarna. Han var ju också glad att det blev gjort, då det ju var enklare att sälja dem då. Jag red även in hans hingst Julius och hade mycket kul med honom. Eva-lill var med och tittade på, det var sällan hon red, men hade inget emot att följa med. Där var inte så många ställen man kunde rida utan det fick bli i hagen. Den lutade så där blev en backe ner när man red ut och en backe upp när man red tillbaka. Jag hade lärt Julius att vi kunde skritta och trava lite gran nerförsbacke och sedan kunde vi ta en galopp uppförsbacke tillbaka. Julius tyckte det var roligt och gillade att gasa på lite uppförsbacken. En dag när Eva-lill var med satt hon och tittade på detta och tyckte det såg väldigt roligt ut, så det ville hon också prova! Jag var medveten om att hennes kunnighet i ridning var inte så stort så jag blev först glad när hon sa det. Äntligen var där något som kunde fånga hennes intresse med hästarna, men sedan försökta jag att prata henne ifrån det, för jag insåg att det kanske inte var det bästa. Men hon stod på sig och ville verkligen prova! Hon skrittade ner och jag kom med goda råd hur hon skulle göra och vände när hon kom nedanför backen. Julius gjorde vad han brukade, satte i full galopp uppför backen. Det såg riktigt bra ut ända till de kom till slutet av hagen, där det var ett stengärde. Julius vek av till vänster och Eva-lill fortsatte rakt fram och hamnade på magen över stengärdet. Jag var skräckslagen, jag var säker på hon hade slagit sig halvt ihjäl, men hon reste sig och hade inte fått en skråma. Jag var ju rädd att det skulle hände henne något och även rädd om någon fick reda på det, att jag kanske inte skulle få lov att rida där igen. Jag var faktiskt stolt över henne att hon tog det så bra och hon tyckte det hade varit spännande enda tills det fatala slutet. Hon red aldrig på Julius igen:)

Jag fick däremot senare lov att låna hem Julius ett tag, men dt är en annan historia:)

Min mission I livet!

När man frågar folk vad deras mission i livet är, är där väldigt få som kan svara, men jag har tänkt mycket över det. Vad är det som gör att hela mitt liv har rört sig om hästar, försökt att förstå dem, avlat, handlat, ridit osv. Det är enorma mängder med tid man lägger på hästen. För snart 5 år sedan hände en sak i mitt liv som gjorde att jag började att fundera mycket på varför man lever och vad det är man vill få ut av livet. Jag har aldrig varit teknisk  och har inte varit ett dugg intresserad av data eller telefon, utom för att ringa, men helt plötsligt fick jag en ide om att all min kunskap ville jag leverera vidare till dem som ville ha den. Jag har upplevd så mycket med hästarna så jag kan skriva många böcker (har försökt, men det blev inget riktigt) så därför kom jag på att leverera kunskapen via nätet. Det var en stor omställning för mig och väldigt mycket att lära om plattformar,Zoom, hemsida, Facebook  och mycket mycket mera. Jag var skräckslagen de första gångerna jag gjorde live på Facebook men min mission gjorde att jag tog mig utanför min comfortzone och pressade mig själv till det yttersta. Få vet hur mycket jobb där ligger bakom en digital kurs och en hemsida. Reklamen säger att man kan göra en hemsida på en dag med AI men det kan man ju inte, det vet alla som har hemsidor.

Man skulle börja med marketing och märkte snart att det var ju inte som när man skulle sälja en häst. Där kontaktade folk en själv och man kunde förhandla. På nätet måste man visa sig fram och presentera vad man har på ett rätt och riktigt sätt.

Jag började göra podcaster och först intervjuade jag mina vänner, som också har ett passionerat förhållande till hästar. Genom att dela deras berättelser och insikter märkte jag snart vilken kraft podcaster har för att sprida kunskap och inspiration. Det blev ett sätt att nå ut till människor på ett djupare plan, att skapa en känsla av gemenskap och förståelse för hästarnas värld, som annars kan vara svår att förmedla enbart genom text eller video.

