Kategori: Ikke-kategoriseret

Har vi glömt vad vi har sett?

Igår var jag värd för ett webinar där vi diskuterade djurskydd och hästvälfärd. Inspelningen kommer att släppas som podcast nästa onsdag. Vi hade ett liknande webinar i våras om samma ämne, så vad har egentligen hänt under det senaste halvåret?

För ungefär ett år sedan kom flera frågor upp kring brister i hästhållningen, och många kände att ”nu måste bubblan spricka”. Det kanske inte märks så tydligt, men det pågår faktiskt mer arbete bakom kulisserna än vad man kan se utåt. Att förändra en hel kultur, ett invant beteende gentemot hästen, sporten och tävlingarna är inget som sker över en natt.

Så vad ska vi göra istället? Det blev tydligt under webinaret att det är den stora frågan. Människor vill veta vad de kan göra! Hur ska just jag förhålla mig? Jag vill behandla hästen med respekt, men samtidigt gillar jag att tävla!

Vi vill inte stoppa tävlingarna, och det är svårt att införa nya regler och lagar överallt. Man hoppas att sunt förnuft ska råda, men det verkar inte alltid vara fallet. Särskilt inte under tävling, när nerverna är på utsidan och stora pengar eller berömmelse står på spel. Då är det lätt att pressa sin häst lite extra, något som kan bli ödesdigert för hästens välmående.

Som jag sa igår: Hur äter man en elefant? Jo, i små bitar. Utbildning är nyckeln, och vi måste börja med dem som utbildar andra. Starta med ridskolor, ridgymnasier och andra institutioner som lär unga ryttare hur de ska samspela med sina hästar.

Varför är det första man köper till den lilla ryttaren en pisk? ”Åh, det är så gulligt med en rosa pisk!” säger folk. Ja, man behöver ju inte slå hästen med den, men varför ha den med från början? Att rida med en pisk är en konstform när den används som en förlängd arm, men nybörjare behöver ingen sådan förlängning. Köp fina ryktborstar istället till den lilla ryttaren. Vill man ha något fint kan man köpa en snygg tröja!

Vi kan alla göra små saker och vara goda exempel. Inte alla vill höra att de gör fel, men folk tittar på hur du gör, och förhoppningsvis lär de sig något av det de ser.

Det har faktiskt hänt mycket, även om det sker långsamt, så det kan kännas som att vi står still. Ta till exempel något så enkelt som att ha sin häst barfota – det är numera helt accepterat av de flesta. För bara några år sedan ansågs man vara oseriös och en dålig hästägare om man inte skodde sin häst. Idag är det också accepterat att rida sin häst bettlöst. Förr ansågs det vara något bara indianer eller galna människor gjorde.

Hästar står inte längre i spiltor dygnet runt, och vi är mer medvetna om att hästar behöver äta regelbundet för att må bra. Dessutom har utevistelsen för hästar förbättrats avsevärt.

Det händer mycket – öppna ögonen, så ser du! Det värmer mitt hästhjärta att fler och fler gör små saker för att förbättra hästarnas välmående.

Hästen har varit människans följeslagare i hundratals år. Ingen säger att vi ska gå tillbaka till en tid där vi bara har vildhästar, men vi kan lära oss att förstå dem bättre och ge dem en bättre tillvaro hos oss.

Måste man tävla?

Jag såg att Christina Drangel hade ett fantastiskt bra inlägg kring just det där med att tävla eller inte tävla, och jag tänkte att jag också vill flika in lite där.

Sedan urminnes tider har det varit viktigt för människan att visa och bevisa att man är duktig och värd något. Det är inte annorlunda i djurvärlden, man tävlar om bästa make för att föra släkten vidare och se till att de ankommer man får är starka och kan överleva. Det ligger långt tillbaka i generna och det är svårt att ignorera. Det kan också vara väldigt kul att tävla, det ger en mening att träna, ett mål och ett sätt att mäta hur långt man har kommit. Dock kan tävlingen ibland ta överhand och när är det nog?

Föräldrar försöker att få deras barn till att växa upp med tävling i blodet, just för att vara bäst, att sträva, att bli någon men jag har tyvärr varit på tex ponnytävlingar där jag har lämnat, för det var så hemskt att titta på. Ungen skulle vinna för varje pris och det gick i 190km runt banan med pisken i röven på ponnyn. Där utnyttjar man en annan varelse för att nå sitt mål, på fel sätt.

Jag har en liten rolig historia som jag vill berätta, även om det inte har med hästar att göra, men mycket omkring vad folk kan tänka om tävling.

