Kategori: Ikke-kategoriseret

Glasögonormen – en livslång kamp

Alla har sina utmaningar, och min har varit min syn. Jag har varit halvblind större delen av mitt liv, och redan som barn fick jag höra öknamn som ”glasögonorm” i skolan. Jag fick mina första glasögon när jag var åtta år – och jag hatade dem. Inte för att jag inte var tacksam för att kunna se, men med -7 på båda ögonen och brytningsfel var mina tjocka ”flaskbottnar” knappast smickrande.

På den tiden var glasögon dessutom dyra. Glasen täcktes till viss del av bidrag, men bågarna fick man betala själv, och eftersom min syn förändrades i takt med att jag växte behövde jag nya glasögon varje år. Mina föräldrar accepterade det, men de var inte lika förtjusta när jag behövde mer än ett par om året.

Hästar och glasögon – en dålig kombination

Jag var ständigt i rörelse som barn (hade nog fått någon bokstavskombination idag), och glasögonen var alltid i vägen – särskilt när jag började med hästar. De blev slitna, satt dåligt och immade så fort det var kallt eller regnade.

När jag fyllde 16 fick jag äntligen börja använda kontaktlinser. De mjuka linserna hade precis kommit ut på marknaden, och det kändes som en revolution – en befrielse!

Men innan dess hade jag haft mina egna ”lösningar” för att slippa glasögonen, vilket ofta ledde till problem.

Den stora katastrofen i Rudesjön

En sommar var vi vid vårt älsklingsbadställe vid Rudesjön. Där fanns stora stenar som gick ut i vattnet, och vi brukade simma ut till en liten klippö längre ut för att sola och dyka.

En dag var vattnet lite kallt, men jag ville inte verka mesig, så jag kastade mig i och simmade iväg – utan att tänka på att jag fortfarande hade glasögonen på mig.

Redan under vattnet insåg jag mitt misstag. När jag kom upp till ytan var de borta.

Det var mitt i sommarlovet, och att åka hem till Danmark för att få nya var inte så enkelt. Jag var förtvivlad – att tillbringa resten av sommaren halvblind var inget jag såg fram emot.

Min vän Eva-Lill försökte hjälpa mig att dyka efter dem, men det var lönlöst. Där det inte fanns stenar var botten täckt av dy, och vattnet var så brunt att vi inte såg något alls under ytan.

När jag kom hem och berättade för mamma var jag uppgiven. Men strax efteråt kom Eva-Lills pappa cyklande – med en hemmabyggd ”glasögonräddare”! Han hade böjt tänderna på en lövräfsa, satt den på ett långt skaft och föreslog att vi skulle gå ner och försöka fiska upp glasögonen.

Jag trodde inte det skulle fungera, men efter en stund – otroligt nog – fick han faktiskt upp dem! Jag hade aldrig varit så glad över mina glasögon.

Glasögonens korta överlevnad

Min lycka var dock kortvarig. Mindre än en vecka senare lade jag glasögonen på soffan – och min ovetande bror satte sig på dem. De gick rakt av på mitten.

Med hjälp av tejp och lim (silvertejp fanns inte på den tiden) lyckades vi få dem att hålla någorlunda. Jag kunde se igen – åtminstone tillfälligt.

Men ödet hade mer i beredskap för mina stackars glasögon.

Ridolyckan och sista spiken i kistan

Några dagar senare red jag ut på min älskade häst Fatima. Hon var pigg och framåt, och när vi kom in på en liten stig började hon trava. Plötsligt fick jag en stor grangren rakt i ansiktet – och mina glasögon flög av… igen.

Jag lyckades på något sätt cykla hem från stallet utan dem, och mamma och jag gav oss ut för att leta. Mamma, av någon anledning, lät mig gå först för att visa var jag tappat dem. Det var en dum idé.

För plötsligt hörde jag ett knasande ljud under min fot.

Jag hade trampat rakt på mina glasögon.

Ett glas var nu krossat, och bågen var av.

Nödlösningen som fick duga

Nu var det kris. Att ha syn på ena ögat och inte på det andra gör en helt yr. Vi improviserade – ersatte det trasiga glaset med en pappskiva och limmade fast bågen igen. Det fungerade – om än knappt.