Med tiden har poddarna vuxit till att inte bara vara ett forum för samtal, utan också ett verktyg för att utbilda och engagera. Jag har intervjuat många kunniga och erfarna personer inom hästvärlden, som alla bidrar med sitt perspektiv och sina erfarenheter. Detta har blivit en plattform där vi tillsammans kan arbeta för att förbättra hästvälfärden – något som ligger mig varmt om hjärtat.

Min medlemskapssida, Horse and Health på svenska och Happy Horse Hub på engelska, är nästa steg i denna resa. Här har jag samlat all min kunskap och erfarenhet för att ge medlemmarna tillgång till djupgående kurser, verktyg och resurser som kan hjälpa dem att skapa en starkare och mer harmonisk relation med sina hästar. Jag tror att genom att utbilda och stötta hästägare, kan vi tillsammans bidra till bättre hästvälfärd.

Det är inte bara en plats för lärande, utan också en gemenskap där man kan dela sina framgångar och utmaningar, få stöd och inspiration av andra med samma mål. Det är mitt sätt att ge tillbaka till hästarna – att säkerställa att de behandlas med den respekt och omsorg de förtjänar.

När jag ser tillbaka på min resa, från att vara skräckslagen inför att sända live på Facebook till att nu driva en växande digital plattform och podcast, inser jag att min mission har varit drivkraften bakom allt. Det handlar inte bara om att dela min kunskap, utan om att göra en verklig skillnad i hästars liv över hela världen. Det är därför jag fortsätter att lära, utvecklas och sträva efter att nå fler människor, för hästarnas skull.

Så, om du är lika passionerad som jag över att förbättra hästvälfärden och skapa starka, hälsosamma relationer med dina hästar, vill jag bjuda in dig att bli en del av denna gemenskap. Genom mina podcaster och medlemskapssidor hoppas jag kunna inspirera och vägleda dig på din egen resa med hästarna, och tillsammans kan vi göra världen lite bättre för dessa fantastiska djur.

Hur ska en ridskolehäst vara?

För några år sedan när jag var handlare hade jag många roliga upplevelser. Både bra och dåliga men just den här gången fick vi oss alla ett stort skratt. Jag handlade mest hästar till ridskolor i Ungern som jag sedan tog hem  till Sverige. Där var stor brist på ridskolehästar vilket där nog fortfarande är. Ridskolor vill ha snälla välridna hästar och det är svårt att hitta till rätt pris i Sverige.

Jag tittade på annonser hemifrån Sverige innan jag åkte iväg, men fick fort uppleva att det var inte alltid den hästen de hade som var annonserad. Där finns ställen i Ungern där det bor väldigt mycket zigenare och de har många hästar. Man ska dock vara ganska duktig på att se vad det är för hästar för man kan lätt bli lurat. Jag har alltid haft en tolk med också för att känna mig säker i dessa områden. Det går inte att köpa en häst på kort, så man får ha ganska många kontanter med sig om man ska kunna handla med dessa människor.

Just den dagen jag vill berätta om, då hade jag 2 kompisar med från Sverige. Det var alltid roligt att ha kompisar med, för det var en lång väg att köra från Sverige till Ungern och tillbaks igen. Bra att ha sällskap och någon att prata med.

Vi hade hittat några telefonnummer som min tolk Tamas pratade med för att hitta vägen. Det var en ganska lång väg på dåliga vägar så tiden gick och vi skulle skynda oss om vi skulle hinna att titta på flera hästar.

Äntligen kom vi fram och jag hade som vanligt släpet med, för hittade man en bra häst så fick man vara snabb att handla.

Denna mannen som jag hade hittat hade många olika hästar i alla storlekar och raser och han kom ut med den ena efter den andra som inte alls var lämpad som ridskolehästar. Man har en modell i huvudet och tänker att de ska vara lugna och snälla, ridna och gärna körda. Till slut släppte han ut en helt galen häst som troligen inte hade varit ute på väldigt länge och visade stolt fram denne. När den hade hängt uppe i luften i 5 minuter och skenat runt i longerlinan, frågade jag Tamas om inte han kunde fråga om han hade några ridskolehästar. Den sista var visserligen väldigt vacker, men jag hade inte tid och råd till att köpa oinridna överpigga hästar, då det ju var ridskolehästar jag letade efter.

