Författare: Anne Axell

Vad säger dina stallkompisar om du undviker att rida din häst?

Att var rädd för sin häst är inget man skyltar med i ett stall!

Om du är rädd för din häst, varför håller du på fortfarande då, är frågan. Jag har inget behov av att rida säger du, jag gillar att jobba min häst från marken, men innerst inne sitter där en liten figur, som talar om för dig att det inte är helt sanning.

Jag ska inte dra alla över en kam, men de som jag har hjälpt med självförtroendet, har sagt efteråt att de har saknat ridningen väldigt mycket.Jag har märkt det på många att det inte är legalt att vara rädd när det gäller ridning. Jag hade en annons ute i en engelsk grupp och en man kom med väldigt nedvärderande kommentarer att man da också kunde få hjälp med allt i dag och man ska inte befatta sig med hästar om man är rädd. Oftast svarar jag inte på sådant, för det går inte att förklara.

Jag kan bara ta mig själv som exempel! Hela mitt liv har det rört sig om hästar. Jag har varit sadelmakare, uppfödare hingsthållare och hästhandlare. Hur kommer det sig att jag helt plötsligt mitt i allt ihop kände en klump i magen samtidigt som jag mest av allt önskade att det inte var så. Hästar var hela min identitet. Vem var jag utan hästar? Jag kom fortfarande inte undan att jag var livrädd och det tog mig flera år att komma tillbaka och verkligen njuta av ridningen igen.

För de som inte har provat det, vet inte vad de pratar om. Min mission är att hjälpa så många som möjligt tillbaka på hästen och även om man har blivit rädd från marken, för det händer också.

Så sprid gärna denna text, så de som behöver hjälp kan få det och vara med i vår grupp där vi hjälper och stöttar varandra!https://www.facebook.com/groups/2518323518497766

Jag hör ideligen att folk tycker att hästarna i dag är nervösa, ouppfostrade, felridna osv Det var bättre förr, tycker man. Då kunde man hitta en häst som var snäll och bra riden, van vid att ridas ut ensam, utan en massa fel och sjukdomer.

Stämmer det?

Jag har själv varit med i över 50 år och har haft väldigt mycket inblick i vad för hästar som har funnits på marknaden. Jag har lite funderingar kring detta, men tänk på att detta är mina funderingar, inga fakta.

Jag kommer ihåg när jag kom in i halvblodsvärlden i Sverige…. Jag kommer ursprungligen från Danmark och när man pratade om Svenskt halvblod, fick man alltid höra att de var skarpa och svåra att hantera. Jag erkänner att jag faktiskt fick erfara detta mera än en gång och särskilda hingstar var fruktade så som Drabant, Juan, och Jovial för bara att nämna några. Jag vet också att flera av hingstarna på Flyinge inte gick att komma nära. Nu hade man hästarna på att annat vis förr i tiden och var inte så noga med rasthagar osv. Därför är det svårt att jämföra. Man avlar fortfarande på prestation och meningen är att de som ska bli bäst inte är menade att bli tanthästar. Jag tror inte det är svårare att hitta en snäll häst i dag, problemet är bara att kravet har blivit större.

I dag ska hästen genomgå diverse böjprov och röntgen innan man tycker att den är bra nog för att kunna köpas. Det är även dyrare att hålla häst, så en som är bra riden och bra uppfostrat har varit på samma ställe ett bra tag för att kunna utvisa sådana värden och därför blir det dyrare att hitta en fin häst.

De som är snälla trevliga och uppfostrade blir sällan till salu, för ägarna vill ju gärna behålla den som man har lagd väldigt mycket tid på. Tyvärr blir där inget extra på priset för att hästen är hanterbar utan där är det andra värden som höjer priset. Bra stam och fint utseende och stor gång, är bra betald. Även om de kräver sin ryttare, så är det självklart att uppfödarna gärna vill ha betald för sina hästar. Det lönar sig inte att avla ”medelmått” och jag har själv fått erfara att trevliga lugna tanthästar inte är högt i pris.