Någon vecka senare kom pappa med mina gamla glasögon hemifrån, så jag kunde klara mig resten av sommaren. De var inte perfekta, men jag kunde åtminstone se – någorlunda.

Och så slutade ännu ett kapitel i mina stackars glasögons dramatiska liv.

På bilden jag på Fatima, utan sadel och utan glasögon:)

Ha ett välfyllt stallapotek – förbered dig på det oväntade!

Jag har sett många diskussioner på Facebook om hur veterinärkostnader skjuter i höjden, och jag har också följt frustrerade hästägare som kämpar med försäkringsbolagen för att få ut ersättning när olyckan är framme. Att ha häst är dyrt, och när något händer kan det snabbt bli ännu dyrare.

Olyckor går tyvärr inte att förhindra helt – hästar är djur och kan hitta på de mest oväntade saker. Men vi kan förebygga mycket genom att ha bra stallmiljö, säkra stängsel och ett välutrustat stallapotek.

Jag säger inte att du ska undvika att ringa veterinären när det behövs, men det finns mycket du kan göra själv. Ett exempel är att se över fodret. Jag har ofta hjälpt hästägare att reda ut orsakerna bakom sjukdomar och skador, och många gånger leder spåren tillbaka till foderstaten. Vi är ibland för snälla mot våra hästar och ger dem för mycket kraftfoder, vitaminer eller mineraler. Hästar är skapade för att röra sig och äta gräs – inte för att stå stilla i boxar. Brist på rörelse eller social kontakt kan ge överskottsenergi, och det i sin tur kan orsaka olyckor.

Självklart kan olyckor hända även om vi gör allt rätt. Då är det viktigt att vara förberedd. När vi själva skadar oss – som ett sår eller en stukning – springer vi ju inte direkt till läkaren, utan försöker ofta lösa det själva först. Samma sak gäller hästar. Jag har lärt mig mycket genom åren och tagit hand om många småskador själv, särskilt när veterinärkostnaderna blir för höga för att alltid ringa ut hjälp.

Men jag vet också hur frustrerande det är när man inte har rätt saker i sitt stallapotek. Att få något att sitta kvar på ett hästben, till exempel, är en riktig utmaning. Ofta måste man linda hela benet, och om hästen trampar av bandaget kan det bli farligt. Jag har ibland löst det med silvertape och kompresser – inte optimalt, men det har funkat i nödfall.

Nyligen kom jag i kontakt med Martin Goodman från Rheva, som visade mig ett hästplåster. Jag blev otroligt glad! Att skydda sår på hästar som går ute har alltid varit svårt. Förr fanns en salva som hette Socatyl, som stelnade och fungerade bra, men den finns inte längre. De moderna salvorna rinner oftast av innan de hinner göra någon nytta.

Nu har jag hästplåster från Rheva i mitt stallapotek, och jag känner mig tryggare. Det bästa är att såret kan läka ostört utan att något gnager eller irriterar det, vilket gör att det läker snabbare och skyddas från infektioner, flugor och smuts.

Det är fantastiskt att det hela tiden kommer nya lösningar för oss hästägare. Just detta plåster känns som ett genombrott och ett stort steg framåt!

Bilden visar min unghäst som gärna gick in i buskar och grenar – som inte flyttade på sig. Då hade jag bara silvertape att tillgå, men framöver blir det andra bullar! 😊

När man bara vill rida hela tiden!

När jag var barn tillbringade jag mesta delen av min tid med att leta efter hästar som jag kunde vara med – och allra helst rida. Jag hade blivit vän med Bertil, som hade flera hästar. Förutom sina egna brukade han också ta emot hästar för inkörning och träning. Dessutom kom det ofta ston till hans hingst, och många gånger fick de gå på bete hos Bertil hela sommaren för att man skulle vara säker på att de blev dräktiga.

Det innebar att Bertil hade hagar lite överallt. Det här var i Blekinge, nära Smålandsgränsen, ett område med mycket skog och sten. Där tog man vara på små gräsytor som fanns lite här och var.

Den sommaren hade Bertil fått hem en unghingst som han skulle köra in. Alla som lämnade sina hästar till Bertil brukade tänka att ”den där jäntan kan ju rida dem lite också, så de blir vana.” Jag ställde såklart gärna upp! Om hästarna redan hade blivit körda lite var det sällan något problem att rida dem också.