Mannen funderade lite, men sa att han hade en farbror som också hade hästar inte långt ifrån honom och han hade kanske mera det jag behövde. Vi körde alla dit och skulle titta. Medan mannen var inne i stallet och skulle leda ut en häst vi skulle titta på, pratade vi utanför lite gran om hästar allmänt och nämnde en hingst som var väldigt populär just då som hette Cor de la Bryer. Mannen kom inne ifrån stallet med ett stort smile och en häst som inte var under 25år, ganska svankig och hade verkligen sett sina bästa dagar, men väldigt lugn (som vi ju hade bett om) Den här, sa han är efter Cor de la Bryer, jaja och pekade på den stackarn som man ju lätt hade kunnat ta med bara för man tyckte synd om den. Vi tittade alla på varandra och började gapskratta. Vi kunde inte sluta. Man måste vara en väldigt bra handlare om man skulle övertyga oss att den hästen hade en sådan stam:)

Vi hittade hästar sedan, men det var aldrig enkelt att hitta just de hästar jag gärna ville ha med mig hem. Många resor har det blivit och alltid en stor upplevelse.

Kan en häst ändra personlighet när den byter ställe?

På det senaste har jag sett och hört mycket diskussioner om hur lång tid det kan ta en häst att känna sig hemma på ett nytt ställe och hur lång tid det ska ta innan man kan nyttja hästen etc.

Vi är alla överens om att alla hästar är inte like och även om en häst är snäll på ett nytt ställe, är det inte like med den känner sig hemma. Jag har diskuterat med många och enligt mig, ska man nog räkna ungefär ett år innan man kan vara säker på att hästen känner sig trygg med sin nya ägare och sitt nya ställe. Jag vet att hästar flyttar mycket mera än som så och att många kanske inte häller med mig.

Jag har dock en liten rolig historia omkring att tro att man har koll och känner sin häst:)

För många år sedan blev jag ägare till en nordsvensk hingst som jag hade från föl och gjorde allt med. När han blev 2 vill jag ju visa honom för att se om han var värd att behålla som hingst, för det var ju min önskan. Jag hade tränat med honom från han var liten och jag hade gått och sprungit med honom kilometervis för att lära honom att gå rätt. Jag lärde honom att ställa upp, stå still, flytta ett ben åt gången och jag visste hur jag skulle göra. Jag hade visat många hästar på premieringen och fått priser för det, så det var viktigt för mig att min egen visade sig från sin bästa sida. Jag var helt övertygat om att jag kunde inte har tränat mera och var säker på att visningen skulle bli bra.

När vi kom till visningsplatsen och lastade av honom, var det som en djävul flög i honom. Han blev helt galen! Skrek och slog med frambenen, stegrade sig och kastade sig från sida till sida. Det var knappt vi kunde hålla honom. Jag tänkte, jag går lite med honom så han lugnar ner sig och får se sig omkring. Han lugnade sig inte…. Till slut fick vi binda honom mellan två träd och där stod han och skrek och gormade och var helt vild. Där var ett bra tag tills han skulle visas och jag tänkte att han måste ju lugna sig och bli lite trött. Han var inte en gnutta tröttare eller mindre vild när jag skulle visa honom. Han gick på bakbenen det mesta av tiden och jag hade verkligen att göra och försöka få honom till att göra bara lite av det jag hade lärt honom. Det värsta var när domaren skulle uttala sig om Kosack. Han fick väldigt bra betyg på exteriören men… så sa han, att han skulle kunna tänka sig att ägaren kanske hade tränat lite bättre med honom hemifrån!! Jag var gråtfärdig och helt slut.

Efteråt tog jag honom med på mitt jobb. Jag jobbade på High Chaparall på den tiden, så han fick lära sig att vara bland hästar folk, ånglok och mycket annat, så han var from som ett lamm när vi åkte därifrån.