Jag har importerad mängder med trevliga snälla fostrade hästar från Ungern till Sverige, men priset man fick från ridskolor och hobbyryttare var egentligen mindre än dessa hästar var värda.

Jag tror att orsaken helt enkelt är att man inte vill betala rätt pris för en hobbyhäst. Dem får man hämta i utlandet och risken för att man blir ”lurat” är stor, när man inte kan se och prova hästen i förväg.

Jag tror också att folk har mindre tid i dag, och har helt enkelt inte tålamod till att själva ta itu med att fostra hästen och lära att känna den ordentligt innan man börjar rida. Tycker man SWB är för nerviga eller skarpa i dag, så finns det en mängd andra raser man kan välja. Ha god tid på dig när du ska välja häst och tänk dig noga för.

Förmänskligar vi våra djur?

Jag ska vara den första till att erkänna att jag ibland pratar åt mina djurs vägnar och tillägger en del som djuren absolut inte tänker eller menar, men ibland kan man undra om inte de är lite kluriga i alla fall.

Jag har endast 3 hästar kvar och har man som jag varit van att ha 20-30 hästar åt gången, så känns 3 som väldigt lite. Nu har jag dock mera tid och överskott till dem och samtidigt har jag gjort det enkelt för mig, då de går i lösdrift, så jag slipper att mocka, det blir gjort med maskin.

Just nu går de på bete och jag har gjort så lösdriften är ansluten till varje hage (där är 3) så jag ska bara öppna och stänga lite här och där när jag byter hage. Jag har inga unghästar längre så risken är inte så stor att de går ut, men då och då händer det de kommer fel och jag måste också erkänna att jag inte är strikt med att sätta på strömmen.

Det roliga är att de själva känner sig övergivna om de hamnar på fel mark och brukar skvallra (gnägga) när de kommer ifrån flocken. På vissa ställen har jag bara ett snöre över utan ström för går de igenom där, kommer de bara in i en ny hage, så risken är inte så stor att de kommer på villovägar. Här om dagen hade jag dem i ”ytterhagen” som är en bit ifrån huset, så jag hör deras fotsteg när de ”bankar” av flugor men inte så högt.

Jag vaknade tidigt på morgonen (alltid då är hästarna som mest aktiva) av att jag tyckte deras fotsteg var ganska nära huset, men orkade inte bry mig. Så hörde jag en gnägga men tyckte fortfarande jag var för sömnig till att gå ut, då de ju i alla fall inte hade rymt. Jag kunde ju höra de var precis jämte, men några minuter senare var där ännu en gnäggning.

Ja, tänkte jag, jag får ju kolla vad som händer och gick ut i nattsärken. Där stod 2 av dem på fel sida av stängslet från den hagen de var utsläppte i, men var ju bara i den andra hagen, men Maersk som inte skulle få för sig att gå över ett kritstreck stod i den ”riktiga” hagen och skvallrade på de andra. De var inte 3 meter från varandra, så det var ju inte för att han hade blivit lämnat ensam, nej, han skulle helt enkelt tala om för Matte att något inte var rätt, så hon får helt enkelt komma ut och se till att där blir ordning och reda.

När jag kom, stod han och tittade på mig, som, varför dröjde du så länge? Jag fick fösa de två andra på plats igen och ställa en skottkärra för, så jag kunde få lov att sova ett par timmar till.

Sommaren är underbar, men…..När det är kallt, blåsigt, snö och regn, längtar vi efter sommaren!

Där är tyvärr också andra som längtar efter sommaren så de kan trivas, leva och föröka sig och det är insekterna! De är till för att hålla balansen så inte sommaren blir allt för trevlig, något otrevligt måste det finnas:)

Det börjar med de små, knotten som finns mest i de svenska skogarna, sedan kommer myggen och dem upptäcker man mest när man ska sova och benen kliar så man blir galen av alla sticken. Flugorna är mest irriterande, men sen kommer den värsta, hästbromsen. Den finns i olika storlekar men de riktigt stora är väldigt otäcka och man förstår att hästen blir hysterisk när en sådan kommer brummande genom luften.