Vi var på skidsemester för många år sedan och våra barn var inte så gamla då ca 9 och 12 år. De hade ju inte åkt mycket skidor innan, men vi hittade en bra instruktör som var väldigt pedagogisk och trygg. Min yngsta pojke, var väldigt försiktig av sig och tog lång tid på sig men lärde sig att åka långsamt ner för backe och styra mellan pinnarna. Efter några dagar skulle det vara tävling med barnen, men det var gjort så finurligt att det gällde inte om att komma först men att göra 2 rundor och de skulle ligga så nära som möjligt i tid. Min yngsta var lite tveksam och tyckte inte han var duktig nog, men jag övertygade honom om att han bara skulle ha roligt och ta det lugnt.

Jag stod nedan för backen och tittade och och tog kort. Jämte mig stod 2 par och kommenterade alla barnen som åkte och de pratade inte lågt. Deras barn var tydligen vana skidåkare och gjorde nästan störtlopp på vägen ner, och där var ju inga gränser för hur duktiga deras var. Så kom min äldsta körandes och det var inga lovord från dessa människor och sedan min yngsta. Han skulle ju faktiskt inte ha lov att vara med, så dålig han var och mycket fula kommentarer om hur långsamt det gick. Mina barn ville knappt åka andra rundan för de tyckte det var pinsamt, men jag uppmuntrade och påpekade fortfarande att det var bra träning och det var bara för att ha det kul och de skulle inte lyssna på dessa (och jag kallade dem faktiskt för idioter) På kvällen var det prisutdelning!! Gissa vem som vann?? Jo det gjorde min yngsta son som hade kört lugnt och fint och i samma takt. På andra platsen kom min äldsta son:) När vi gick tillbaka från scenen där de hade mottagit prisarna gick jag förbi bordet där “idioterna “ satt, kunde jag inte låta bli att prata mycket högt om hur duktiga mina barn var och jag förstår inte, de såg väldigt sura ut, de där fantastiska föräldrarna.

Det är ju inte alltid att rättvisan vinner (vilket jag tyckte den gjorde i min historia:) och jag har tyvärr sett och hört liknande på tävlingsbanorna runt omkring. Föräldrar som ropar och skriker på domarna, barn som gråter osv. Det är svårt att ha tävlingar utan att man känner att man minsann är bättre än den och den. Det är lätt att försöka pressa sin häst lite extra på fel sätt för att få de sista poäng.

Riktigt orättvist blir det när man i dressyren tex bedömer hästens gångarter också i det hela. Det har jag sett på många tävlingar att de som inte har halvblodstyp och därmed de rörelser de har blir dömt ner. Jag har pratat med flera duktiga dressyrryttare som har funderat på tex att köpa spanska hästar, då de är lättare att rida och har lättare för skolorna, men de vågar inte, för de vet att domarna inte gör dem rättvisa, så det är faktiskt inte hur ryttaren riden men också hur hästen rör sig.

Hur ska man då bära sig åt om man nu gärna vill tävla? Åk iväg och ha inga förväntningar. Se det som en resa tillsammans med din häst och tänk på bedömningen som en vägvisare till vart du och din häst vill gå. Behandla de andra tävlande bra och heja på dem och prata om ritten med dem. Kanske du kan få tips till hur du kan nå nästa steg. Tänk på att de andra är också nervösa och kanske inte alltid visar sig från bästa sidan:) Var en kompis och inte en konkurrent. Var glad för din häst och tänk på allt som gick bra och var glad för det:)

Bilden är mig och min hinsgt Mackay på dressyrtävling på 80talet

Livet i ett nötskal!

När jag var barn och red på arbetshästarna, satt jag bara och njöt på hästen. Länga tyglar och hästen fick beta lite om den ville, jag red mest barbacka och lutade mig bara lite bakåt och slappnade av när vi travade. Jag följde hästen och var lös och ledig i kroppen.

När jag blev lite äldre och kände att det var kul att tävla, fick jag lära mig att ha hälarna ner, tårna in, upp med blicken och armbågarna skulle ligga på höften. Jag lärde mig också att jag skulle göra halvhalter och hästen skulle gå på tygel. Jag fick höra att jag skulle knipa med knäna så jag kunde hålla mig fast om jag red barbacka.

Med alla dessa måsten, blev det svårare att rida. Jag lyssnade, jag ville bli bättre….

Min kropp var aldrig gjort för ridning, jag är lång kobent och inte särskild smidig, men jag ville lära mig.

Alla hade olika knep och sätt att bli duktig och jag jobbade mig ständigt framåt och jag kom en bit på vägen.

Jag övade så länge att det blev en vana….. att sitta till med länden, att knipa med knäna att göra halvhalter!