Året därpå visade jag honom till premieringen. Han lydde mitt minsta vink och han blev godkänd.

Mycket spelar in i en hästs beteende och vi kan aldrig veta när de visar sin andra sida av den vi är vana vid.

Jag har flera historier om hästar som blir annorlunda när de kommer till nytt ställe och fått klagomål från folk som tyckte att det var inte den hästen de köpte. Ge det mycket tid och lär att känna hästen innan du börjar att mixtra med den:)

Bilden är från tidningen när Kosack blev godkänd. Det var inte vanligt att en kvinna ägde en hingst på den tiden:)

Csarli fick nya vänner!

I hela mitt liv har jag haft många hästar och även på en gång. Jag har avlat och sålt hästar så där har alltid varit en flock. På det senaste har jag såld en massa och sett till att de har fått bra hem och har nu haft bara 2 i snart ett år. Det känndes tomt och jag har pratat med lite människor om att jag kanske skulle skaffa någon till. I tisdags var där en dam som kontaktade mig, att hon hade hört från min hovslagare att jag kanske hade plats för en till, de stod och skulle skicka en till slakt och de tyckte synd om honom. De skickade en bild och jag var såld. Allt gick så snabbt, för transporten till slakt skulle komma samma dag och de erbjöd att de kunde köra hästen till mig i stället. Jag var informerat om att han hade en ligamentskada så han kan inte användas som ridhäst och jag var helt införstådd med detta. Han hade ringskor och var lång i tårna, för att han ju egentligen skulle gå till slakt. När han kom var det lite rörigt. Mina två som har gått ensamma tillsammans var inte precis beredda att släppa in en ny, men Csarli var lugn och gick undan. Som tur är så har jag en väldigt stor lösdrift så de ställde sig i var sin ände och han kunde få lite lugn och ro att komma sig över resan.

Det är då det är roligt att studera hästarna och deras kommunikation.

I min lilla flock är det Maersk som bestämmer och Mercedes är “under” honom. I denna situation var det Mercedes som skulle fram och visa Csarli att han inte skulle komma nära. Hon gjorde utfall mot honom och pep till några gånger. Maersk var närmast neutral, han tittade på Csarli på avstånd. Nu var det Mercedes som skyddade Maersk mot denna bruna inkräktare och hon var på tårna. Efter ett tag när hon insåg att han inte var farlig blev utfallen mindre. När de sedan började blir nyfikna på varandra, så gick hon emellan så Csarli fick inte nosa på Maersk.

Fredags hade jag hovslagaren här så vi kunde plocka av skorna på Csarli och verka, då ville de andra gå med ut. De hade redan blivit vänner även om kontakten fortfarande var avmätt.

I går gick de som en enhet ut på betet (jag kollar dem i smyg:) och de såg ut som de hade varit tillsammans alltid!

Man lär sig väldigt mycket vid att studera hästarna och låte dem gå igenom sina rutiner och ritualer i lugn och ro.

Mina hästar står inne det mesta av dagen (de har en lösdrift på 30×70 meter) och sedan går de ut och betar på natten där bromsar och flugor sover.

Nu ska det studeras hur Csarli går på sina ben och vi ska försöka verka och fixa så han förhoppningsvis kommer att gå lite bättre.

Man blir aldrig fullärd på hästar och det är lika intressant att studera dem nu som för 50 år sedan:)

På bilden ser du och Csarli och Mercedes som nu är väldigt goda vänner efter 4 dagar.

Studerar du också din häst/flocken?

Vi är alla människor.

Att hitta en ursäkt för att det inte blev som man ville är naturligt. Jag har haft många hästar i mitt liv och här lärt mig ett och annat, jag har också varit igenom en del och jag är också människa.

Nu har jag, av olika omständigheter bara två hästar kvar. När hästarna är vana att vara i flock, då tyr dem sig till varandra. Jag har bara lösdrift, så det vill säga, att om jag rider ut på den ene, då blir den andra sur och springer fram och tillbaka, vilket ju påverkar den jag rider, så den också blir på tårna.