Bertil hade kört hingsten ett tag, och jag hade ridit honom några gånger. Han var supersnäll och villig. Sedan tyckte Bertil att hingsten kunde få gå på bete en stund och smälta det han hade lärt sig. Betet låg ganska långt från mitt hem, men det var inget problem för mig. Jag hade ju ben att gå på och hela dagarna till mitt förfogande.

Hingsten hamnade på ett bete på andra sidan Rudesjön, där vi brukade bada. Jag hade nästan tre kilometer att gå till sjön. Därifrån tog jag en båt som vi hade liggande vid stranden och rodde över till andra sidan – en ganska bra bit faktiskt. Från stranden var det sedan bara 500 meter till hagen.

Jag hade fått låna ett träns så att jag kunde rida hingsten lite medan han gick på betet. Det gick bra att rida honom i hagen. Hingsten var snäll och kom fram till mig när jag kom. Jag satte på tränset, hittade en sten att kliva upp på och satte mig till häst. Hingsten fann sig i situationen, och jag började låta honom gå lite i hagen.

Till en början gick allt bra, men han var ju inte fullt styrbar än. Plötsligt började han gå lite dit han själv ville. Hans hagkompis tyckte att det hela såg roligt ut och började galoppera iväg. Det tyckte hingsten också, så han satte av efter sin kompis – med en rad bockningar som jag inte var beredd på.

Jag flög av i en båge och landade på ryggen mitt i ett snår av brännässlor och björnbärsbuskar. Som tur var missade jag de stora stenarna i hagen, för annars hade det kunnat gå riktigt illa. Jag kunde knappt röra mig, men lyckades till slut komma upp på benen. Jag hade slagit mig överallt och var stucken av både nässlor och björnbärsbuskar.

Men min första tanke var ändå: Jag måste få av tränset från hingsten så att han inte skadar sig!

Som tur var hade hästarna lekt färdigt, och jag lyckades ganska lätt få tag på hingsten och ta av honom tränset. Därefter fick jag halta tillbaka till båten, ro tillbaka över sjön och gå de tre kilometerna hem till vår sommarstuga – blåslagen och öm i hela kroppen.

När min mamma såg mig förstod hon genast att något hade hänt. Jag fick övertyga henne om att det inte var så farligt. Tänk om hon hade förbjudit mig att rida i framtiden – det hade ju varit katastrof!

Bertil fick aldrig veta att jag blivit avkastad. Jag föreslog bara för honom att det kanske var lika bra om hingsten fick vila lite medan han gick på bete. När hingsten sedan kom tillbaka från betet red jag honom igen, och det gick betydligt bättre när inte hans lekkompis var lös vid sidan om.

Vi ryttare är verkligen tuffa, och jag har ofta tänkt tillbaka på hur mycket man har lidit för sin kärlek till hästar. Men det har alltid varit värt det!

Bilden är frånbörjan av 70-talet där jag rider hingsten Hamn i en ”kvalitetssadel” från armén:)

Har du mugg på dina hästar?

Mugg och rasp är väldigt vanligt på hästar, speciellt om man bor på ett ställe där vintrarna är regniga och milda. Jag har bott på olika platser och verkligen märkt en enorm skillnad på hur lätt mina hästar fick mugg.

Jag bodde i 20 år i norra Skåne och där hade vi stora problem. Det var också ett sumpområde där det regnade ofta, och vi hade sankmarker i närheten. Även om vi hade stora fina hagar var det lätt att hästarna stod vid grindarna, trampade upp marken och stod i lera till knäna. När vi byggde vår lösdrift, gjöt vi en stor yta med betong där hästarna hade sin matplats. Det var helt enkelt nödvändigt, annars hade de inte kunnat ha en lösdrift att stå i.

Trots att vi gjorde allt vi kunde för hästarnas välbefinnande, fick de ändå ofta mugg. Vädret gjorde att deras ben nästan alltid var fuktiga, vilket ledde till att muggen blev ett återkommande problem – något som gjorde livet svårt för både hästarna och oss.

Det intressanta när man frågar andra – veterinärer, hovslagare eller uppfödare – om vad som är bäst för att undvika mugg är att man får helt olika svar. Vissa säger att man ska tvätta benen varje dag när man tar in hästarna, medan andra hävdar att man inte ska röra benen för mycket eftersom det kan skrapa huden och öppna upp för bakterier. Man fick helt enkelt experimentera själv.