Så fick jag en ny tränare som sa att jag skulle slappna av i knäna, och jag lovar, det tog lika lång tid att vänja mig av med att knipa, som det hade tagit att lära mig det.

Senare fick jag lära mig att det var inte alls nödvändigt att tårna skulle peta inåt men att man fick gärna sitta naturligt med dem utåt. 

Eftersom jag tävlade då och det var tvunget att ha sporrar på när man tävlade, tyckte jag det var konstigt, för jag hade alltid lärt mig att tårna skulle peka inåt, så man inte satt och hackade med sporrarna.

Jag skulle också lära mig att rida med Kandar för man fick inte rida utan i de högre klasserna.

Jag blev aldrig riktigt vän med den och slutade tävla. Jag köpte en unghäst i stället, för då var där lång tid till man behövde använda sporrar och kandar!

Jag gick baklänges i min “utveckling “ jag blev aldrig någon dressyrstjärna för jag började rida andra grenar och körde också en del i stället.

Nu är jag tillbaka……rider i grimma, barbacka, tar det lugnt och lutar mig lite bakåt när vi travar och följer med.

Tänk att där skulle ett helt liv till att upptäcka, att det jag gjorde från början var det bästa, det roligaste och enklaste och man till och med får bättre kontakt med hästen på det viset.

Självklart hade jag då inte upplevd jakterna, tävlingarna, vara cowgirl i Australien, riddarspelen, hoppningen om jag bara hade ridit i grimma och foppatofflor men lite roligt att tänka på.

Cirkeln är sluten:)

Karlshamns Festival med Hästarna!

Jag har kört väldigt mycket med mina hästar till olika tillställningar. Speciellt min Hingst Mackay var van vid lite av varje. Medan jag bodde i Mörrum var där inte råd till bil de första åren jag bodde där, så jag körde mycket och red mycket ut till de ställen jag skulle. Även då, på 80 talet var det inte så normalt med hästekipage så jag fick ju olika uppdrag, som möhippa, student och bröllop.

En dag fick jag förfrågan om jag kunde tänka mig att ställa upp i Karlshamnsfestivalen. Just då hade jag Mackays son också, Magill, så jag körde i par med de två. Vagnen hade jag renoverat själv och selarna var några som jag hade köpt på auktion på Huseby herrgård, så där var lite historia kring dem. 

Att köra på en sådan tillställning krävde mycket förberedelse och jag gjorde vad jag kunde för att köra hästarna i byn osv för att få dem att vänja sig. Det var ju inte bara trafiken utan vid festivalen kom där orkester och åskådare osv. Vi hade förberedd oss bra och jag hade hjälpare som skulle gå jämte hästarna också, så jag var säker på att vi kunde fixa det.

Det vi kom med på hade jag inte kunnat förställa mig. Det var långt mera komplicerad än jag hade anat.

Vi började från Karlhamns ridskola, där vi bliv eskorterad av den ridande polis. Det kändes tryggt och bra att ha dem både för och efter mitt ekipage. När vi kom till utkanten av Karlshamn möttes vi av orkestrar, dansare, sjömän och alla som skulle gå igenom gatorna .  Det värsta var att det tog sådan tid innan hela allt var igång, eftersom där var så många som skulle gå före oss. Där var några som skulle åka med oss, och de var i alla fall inte van vid hästar, de satt och tjoade där bak och hade sig, så där var ståhej både framifrån och bakifrån. 

När vi började gå, gick det väldigt ryckigt. Vi fick gå några steg och sedan fick man vänta och det var inte lätt för hästarna att gå på kullerstenen

Och upp för backe, så vi hade att göra med att hålla hästarna lugna. Killarna som ledde dem gjorde ett jättebra jobb. Ett tag blev det för mycket för Mackay så ha stegrade och då kom polisen till hjälp och red framför så han fick annat att tänka på. 

Det värsta var, att folk som stod i gatorna tyckte att deras barn skulle få se lite bättre, så de puttade dem framför sig och det var mer än en gång att de var fasligt nära att hamna under hästarna. Det var trångt och där var mera än 300.000 människor i stan.

Vi och hästarna överlevde, men jag svor att det var sista gången jag skulle vara med på en festival med hästarna, jag kan inte beskriva hur lättat jag var när vi var väl hemma med dem i stallet igen.

Jag kommer inte ihåg exact vilket år men jag tror det var 1985.

Det gäller att ha rätta kontakter!

Har du också ibland funderat hur ditt liv kunde ha sett ut om inte du hade mött den och den?

Livet är fullt av tillfällen där det har visat sig att man precis har träffat den rätte.