Ja, det är en ursäkt för inte att rida. Kan du inte ta den ena som handhäst, tänker du nog här (vilket jag själv skulle ha sagt) Jag är nästan jämt själv här, ingen till att hjälpa om det händer något, och den som jag inte rider är 18 år och har en mycket egen vilja. Jag ser mig själv, hänga i ett snöra mellan de två hästar.

Det ska också sägas att stoet jag har är inte riden sedan hon var 4, har varit avelssto. Hon är jättesnäll och mycket hanterad men det tar ju väldigt lång tid att lära henne något (ännu en ursäkt, då jag har mycket att göra)

Så har jag en kompis som älskar hästar men inte är en jättevan ryttare, som önskade att rida stoet och det skulle bli en lösning på problemet. Då skulle jag även få en kompis att rida med. Jag visste att detta innebar en massa jobb, då vi fick börja om från början med stoet, men varför inte.

Problemet är ju att jag måste lära kompisen allt också, så som att tränsa, hur man gör när man stiger upp, hur man gör när man rider på en häst som inte är van. Så vi har börjat lite med träns (har bettlöst då hon har haft problem med tänderna) vilket hon då även skulle vänjas vid och nu har vi skrittat lite, barbacka. Jag rider först och stoet går efter. Hon är dock den typen som stannar när där är saker hon inte förstår, så vi tar det sakta:)

Vi har nu ridit ett par gånger och börjar fundera på att lägga sadel på henne och har provat ut en som kan passa (jag har en mängd liggandes efter alla hästar jag har haft) och det tog hon också bra.

Min kompis har kommit tidigt på morgonen för här är väldigt varmt, och nu kommer ännu ett problem. Sist vi skulle rida var där invasion av hästbromsar och min häst blev helt tokig. Jag förstår honom för det kan inte vara roligt att bli biten av såna, och där var många! Stoet bara ställde sig och vägrade att gå. Nu ska vi prova på kvällen i stället och se om där är mindre med bromsar då.
I såna här situationer är det lätt att ge upp. Det blir för besvärligt att rida, och våran hjärna berättar för oss att det inte är lönt. Men vad säger hjärtat?

Jag har ridit hela mitt liv och tänker inte sluta nu. Man får tala om för universet att den har valt fel person att irritera och att jag aldrig kommer att ge upp:)
Vad hindrar dig?

Detta såg jag i en artikel i Ridsport:

Ängshöet undersökt närmare

Vallfoder till häst innehåller i allmänhet få sorter och i de vanligaste fröblandningarna för häst finns mellan två och fem sorters gräs eller baljväxter. I Värmland har man undersökt växter och näringsvärde i ängshö, skördat på sexton olika ängar. Provrutor i studiens ängar hade upp till 33 arter av kärlväxter. 

Analyser visar att dessa växter hade högt innehåll av organiska mineraler, vilket kan underlätta upptaget. Detta tyder på att hästar skulle må bra av ett hö med många olika arter i. Ängshö kan även vara ett bra komplement för att få större variation i fodret.

Källa: Hästhö från slåtterängar, en underskattad resurs. Länsstyrelsen Värmland 2022.

Jag läser det och skakar på huvudet, logik för burhöns, tänker jag, men är det det?

De senare åren har folk fått inrutat i öronen att lantbruket ska vara såhär. Man måste producera, spruta, plöja, så och spruta igen . Sedan vänder man gräset ett par gånger när det är slagit och så pressas det in i storbalar. Det blir kvantitet, inte kvalitet. Sedan måste man analysera höet så man vet vad som är i det, för hästen får inte ha för mycket av det och för lite av det. Det har blivit så normalt så man glömmer att titta på hästen. Sedan kan man ju alltid kompensera med lite syntetiska mineraler som hästen inte kan uppta i kroppen.

När vi själva gjorde vårt hö, vägrade vi att köpa konstgödsel och spruta. Vi plöjde inte upp och sådde, utan tog det gräs som växte naturligt. Våra hästar hade fri tillgång till höet och vi hade aldrig kolik eller fång på dem. Har hästarna fri tillgång ratar de själva det som inte går att äta. Ja, det blir lite spill men tänk på hur många pengar man spar på att inte köpa konstgödsel och såsäd.