Jag tror att jag har provat allt: muggsalva, som ofta blev kladdig och samlade smuts; torka benen; tvätta benen – men det som fungerade bäst för oss var Blåsten eller Virkon S.

Jag upptäckte att om man blandade Blåsten i vatten och hade det i en sprayflaska kunde man spraya hästarnas ben varje dag, vilket hjälpte till att hålla muggen i schack. En gång tvingades jag till och med sälja en häst väldigt billigt, eftersom han inte tålde våra hagar. Hans ben blev som telefonstolpar, och inget medel hjälpte. Han kom till ett bättre hem där det var torrare och med bättre jordbakterier än vi hade. Det är inte heller en lösning att hålla hästarna inne hela tiden – det gör dem stressade, och de behöver röra på sig för att hålla blodcirkulationen igång i benen.

Varför skriver jag om detta nu?

Jo, bra saker händer genom livet och det finns faktiskt folk som forskar på detta för att hjälpa hästarna. För ett tag sedan kom jag i kontakt med några personer som tagit fram en unik produkt mot mugg. Jag blev väldigt nyfiken på produkten, och nu har den blivit beprövad – och den fungerar verkligen!

Det bästa av allt är att jag nu blir sponsrad av FHORZE, företaget bakom produkten, och kan hjälpa dem att sprida det goda ryktet att vi kan bli av med muggen. Jag vet att många behöver denna produkt, så jag planerar att ordna tävlingar framöver där ni kan vinna ”Muggfri”.

Jag är verkligen glad att få lov att presentera denna produkt, som jag tror kommer att hjälpa både människor och hästar världen över.

Jag fick en häst!

Det är inte så ovanligt att få en häst, men ordspråket säger ju att man inte ska titta given häst i munnen. Det syftar på att man ofta får gamla eller skadade hästar som ingen annan vill ha, och som mest kostar pengar. Det är däremot ovanligt att få en fullt frisk, ung häst med stamtavla. Här är historien om hur jag fick en fantastisk Arabhäst – helt till skänks!

Jag var sadelmakare i Mörrum och hade fullt upp med att sy och reparera för att få ihop till hyran och mat på bordet. Det var inte bara för mig själv, utan också för hästar, hund och katt. Därför var det alltid uppskattat när någon rekommenderade nya kunder till mig.

En av mina vänner, Ove, hade jag träffat på kurser jag höll för AOF, där jag lärde ut läderarbete. Han hyrde även boxplats av mig för sina travhästar. En dag föreslog han att jag skulle kontakta en man vid namn Tom, som ägde Arabhästar. Ove trodde att Tom säkert kunde ha en del jobb till mig.

Jag ringde Tom, och det visade sig att han var väldigt upptagen, men hade en hel del jobb till mig. Han undrade om jag kunde hämta det som behövde repareras, eftersom han inte hade tid att köra det själv. Det hade jag inget emot, så jag hämtade täcken och grimmor hos Tom . Så småningom fick jag även beställning på specialgrimmor till araberna, då de inte passade de “normala” grimmor man kunde köpa. Araberna har mycket mindre nos och speciellt fölen kunde inte passa vanliga fölgrimmor då de blev alldeles för stora i nosen. Senare fick jag lov att göra showträns vilket jag tyckte var fantastiskt roligt att göra så fina grejer i stället för att klampa samman gamla lokselar med balaband och ståltråd:) 

Ove som hade en hel del humor tyckte ju det var bra jag fick mycket jobb men tyckte även att nu när jag gjorde så bra jobb så kunde jag säga till Tom att jag kunde ju få en häst “emellan” i bytesaffärerna.

Vi skrattade åt idén, eftersom Toms hästar var väldigt fina och dyra.

En dag skulle jag lämna tillbaka ett gäng täcken till Tom. Jag var lite sen, och vi möttes på vägen när han var på väg någonstans. Vi stannade båda två på var sin sida om vägen och jag steg ut för att prata med honom. Jag minns att det regnade ganska mycket. Tom instruerade mig vart jag skulle lägga täckena och att det var bra att jag var snabb med att reparera.. Efter att ha pratat om täckena sa jag, lite på skämt:
– Ja, Ove tycker att jag borde få en häst emellan nu när jag är så duktig!