När jag hade slutat skolan och gymnasiet, var den stora frågan, vad jag skulle bli. Det var hästarna som betöd något för mig och ville gärna hitta något som kunde göra att jag var nära hästar. Jag fick dock alltid höra att man inte kunde tjäna pengar på hästar. Det var ju en sanning med modifikation, då jag ju visste att man kunde sälja foder eller hyra ut stallplatser, men det krävde ju en investering först. Jag var väldigt bra på att måla men det visste jag ju att det var inget att satsa på. Att måla av en häst kunde bara ge några hundralappar. Jag gick på en ungdomsgård där man kunde få lov att gå kurser och jag ville prova allt. Jag hamnade till slut på en läderkurs och medan alla andra gjorde skärp och väskor till dem själva, så kastade jag mig ut i att göra ett träns till min ponny. Det tänkte jag på då när jag lämnade skola, att jag skulle bli sadelmakare. 

Det fanns ju inte så många och hur skulle jag bära mig åt? Jag hade på den tiden min häst uppstaplat hos en man som hette Ole och av någon anledning kom detta på tal att jag väldigt gärna skulle vilja bli sadelmakare. Jaha, sa han, då känner jag en som förmodligen kan behöva en lärling. Jag kunde ju knappt tro mina öron, men ganska snart åkte vi tillsammans in till hans vän.

Det var mitt inne i Köpenhamn och jag tänkte att det var ett konstigt ställe att vara sadelmakare, inte många hästar på ett sådant ställe. Han hade sin affär i en källarvåning, där han också bodde. Han hade två fönster ut mot gatan där han hade hängt upp lite träns och arbeten som han hade gjort. Han hette Helmuth Rasmussen, men jag fick kalla honom Ras som hans vänner gjorde. Annars var han känd som Ponnysadelmakaren, då han sydde mycket selar till Welsh Mountain ponnyer och levererade till ett känd gods bla. Hans arbete var fantastiskt och när han gjorde de små selar, såg han till att allt passade till storleken och använde specialbeslag så allt passade ihop. Det han inte kunde köpa, gjorde han själv. Han var fantastisk till att göra sitt arbete. När han var ledig, så byggde han miniatyrvagnar, exakt som de såg ut. Han hade byggd en kopia av ölvagnen som Carlsberg hade och en av de kungliga vagnarna också. Dessutom gjorde han träns till de som red ringridning, med snäckor på hela tränsen och förbygel.

Jag var facinerad och ville ju lära allt detta. Till min glädje var han villig till att ha en elev, men jag skulle på prov först, tyckte han, för det var inte alla som var ämnade till yrket. Redan efter andra dagen tyckte han att jag kunde stanna, för han såg vad intresserad jag var och jag blev snabbt väldigt duktig på att sy.

Jag blev sadelmakare tack vare Ole och sedan upplevde jag igen att ödet ville mig väl.

När jag var hos Ras och jobbade en dag, så fick han besök av en gammal granne som hette Knut. Knut var trevlig och pratade mycket, han hade bott i flera år som granne till Ras och hans barn Leon och Lone hade varit mycket hos Ras och pratat och tittat på saker. Nu var Knut bara på besök, för han hade flyttat till Sverige och jobbade på någonting som hette High Chaparral och var bartender där. Han berättade om stället som var en westernstad och där fanns även mycket hästar. Knut tyckte jag skulle komma dit och jobba, för de behövde en sadelmakare där, sa han. Han visade också lite bilder.

Jag är ju som jag är och vill alltid uppleva saker, så vi bestämde att jag skulle komma dit och titta, om inget annat så för att se vad det var.

Jag åkte dit på höstkanten tillsammans med min kompis och jag blev ju inte besviken, där ville jag verkligen jobba. Knut visade oss runt och hade till och med arrangerat så jag och min kompis kunde få en ridtur även om det var utan för säsongen.

Knut tog mig med in på banken där bossen satt, som var Kent Erlandsson (son till Big Bengt Erlandsson) och Knut förklarade Kent att jag var sadelmakare och att de behövde en sådan på Chaparral. Jaha sa Kent, då får det väl bli så och vi bestämde att jag skulle komma till våren och jobba där.

Så kan det vara när man har de rätta kontakter, och det har jag märkt genom livet att det är något av det viktigaste man kan ha!

Är hästhandlare och uppfödare hemska människor?

Läste precis ett inlägg om en dam som tydligen har blivit kallad hästhandlare i en negativ ton. Hon bedyrade att hon tog god hand om hästarna och de fick allt de skulle ha och hon grät en liten tår när hästarna blev sålda.

Jag känner igen mig!

Jag har handlat hästar i över 20 år, jag har avlat i nästan 40 år och det har faktiskt blivit värre med åren när jag skulle skiljas från en häst så jag har slutat.