Ska man göra ordentligt hö, ska det vara ängshö och det ska hässjas och om det ska pressas så ska det vara löspress, då får man fantastisk “medicin” till hästarna. Jag kommer ihåg det hö som hästarna fick förr, luktade sommar när man hämtade det på skullen. Att hässja och göra det arbetet är jobbigt. Det är varmt och där är flugor och bromsar , men belöningen kom när man fick åka hem i ett lass hö och sedan få saft och kaka. I dag får man en höbal som man inte kan flytta utan maskiner och  är där fel på en bal, så är det många kilo hö att slänga.

När man inte själv gör höet måste man förlita  sig på andra. Jag har köpt hö här i Ungern och har sett många olika sorters hö, men här pratar man just om att hästar behöver ängshö. Därför är där många som har det och hästarna älskar det. Jag är så glad att det går att köpa obesprutat hö.

Där finns så mycket mera att säga om hö och jag tänker tillbaka på bönderna som lärde mig hur man skulle göra ett riktigt hö. Jag fick lära mig att slå, räfsa , hässja köra in och hur man förvarade det också. Jag tror det har sparat mig för några veterinärbesök genom tiderna även om jag aldrig någonsin har fått mitt hö analyserad.

Här är bildbevis på att jag har lärt det från grunden, där jag kör Hamn framför en slåttermaskin. Inte så lätt kan jag säga, det var enklare att räfsa 🙂 

Underbara upplevelser med Hamn.

Det var ingen sak för mig att gå några kilometer när jag var i sommarstugan på lovet i Blekinge. Cykel fick jag först när vi hade haft sommarstugan i några år, så jag fick gå. Det gjorde inget, jag hade dagen för mig och hade aldrig tråkigt. Skogen var min vän och var aldrig rädd inte ens när det var mörkt.Det var nästan aldrig att där kom någon på vägen och man kunde höra bilarna på långt avstånd så man kunde flytta sig åt sidan. En dag när jag gick i mina egna tankar, så fick jag den där känslan att någon tittade på mig. Ni känner nog igen det där, att man går och tror där är någon bakom, man vänder sig och där är ingen.
Det var inte så ofta jag fick den känslan för som sagt jag kände mig ganska trygg. Men just den dagen vände jag mig om ett par gånger för jag tyckte där var något, men jag såg inget. Tredje gången jag vände mig och tittade gick där en hund precis bakom mig och jag fick världen chock. Jag skrek till, inte för jag var rädd för hunden men just detta att där faktiskt var någon där. Hunden fick också en chock när jag skrek och rusade väck från mig och tittade tillbaka på mig, förebrående och förnärmad. Jag försökte kalla på den, men den hade fått nog av mig och lufsade in i skogen igen. Troligen en som var ute på jakt med husse.
Jag gick ju oftast till Bertil i Slätten efter jag hade sett hans hästar och visste att jag var välkommen. Bertil tog mig med överallt när han skulle iväg med hästen. Jag lärde mig allt om att köra i skogen, att skörda höet och köra ut med gödsel. Han körde också ibland till granngårdarna om han hade ärende där. Han körde oftare hästen än han körde sin bil.
Jag fick också lov att rida Hamn när jag hade varit ett tag hos Bertil och han hade sett att jag kunde rida. Hamn var underbar att rida och jag njöt varje minut.
En dag frågade mina föräldrar om inte Bertil ville komma på kaffe och det sa han inte nej till och kom naturligtvis körandes med Hamn, för då kunde man ju tillåta sig att ta en liten hutt om det bjöds. Han spände ifrån Hamn när han kom och då var avtalen att jag skulle passa Hamn medan Bertil drack kaffe.
Nu blev det så, att vår herre tog ingen hänsyn till att Bertil skulle dricka kaffe så det började att regna medan jag stod där och vaktade Hamn. Vad gör man då?
Jag har aldrig haft långt ifrån tanke till handling, så jag ledde in Hamn i källaren och bann honom till ett dörrhandtag. Jag tyckte väl inte häller om att de vuxna skulle fika utan mig så jag gick upp till dom i huset.
Bertil sprang upp av stolen när han fick syn på mig och undrade vart jag hade gjort av Hamn. Jag berättade att han stod torrt och fint i källaren, så det var ingen fara:) Bertil kunde ju inte låta bli att skratta när han såg att Hamn stod lugnt och fint och väntade på oss, men han tyckte inte att vi skulle utmana ödet så han tog ut Hamn igen.
Då hade det också slutat regna så vi inte blev blöta när vi körde hem till Bertil igen.
Här spänner vi för Hamn igen efter fikat och för Hamn ett mindre uppehåll i källaren. Ca 1970.