Jag skrattade, men Tom såg allvarlig ut.
– Jasså, säger han det? Då får vi väl hitta en häst till dig, men nu måste jag iväg ,sa han och körde vidare.

Jag stod kvar i regnet med hakan nere vid knäna. Hade jag hört rätt, eller skämtade han bara?

Nästa gång vi pratade var jag tvungen att fråga.
– Menade du verkligen allvar?
– Självklart, sa han. Kom ner på lördag, så ska vi se vad vi kan hitta!

Jag var fortfarande skeptisk men åkte dit. Jag tänkte att det nog skulle vara ett föl med något fel eller en halt häst.

När jag kom fram pekade Tom ut en hingstunge som såg ut som om den vuxit för snabbt och var inte så fin. Men innan jag hann säga något skakade han på huvudet och pekade på en annan häst.
– Nej, det är den här!

Där stod en otroligt vacker häst. Det är Argentinas föl, sa han. Jag visste inte så mycket om araberna men jag visste att just Argentina hade han köpt från Polen några år innan för ett 6 siffrigt belopp.

Då blev jag ägare till en Arab. Jag kallade honom för Mandoza, då huvudstaden i Argentina heter Mendoza:)

På bilden ser du Mandoza med en av de grimmor som jag sydde på den tiden.

Jul I Australien!

Jag är ständigt på jakt efter nya äventyr och min värsta skräck är att ha tråkigt!

I 1980 åkte jag till Australien för att vara där i 6 månader. Jag har träffat ett par som bodde där, när de var på besök i Sverige. De hade jobbat på High Chaparral  förut, där jag själv jobbade, och var där för att hälsa på gamla vänner. Jag var ju tvungen att höra om hur det var “Down Under” och innan jag visste av det hade jag blivit bjuden dit:)

Sådant säger man ju inte till mig utan att jag tar det på allvar! Jag började spara pengar och efter ett år hade jag fått ihop till en flygbiljett. Det kändes som en fantastisk möjlighet, särskilt eftersom det inte var så vanligt att resa till Australien på den tiden. Vi höll kontakten, och snart var planerna på att resa till Australien i full gång. 

Där hände ju många saker under det halvåret, men i dag har jag valt att berätta om julen, och inte hästarna,  eftersom vi är där på året just nu.

Det var ju ett svenskt par jag var och besökte och därför var jultraditionen nästen den samma som jag var van vid. Det som inte riktigt stämde var temperaturen. Julen i Australien är sommartid där och väldigt varmt. Man tänker kanske inte på det men det är ganska svårt att komma i julstämning när sommaren är i full gång det är grönt överallt och solen står högt på himmelen.

Willy och Rosie försökte så gott de kunde med svensk julmat och på förmiddagen kom Willy in med en yxa och gav mig i handen!

Du kan gå ut och hitta en “julgran”, sa han. Det var nog den mest konstiga känslan jag någonsin har haft att gå ut med en yxa i 30 graders värme och hitta någonting som såg ut som en julgran. Resultatet kan du se på bilden. När jag kom tillbaka med en buske tyckte de att jag hade lyckats jättebra och Willy gjorde en fot till den.

Det var inte häller mycket pynt vi hade till den men vi fixade en del vi kunde hänga på den, bla en dansk flagga som jag hade med mig, av någon konstig anledning:)

Alla våra ansträngningar blev totalt förstörd då katten tyckte det var fantastiskt att vi hade tagit in en leksak till henne. Hon klättrade högst upp i “granen” , fick den att böja sig och sedan släppte hon, så hela pynten for iväg. Vi fick samla upp resterna och lägga tillbaka på den.

När skymningen kom hörde jag klockor och bjällror utanför. Jag ska därtill säga att vi bodde ca 8 km från närmsta hus och dröm om min förvåning när där kom en lastbil med jultomte och clowner. Det var ett par som hade campingen nere vid havet ca 2 mil därifrån, som hade som tradition att köra runt och dela ut små presenter till alla. Jag hade träffat dem lite innan för de hade en lite butik med fantastiska prylar från havet som jag aldrig hade sett förut. Clownerna de hade med var 2 danske killar som campade där(jultomten i Australien har tydligen clowner med sig) och som tyckte det kunde vara roligt att åka med runt och hälsa på folk. Dröm om min förvåning när jag fick prata danska på julafton i Australien.