Vem är det då som klankar ner på handlare/förmedlare? Är det avundsjuka för att man tjänar pengar på hästen (kan ju tillägga att man i dag inte blir rik på hästhandel) Är det för att de inte har råd att köpa den häst de gärna vill ha, eller vad är det?

Jag kan ju säga att om alla slutade avla och handla hästar, då kunde inte folk få köpa någon häst alls.

När jag var aktiv, såg jag mig själv som en som hjälpte folk att hitta rätt häst, jag hjälpte ridskolorna att hitta hästar och jag hjälpte folk som gärna vill ha råd om vilken häst de skulle köpa. Jag kände mig glad att jag kunde göra någon lycklig och jag hoppades ju alltid att hästen skulle få ett bra hem. Jag får ideligen påminnelser om de hästar som har varit i mina händer, hur de mår, och många har kommit igen och köpt ny häst när de har behövd.

Varför blir man handlare då?

Man älskar hästar och det är ett sätt att inte behöva gå till något jobb som man hatar. Man upplever en massa och man utbildar sig hela livet.

Det är inget lätt yrke och man får jobba väldigt mycket för födan.

För min egen del ville jag helst behålla alla, men det gick ju inte. Jag hade några “egna” men det var ju avelshästarna.

Dåtiden hästhandlare finns inte längre, som hade en stor plånbok och sålde dåliga hästar till ovetandes människor. I dag är där så många krav till försäljare, veterinärbesiktningar och försäkringar.

Att det är dyrt att köpa en häst, det vet vi och handlaren har ju inte fått hästen gratis, utan har betalat en summa för den. Sedan ska man ha stall och gärna ridhus så man kan driva det året om. Hästarna slutar inte äta på vintern. Hovslagare och veterinär innan man kan lämna över hästen till nya ägaren.Man vet aldrig hur länge man ska ha hästen innan den hittar ett nytt hem. Dock ska det alltid prutas när man köper hos en handlare, för det är ju alldeles för dyrt för den hästen (även om den är billigare än alla de andra) Det värsta för en handlare (eller åtminstone mig) var när hästen kom tillbaka. Jag tyckte synd om hästen att den skulle flyttat fram och tillbaka och det var alltid en förlust för mig. Även om man kanske hade en annan att byta med, då var man nervös att även den skulle komma tillbaka. Det är nämligen inte alltid handlaren det är fel på.

Avlare har också kämpat i alla år för att få ordentligt betald för deras avkommor, så de åtminstone kan få täck alla kostnader som det innebär att ha avel.

Tänk på det, när du klankar ner på en handlare! De gör i regel deras bästa och de kan inte veta alla hästens sjukdomer som de har haft genom åren och de kan inte häller hjälpa dig att hitta hitta uppfödaren i utlandet om hästen har okänd stam osv.

Se till att du själv är upplyst innan du letar häst! Vilken sorts häst, storlek kön och utbildning, innan du ger dig ut och kollar.

Vill du veta mera om hur du ska tänka när du ska köpa häst?

Då kan du bli medlem i Horse and Health, där finns en helt gratis kurs om vad man ska tänka på och titta efter.

Maglandning på stengärde.