Hamn.

Min längtan efter hästar var enorm när jag var barn och jag utforskade alla krokar där det kunde finnas en häst, när jag var i sommarstugan i Blekinge. Vår stuga låg 3 km från den asfalterade väg och när man körde på den allmänna grusvägen fick man svänga in på ytterligare en ännu mindre grusväg och köra ca 300m för att komma in till stugan. Så när jag gick på en av mina upptäcktstrundor så kunde jag gå antingen till vänster eller till höger när jag kom till postlådan vid den “större grusvägen”

Gick jag till vänster kom man efter ett par kilometer till ett sågverk som var totalt fallfärdigt. Man kunde inte tro att någon använde det, men det gjorde ägaren faktiskt som hette Henry. Henry var skum tyckte jag, även om han alltid hälsade snällt när man gick förbi. I dag kan jag tänka att han säkert var blyg. Han tittade alltid ner i marken och så hade han en tand i underkäken som var det enda man såg när han pratade. Henry hade också häst, men jag vågade inte prata med honom och hästen stod alltid en lång bit från vägen, så det blev aldrig någon närmar bekantskap med den. Den såg dock trots allt välskött och fin ut.  Efter sågverket kom man till Henrys hus där han bodde med sin syster. Det var också försummat men inte lika hemskt som sågverket. Man kunde se att det hade varit ett fint ställe i sin tid och det hade faktiskt varit en lanthandel där en gång. Folk berättade att hela lanthandeln var intakt när det sedan såldes många år senare ni de två hade gått bort, med alla burkar och glas, handelsdisk och allt.

Därefter kom man till en jättebacke ner i en dal och sedan en enorm uppförsbacke och det hette Slätten. Jag tyckte överhuvudtaget inte det var “slätt” där, lite konstigt med namn:) När man sedan hade kommit upp för den långa backen låg där ett litet hus med en mycket fin trädgård, välputsat och fint i ordning.Längre  uppe på en backe låg stallet som hörde till.

Jag hade gått förbi där flera gånger men där hade aldrig varit någon på gården när jag gick där, men en dag hade jag tur!

En liten gubbe som var nästan ett huvud mindre än mig, fast jag inte var så gammal, pigg och glad med glittrande ögon och keps. Han hälsade på mig och jag sa vem jag var och han hade redan hört om mig att jag hade varit hos Sven och Signe och var glad för hästar. Jag pekade på stallet och frågade lite blygt om han hade häst därinne, för jag hade hört någon gnägga en gång jag gick förbi. Det hade han och sa, kom ska du få se!!

Det som väntade mig i stallet var någonting som jag aldrig kunnat drömt om. Det var som en saga! I spiltan stod där en stor kolsvart nordsvensk hingst med vågig man nästan helt ner till knäna. Jag hade aldrig sett något så vackert, det var Hamn. Luggen var så stor så man såg knappt huvudet på honom men kunde ana pigga och nyfikna ögon under denna.

Denna hingsten visade sig senare var inte bara vacker men också fantastisk trevlig både att köra och rida och ni kan nog förstå att det var inte sista gången jag var och besökte Bertil. Det blev också ett livslångt vänskap med hästarna i focus

På bilden är det Bertil Hansson med Hamn 1970.