Vi hade jättetrevligt men absolut den mest konstiga julafton jag någongång har haft. 

Wången!

Jag har ju berättat om mitt möte med Bertil när jag var barn. Han var så glad att där fanns någon som kunde dela hans enorma intresse för hästar, särskilt Nordsvenska hästar. Därför började han ta med mig till olika tillställningar. Det var lokala premieringar, körningar och annat, men om man var entusiastisk över Nordsvensken på den tiden fanns det ett ställe som var hjärtat för alla uppfödare – Wången. Där hölls premiering för 3- och 4-åringar tidigt på våren, och då kom folk från hela det långa Sverige. Ja, och även en som var dansk!

Jag var inte bara från ”utlandet” utan också en flicka! Det var inte många tjejer som delade intresset för Nordsvenska hästar på den tiden, så jag var ovanlig på alla sätt. Jag hade fått lov att åka med Bertil hela vägen till Wången i Östersund, vilket innebar en tågresa på över 12 timmar. Alla Nordsvenska entusiaster reste naturligtvis tillsammans och hade väldigt roligt på vägen. De hade laddat ordentligt med innehåll i fickpluntorna, och det blev inte mycket sömn – men mycket skratt! Jag hade hunnit bli lite äldre och fick även en snaps eller två under resan.

Jag kommer ihåg när vi anlände till Wången. Vi hade sovit väldigt lite och när vi steg av tåget kändes det nästan som att vi fortfarande åkte.

På Wången samlades folk från hela landet, och dialekterna var fantastiska. Jag var dansk men kunde vid det här laget prata flytande svenska. Eftersom jag hade lärt mig språket och också att lyssna, fick jag mer än en gång agera tolk mellan gubbarna när de inte förstod varandra! Det brukade bli bättre efter ett par snapsar, och i slutändan var de alla överens om att Nordsvensken var den finaste hästen som någonsin gått på fyra ben.

Jag minns en gubbe från Dalarna med en underbar dialekt och en fantastisk berättarförmåga. Han brukade sitta och berätta om hur märkligt det var att de där premieringsgubbarna – som själva kom haltande med käpp, glasögon och hörapparater – kunde stå och klanka ner på dessa fulländade skapelser till hästar och säga att de var ”för korta i korset” eller ”lite infotade”. Vi skrattade så tårarna rann!

Vilka diskussioner och tyckanden det blev när en hingst inte blev godkänd, och vilken stolthet som lyste hos uppfödare och anhängare när en häst faktiskt blev det.

Jag har varit på Wången tre gånger, och det var fantastiska upplevelser. Kärleken till den Nordsvenska hästen består. Jag tycker att de är underbara och mycket fina allroundhästar. Jag har varit en lycklig ägare till tre stycken och skulle gärna vilja ha en igen.

Foto är från 1979 när en av 3 åringarna blev visad.

Vinterminnen från Sverige

Ibland åkte vår familj till sommarstugan i Blekinge, även på vintern. Vi hade ju ledigt mellan jul och nyår, och om vi hade tur kunde det ligga snö där. Snö var sällsynt i Danmark vid den tiden på året, så vi älskade att komma till Sverige för att åka skidor. Ibland frös sjön också, och då kunde vi åka skridskor.

En påsk var vädret helt fantastiskt. Det låg snö på marken, men solen värmde så starkt att jag fick för mig att åka skidor i baddräkt. Sagt och gjort! Det var jättekul – ända tills jag ramlade. Då åkte kläderna på igen i en väldig fart! Mina föräldrar satt ute och åt lunch och njöt av solen. Pappa tyckte det var praktiskt att ha snapsen nedstucken i en snödriva – det höll den perfekt kall.

En annan vinter, när vi var i Blekinge med hela familjen, ville Bertil bjuda på en riktig överraskning: en slädtur i månsken med hans häst Hamn. Det är ett minne som fortfarande ger mig gåshud när jag tänker på det. Jag önskar så att vi hade haft mobiltelefoner då, så vi kunde ha filmat eller åtminstone tagit kort, men det gick inte med min lilla pocketkamera.