När jag var på sommarlov i Blekinge hände alla möjliga saker. Jag var inte så gammal när mina föräldrar köpte sommarstugan och jag älskade att vara där. Jag sysselsatte mig själv för det mesta men tyckte naturligtvis att det var kul att ha sällskap. En dag kom en gubbe cyklandes och undrade om hans dotter kunde komma och leka med mig. Det var ju på landet och hon kände sig väl ensam när det var sommarlov och inga barn i närheten. Jag blev ju jätteglad att jag kunde ha en att leka med och dagen därpå kom han med Eva-lill. Hon var lite yngre än mig, liten och spinkig med stora ögon och såg lite rädd ut. Jag var ju stor och stark så jag tyckte det var kul att jag för en gång skuld var den som kunde få lov att bestämma lite och vara “storasyster” för någon. Eva-lill lärde mig att prata svenska och jag lärde henne en massa bus. Eva-lill var mycket för att rita och göra pärlbroderi medan jag tyckte det var ballt att leka viking, fånga fisk och rida på arbetshästarna. Vi kompletterade varandra bra och fick ett fantastiskt vänskap. Senare när vi blev lite äldre köpte vi 10 pack Rocky Mountain med mentholsmak och rökte dem i smyg när vi var och badade. Vi gömde paketen i stengärdet på vägen dit och hoppades på att det inte skulle regna för mycket på tändstickorna. Jag ville naturligtvis också lära Eva-lill att rida, för det var ju det bästa som fanns, tyckte jag. Hon vågade att sitta lite gran på dem medan jag höll men var mest skräckslagen. Då var det att en gubbe som kom förbi när vi höll på, som tipsade om att där bodde en som hade ponnyisar  inte så långt därifrån, och det var bättre storlek till oss än de stora arbetshästarna tyckte han. Jag lämnade aldrig en god chans för att rida, så vi cyklade några kilometer till Bertil Månsson som födde upp gotlandsruss. Han var väldigt vänlig och vi fick lov att prova att rida det äldre stoet Julita som var mamma till de andra. Hon var riden innan och väldigt snäll. Vi fortsatte att komma där en del, men det var en bra bit att cykla. Jag har ofta tänkt vilken enorm kondition man måste ha haft så mycket som man cyklade, simmade och gick då.:) Bertil Månssons gård låg nedanför en enormt lång nerförsbacke och det var ju skönt när man skulle dit, men denna långa backen skulle man uppför på vägen hem, när man var trött från ridningen. Efter ett tag såg Bertil att jag kunde rida och hade god hand med hästarna, så jag fick lov att rida in unghästarna. Han var ju också glad att det blev gjort, då det ju var enklare att sälja dem då. Jag red även in hans hingst Julius och hade mycket kul med honom. Eva-lill var med och tittade på, det var sällan hon red, men hade inget emot att följa med. Där var inte så många ställen man kunde rida utan det fick bli i hagen. Den lutade så där blev en backe ner när man red ut och en backe upp när man red tillbaka. Jag hade lärt Julius att vi kunde skritta och trava lite gran nerförsbacke och sedan kunde vi ta en galopp uppförsbacke tillbaka. Julius tyckte det var roligt och gillade att gasa på lite uppförsbacken. En dag när Eva-lill var med satt hon och tittade på detta och tyckte det såg väldigt roligt ut, så det ville hon också prova! Jag var medveten om att hennes kunnighet i ridning var inte så stort så jag blev först glad när hon sa det. Äntligen var där något som kunde fånga hennes intresse med hästarna, men sedan försökta jag att prata henne ifrån det, för jag insåg att det kanske inte var det bästa. Men hon stod på sig och ville verkligen prova! Hon skrittade ner och jag kom med goda råd hur hon skulle göra och vände när hon kom nedanför backen. Julius gjorde vad han brukade, satte i full galopp uppför backen. Det såg riktigt bra ut ända till de kom till slutet av hagen, där det var ett stengärde. Julius vek av till vänster och Eva-lill fortsatte rakt fram och hamnade på magen över stengärdet. Jag var skräckslagen, jag var säker på hon hade slagit sig halvt ihjäl, men hon reste sig och hade inte fått en skråma. Jag var ju rädd att det skulle hände henne något och även rädd om någon fick reda på det, att jag kanske inte skulle få lov att rida där igen. Jag var faktiskt stolt över henne att hon tog det så bra och hon tyckte det hade varit spännande enda tills det fatala slutet. Hon red aldrig på Julius igen:)

Jag fick däremot senare lov att låna hem Julius ett tag, men dt är en annan historia:)

Min mission I livet!

När man frågar folk vad deras mission i livet är, är där väldigt få som kan svara, men jag har tänkt mycket över det. Vad är det som gör att hela mitt liv har rört sig om hästar, försökt att förstå dem, avlat, handlat, ridit osv. Det är enorma mängder med tid man lägger på hästen. För snart 5 år sedan hände en sak i mitt liv som gjorde att jag började att fundera mycket på varför man lever och vad det är man vill få ut av livet. Jag har aldrig varit teknisk  och har inte varit ett dugg intresserad av data eller telefon, utom för att ringa, men helt plötsligt fick jag en ide om att all min kunskap ville jag leverera vidare till dem som ville ha den. Jag har upplevd så mycket med hästarna så jag kan skriva många böcker (har försökt, men det blev inget riktigt) så därför kom jag på att leverera kunskapen via nätet. Det var en stor omställning för mig och väldigt mycket att lära om plattformar,Zoom, hemsida, Facebook  och mycket mycket mera. Jag var skräckslagen de första gångerna jag gjorde live på Facebook men min mission gjorde att jag tog mig utanför min comfortzone och pressade mig själv till det yttersta. Få vet hur mycket jobb där ligger bakom en digital kurs och en hemsida. Reklamen säger att man kan göra en hemsida på en dag med AI men det kan man ju inte, det vet alla som har hemsidor.