Den kvällen låg temperaturen runt minus 20 grader. Snön låg tung på granarnas grenar, och fullmånen lyste med ett nästan blåaktigt sken över skogen. Det knarrade under stövlarna när vi gick, och andades man genom näsan frös näshåren till is. Vi fick svepa halsdukarna över ansiktet för att inte stelna helt i kylan.

Bertil kom och hämtade oss i släden, med Hamn förspänd, och vi fick varsin fackla att tända inför färden. Skogen var helt stilla; det enda som hördes var bjällrorna som klingade och Hamns frustande då och då. Vi åkte genom det gnistrande vinterlandskapet till Bertils hus, där hans syster Nelly hade förberett ärtsoppa och varm punsch. Jag minns att det aldrig hade smakat så gott – och till och med jag fick smaka lite punsch. Det värmde oss ordentligt inför hemresan i den kalla natten.

Redan då var jag medveten om att jag hade upplevt något oförglömligt, något som skulle sitta kvar på näthinnan resten av mitt liv. Jag har åkt släde många gånger sedan dess, men aldrig i månsken med facklor. Det var helt magiskt.

Tyvärr finns det ingen bra bild från den kvällen – det var ju nästan omöjligt att fotografera i mörker på den tiden. Här är i alla fall en bild på Hamn från en annan slädtur. Vi hade ju inte mobiler då, så man fick snällt vänta flera veckor på att få tillbaka framkallade bilder, och det var dessutom dyrt!

Underbara December!

Jag är en av de som älskar december. Jag vet … mörkt, slaskigt och kallt! Men det finns ju så mycket att glädjas åt: julgranarna, ljuset i fönstren, förväntningarna och ett nytt år som snart står för dörren.

Många av mina vänner fyller år i december, inklusive jag själv. Jag älskar presenter, överraskningar och tårtor! En särskild födelsedag minns jag som om det var igår, trots att det var väldigt länge sedan.

Jag var 14 år och skulle snart fylla 15. Nästan varje dag spenderade jag på ett djurinternat och hjälpte till. Där fanns hemlösa katter och hundar, och jag älskade att promenera med hundarna, vinna deras förtroende eller sitta i ”köket” med en katt i knät. Vi kokade kött till hundarna och fisk till katterna. Lukten i köket går knappt att beskriva, men man blev van. Och djuren – de var helt fantastiska.

Mannen som drev internatet, Hr. Jönsson, hade också två ponnyer: en shettis som hette Claus och en större ponny som hette Prins. Jag brukade ta hand om dem och rida ibland. Men några veckor innan hade Prins gått bort i tarmvred, och vi tyckte alla synd om Claus som nu var ensam. Hr. Jönsson hade nämnt att han kanske skulle skaffa en ny häst, men hästar var dyra även då, så det var inget vi kunde ta för givet.

En vecka innan min födelsedag ringde Hr. Jönsson – vilket han aldrig brukade göra. Han bad mig komma dit genast! Jag hade en känsla av att det kanske var en ny häst, så jag lånade min brors moped (fast jag egentligen inte fick köra moped förrän jag fyllde 15). Jag hade smygprövat lite innan, så jag visste hur man körde och kom fram snabbt som bara den.

Och där stod han: den lilla ponnyn! Hr. Jönsson sa att han skulle vara ”min” så länge jag fortsatte att hjälpa till på internatet. Han hade hittat det perfekta sättet att försäkra sig om att jag aldrig skulle sluta komma dit.

Det var den bästa födelsedagen jag någonsin haft. Och på min riktiga födelsedag veckan efter köpte jag min första egna moped, för pengar jag sparat från min konfirmation och andra besparingar. Nu hade jag både en egen häst och en egen moped, och jag var övertygad om att jag aldrig ville bli äldre än 15.

Den önskan slog förstås inte in. Det är nu över 50 år sedan, och jag har fortsatt att bli äldre. Men i stället för att sörja det, är jag tacksam för att jag fått leva så länge och fått uppleva så mycket – särskilt med tanke på att jag haft familj och vänner som inte fått samma möjlighet.

Hr. Jönsson gick bort ett par år efter denna händelse, och hans bror ärvde allt han hade haft. Jag oroade mig mycket för min ponny, men Hr. Jönssons bror tyckte synd om mig och gav mig ponnyn. Jag grät av tacksamhet – min bästa vän skulle få stanna hos mig.

Nu är det december igen, och snart min födelsedag. Jag undrar om jag någonsin kommer att få uppleva en födelsedag lika speciell som den gången. Det ska bli spännande att se – överraskningar är alltid välkomna!

Min Mission

Jag har ofta hört att man bör hitta sin mission i livet för att kunna åstadkomma något meningsfullt på jorden. För mig var det länge svårt att identifiera vad min mission var. Under både min ungdom och vuxenliv handlade det mest om att överleva – att få mat på bordet och senare se till att mina barn hade detsamma. Men en sak var alltid klar: jag skulle aldrig nöja mig med ett vanligt 9-till-4-jobb. Livet i bilköer till och från jobbet var inte för mig. Istället hittade jag min väg genom att arbeta med hästar, något jag alltid har brunnit för.

Men att älska sitt arbete är inte nödvändigtvis samma sak som att ha en mission. Min riktiga mission fann jag först för några år sedan, när jag började hjälpa ryttare som kämpade med rädsla och samtidigt startade en podcast. Syftet var att intervjua människor som gjort något bra för hästar och på så sätt sprida kunskap och inspiration.

Empati för hästen har alltid varit min drivkraft

Genom åren har jag gjort många misstag i min hantering av hästar, men jag har alltid haft empati och en stark vilja att ge dem ett så bra liv som möjligt. Redan som barn kunde jag inte titta på westernfilmer utan att reagera på ryttarnas hårdhänta ridning – stångbett som slets i, sporrar som användes urskillningslöst, och hästar som föll ”döda” under inspelningarna. Jag kunde inte låta bli att tänka på de skador och det lidande hästarna måste ha gått igenom.

Med åren började jag ifrågasätta många av de saker som anses vara ”normala” i ridvärlden. Jag undrade om det verkligen var nödvändigt att använda bett i hästens mun – kanske för att jag själv är så känslig med tänderna. Jag har alltid ifrågasatt behovet av sporrar och använde dem enbart vid tävlingar, eftersom det var ett krav. För mig var det självklart att sträva efter att kommunicera med hästen med så få hjälpmedel som möjligt. Jag minns att folk ofta beundrade att jag kunde rida min hingst med bara en grimma – för mig var det inget märkvärdigt utan bara ett naturligt sätt att rida.

Nyfikenheten ledde till podcasten

När jag startade min podcast var det för att jag var nyfiken. Jag ville veta hur andra människor runt om i världen hanterade och levde med sina hästar. Världen är stor och skillnaderna i hästhållning är enorma. På något sätt lyckades jag hitta personer som verkligen gjort skillnad för hästarna, och detta blev snabbt den röda tråden i mina avsnitt.

Så småningom väcktes tanken på att skapa debattrundor där olika röster kunde mötas för att diskutera sina synsätt. Det har varit fantastiskt att se hur hästvälfärdsfrågorna kommit upp på agendan, och hur fler börjar tänka på hästens bästa istället för att bara fokusera på tävlingsresultat. Jag välkomnar detta med öppna armar, för det behövs verkligen. Vi måste förändra synsättet som börjar redan på ridskolorna och hjälpa människor att förstå att hästen inte är ett redskap – den är en individ som förtjänar att bli lyssnad på och förstådd.

Min mission idag

Min mission idag är att lyfta fram de som vågar tänka annorlunda och som sätter hästens välbefinnande i första rummet. Jag hoppas att vi når en punkt där det som idag kallas ”alternativt” blir det nya ”normala”, och att vi som valt att sluta tävla på grund av utrustningens påverkan, stress och orimliga bedömningskriterier inte längre ses som ”mesar” utan som föregångare som älskar sina hästar och respekterar deras välmående.

Det är min dröm att vi ska få en liknande utveckling som vi sett inom hundträning, där hårda metoder ersatts av mjuka och respektfulla. Att vara snäll är inte detsamma som att vara svag. Och om det är något jag inte är, så är det svag.

Jag ser med glädje fram emot en bättre framtid för våra hästar. Om du är nyfiken på vad detta handlar om, lyssna gärna på min debattrunda nu på onsdag. Där får du möta kunniga hästmänniskor, forskare och ryttare som visar att det går att skapa ett fantastiskt samspel med hästen – utan tvång och hårda medel.