Man skulle börja med marketing och märkte snart att det var ju inte som när man skulle sälja en häst. Där kontaktade folk en själv och man kunde förhandla. På nätet måste man visa sig fram och presentera vad man har på ett rätt och riktigt sätt.

Jag började göra podcaster och först intervjuade jag mina vänner, som också har ett passionerat förhållande till hästar. Genom att dela deras berättelser och insikter märkte jag snart vilken kraft podcaster har för att sprida kunskap och inspiration. Det blev ett sätt att nå ut till människor på ett djupare plan, att skapa en känsla av gemenskap och förståelse för hästarnas värld, som annars kan vara svår att förmedla enbart genom text eller video.

Med tiden har poddarna vuxit till att inte bara vara ett forum för samtal, utan också ett verktyg för att utbilda och engagera. Jag har intervjuat många kunniga och erfarna personer inom hästvärlden, som alla bidrar med sitt perspektiv och sina erfarenheter. Detta har blivit en plattform där vi tillsammans kan arbeta för att förbättra hästvälfärden – något som ligger mig varmt om hjärtat.

Min medlemskapssida, Horse and Health på svenska och Happy Horse Hub på engelska, är nästa steg i denna resa. Här har jag samlat all min kunskap och erfarenhet för att ge medlemmarna tillgång till djupgående kurser, verktyg och resurser som kan hjälpa dem att skapa en starkare och mer harmonisk relation med sina hästar. Jag tror att genom att utbilda och stötta hästägare, kan vi tillsammans bidra till bättre hästvälfärd.

Det är inte bara en plats för lärande, utan också en gemenskap där man kan dela sina framgångar och utmaningar, få stöd och inspiration av andra med samma mål. Det är mitt sätt att ge tillbaka till hästarna – att säkerställa att de behandlas med den respekt och omsorg de förtjänar.

När jag ser tillbaka på min resa, från att vara skräckslagen inför att sända live på Facebook till att nu driva en växande digital plattform och podcast, inser jag att min mission har varit drivkraften bakom allt. Det handlar inte bara om att dela min kunskap, utan om att göra en verklig skillnad i hästars liv över hela världen. Det är därför jag fortsätter att lära, utvecklas och sträva efter att nå fler människor, för hästarnas skull.

Så, om du är lika passionerad som jag över att förbättra hästvälfärden och skapa starka, hälsosamma relationer med dina hästar, vill jag bjuda in dig att bli en del av denna gemenskap. Genom mina podcaster och medlemskapssidor hoppas jag kunna inspirera och vägleda dig på din egen resa med hästarna, och tillsammans kan vi göra världen lite bättre för dessa fantastiska djur.

Hur ska en ridskolehäst vara?

För några år sedan när jag var handlare hade jag många roliga upplevelser. Både bra och dåliga men just den här gången fick vi oss alla ett stort skratt. Jag handlade mest hästar till ridskolor i Ungern som jag sedan tog hem  till Sverige. Där var stor brist på ridskolehästar vilket där nog fortfarande är. Ridskolor vill ha snälla välridna hästar och det är svårt att hitta till rätt pris i Sverige.

Jag tittade på annonser hemifrån Sverige innan jag åkte iväg, men fick fort uppleva att det var inte alltid den hästen de hade som var annonserad. Där finns ställen i Ungern där det bor väldigt mycket zigenare och de har många hästar. Man ska dock vara ganska duktig på att se vad det är för hästar för man kan lätt bli lurat. Jag har alltid haft en tolk med också för att känna mig säker i dessa områden. Det går inte att köpa en häst på kort, så man får ha ganska många kontanter med sig om man ska kunna handla med dessa människor.

Just den dagen jag vill berätta om, då hade jag 2 kompisar med från Sverige. Det var alltid roligt att ha kompisar med, för det var en lång väg att köra från Sverige till Ungern och tillbaks igen. Bra att ha sällskap och någon att prata med.

Vi hade hittat några telefonnummer som min tolk Tamas pratade med för att hitta vägen. Det var en ganska lång väg på dåliga vägar så tiden gick och vi skulle skynda oss om vi skulle hinna att titta på flera hästar.

Äntligen kom vi fram och jag hade som vanligt släpet med, för hittade man en bra häst så fick man vara snabb att handla.

Denna mannen som jag hade hittat hade många olika hästar i alla storlekar och raser och han kom ut med den ena efter den andra som inte alls var lämpad som ridskolehästar. Man har en modell i huvudet och tänker att de ska vara lugna och snälla, ridna och gärna körda. Till slut släppte han ut en helt galen häst som troligen inte hade varit ute på väldigt länge och visade stolt fram denne. När den hade hängt uppe i luften i 5 minuter och skenat runt i longerlinan, frågade jag Tamas om inte han kunde fråga om han hade några ridskolehästar. Den sista var visserligen väldigt vacker, men jag hade inte tid och råd till att köpa oinridna överpigga hästar, då det ju var ridskolehästar jag letade efter.

Mannen funderade lite, men sa att han hade en farbror som också hade hästar inte långt ifrån honom och han hade kanske mera det jag behövde. Vi körde alla dit och skulle titta. Medan mannen var inne i stallet och skulle leda ut en häst vi skulle titta på, pratade vi utanför lite gran om hästar allmänt och nämnde en hingst som var väldigt populär just då som hette Cor de la Bryer. Mannen kom inne ifrån stallet med ett stort smile och en häst som inte var under 25år, ganska svankig och hade verkligen sett sina bästa dagar, men väldigt lugn (som vi ju hade bett om) Den här, sa han är efter Cor de la Bryer, jaja och pekade på den stackarn som man ju lätt hade kunnat ta med bara för man tyckte synd om den. Vi tittade alla på varandra och började gapskratta. Vi kunde inte sluta. Man måste vara en väldigt bra handlare om man skulle övertyga oss att den hästen hade en sådan stam:)

Vi hittade hästar sedan, men det var aldrig enkelt att hitta just de hästar jag gärna ville ha med mig hem. Många resor har det blivit och alltid en stor upplevelse.

Kan en häst ändra personlighet när den byter ställe?

På det senaste har jag sett och hört mycket diskussioner om hur lång tid det kan ta en häst att känna sig hemma på ett nytt ställe och hur lång tid det ska ta innan man kan nyttja hästen etc.

Vi är alla överens om att alla hästar är inte like och även om en häst är snäll på ett nytt ställe, är det inte like med den känner sig hemma. Jag har diskuterat med många och enligt mig, ska man nog räkna ungefär ett år innan man kan vara säker på att hästen känner sig trygg med sin nya ägare och sitt nya ställe. Jag vet att hästar flyttar mycket mera än som så och att många kanske inte häller med mig.

Jag har dock en liten rolig historia omkring att tro att man har koll och känner sin häst:)

För många år sedan blev jag ägare till en nordsvensk hingst som jag hade från föl och gjorde allt med. När han blev 2 vill jag ju visa honom för att se om han var värd att behålla som hingst, för det var ju min önskan. Jag hade tränat med honom från han var liten och jag hade gått och sprungit med honom kilometervis för att lära honom att gå rätt. Jag lärde honom att ställa upp, stå still, flytta ett ben åt gången och jag visste hur jag skulle göra. Jag hade visat många hästar på premieringen och fått priser för det, så det var viktigt för mig att min egen visade sig från sin bästa sida. Jag var helt övertygat om att jag kunde inte har tränat mera och var säker på att visningen skulle bli bra.

När vi kom till visningsplatsen och lastade av honom, var det som en djävul flög i honom. Han blev helt galen! Skrek och slog med frambenen, stegrade sig och kastade sig från sida till sida. Det var knappt vi kunde hålla honom. Jag tänkte, jag går lite med honom så han lugnar ner sig och får se sig omkring. Han lugnade sig inte…. Till slut fick vi binda honom mellan två träd och där stod han och skrek och gormade och var helt vild. Där var ett bra tag tills han skulle visas och jag tänkte att han måste ju lugna sig och bli lite trött. Han var inte en gnutta tröttare eller mindre vild när jag skulle visa honom. Han gick på bakbenen det mesta av tiden och jag hade verkligen att göra och försöka få honom till att göra bara lite av det jag hade lärt honom. Det värsta var när domaren skulle uttala sig om Kosack. Han fick väldigt bra betyg på exteriören men… så sa han, att han skulle kunna tänka sig att ägaren kanske hade tränat lite bättre med honom hemifrån!! Jag var gråtfärdig och helt slut.

Efteråt tog jag honom med på mitt jobb. Jag jobbade på High Chaparall på den tiden, så han fick lära sig att vara bland hästar folk, ånglok och mycket annat, så han var from som ett lamm när vi åkte därifrån.

Året därpå visade jag honom till premieringen. Han lydde mitt minsta vink och han blev godkänd.

Mycket spelar in i en hästs beteende och vi kan aldrig veta när de visar sin andra sida av den vi är vana vid.

Jag har flera historier om hästar som blir annorlunda när de kommer till nytt ställe och fått klagomål från folk som tyckte att det var inte den hästen de köpte. Ge det mycket tid och lär att känna hästen innan du börjar att mixtra med den:)

Bilden är från tidningen när Kosack blev godkänd. Det var inte vanligt att en kvinna ägde en hingst på den tiden:)