Det märkte jag här om dagen när jag red min häst och han helt plötsligt började bocka. Då satt det en broms på storlek med min tumme och gnavade på hans runda rumpa. Inte lätt att sitta kvar och samtidigt luta sig bakåt för att fösa den otäcka saken bort.

Jag tycker också det är svårt att slå ihjäl dem. Kan man slå ner dem på marken och trampa på dem, går det bra, men att mosa dem med de bara händerna, tycker jag är lite för äckligt när de är så store.

Det är även svårt att hitta spray eller något att bada hästen med så de håller sig borta, de är ganska okänsliga.

Vi får helt enkelt leva med kräken och försöka rida tidligt på morgonen eller sent på kvällen och i stället slåss med myggen och knotten. I minus 10 grader, slipper man sådana bekymmer

Godis eller inte?

Jag får ofta frågan: är du emot att man ger hästen godis?

Mitt klara svar är:  När jag har gjort något bra och tycker jag har förtjänat något, går jag ofta ut och äter med min man. När vi har jobbat bra, tar vi ett glas vin eller en gräddbulle. Varför skulle hästen inte få lov att njuta av något gott också?

Vi har förmänskligat hästen i många avseende, så ibland vet hästen inte vad som är rätt eller fel. Man ska vara konsekvent för att hästen förstår vad vi menar och vad vi kräver av den, men varför inte förstärka vad vi menar, med att ge hästen en godbit. Så har jag alltid gjort. När jag var yngre hade jag alltid socker i fickan. Det var enkelt och fyllde inte så mycket, men i dag har jag gått över till morotsbitar, då jag inte själv använder socker i kaffet så därför köper jag inte sockerbitar, så det är inte så tillgängligt för mig. Det är inte för att jag tänker på hästens hälsa. Jag tror inte den dör av att få en sockerbit då och då, där är mycket annat i fodret i dag som är mera farligt än som så. Ja men tänderna då, finns där de som säger. Ja, man hästen tänder växer och jag tror på att den rensar dem när den äter hö, det är faktiskt bara en liten sockerbit.

I dag kallar man det för belöningsbaserat träning. Ja, vad ska jag säga? Jag kallar det att ge hästen en godbit när den förtjänar detJ

Jag vet att vissa inte vill ge godis och jag respekterar deras åsikt, men när de då säger att det får de inte i naturen, då tänker jag: Det är sant, men då behöver de inte häller att lyda en människa om de är vildhästar.

Då kanske du tänker, men blir inte hästen nafsig av det? Där gäller det ju att sätta gränser, precis som man ska med allt annat. Har den fått godbiten, så er det slut. Vissa hästar är nafsiga av naturen, men där får man ju också tala om vad man tolererar och inte. Det är alla olika individer och man får försöka att vända det till något positivt och göra det till en rolig lek att nafsa eller inte.

Mina hästar får godis och de vet när godiset är slut, så det kommer jag att fortsätta att göra.

Är rädsla förbjudet?

Här om dagen satte jag en annons ut om att jag startar en grupp för dem som är rädda för att rida eller har ett problem med deras häst.På sidan är där medlemmar från hela världen och från länder där ridningen fortfarande domineras av män.

Här fick jag ett exempel på varför många inte vill erkänna att de är rädda.

En man var uppriktigt överraskad att där numera fanns kurser för allt med hästar! Han tyckte, om man skulle rida och umgås med hästar kunde man förvänta sig att ramla av och/eller hamna under hästen och då var det bara att stiga upp igen eller låta bli helt och hållit.

Detta är ett tankesätt som har hakat sig fast i ridsporten och därför är där inte många som erkänner att de är rädda, de slutar hellre. Man får inte vara rädd för sin häst, man får inte visa känslor och man kan lika gärna ge upp, för när man är rädd, är det körd och hästen känner det på lång väg.

Det är även den uppfattningen jag fick växa upp med och den hade jag ändå tills det drabbade mig själv.Hästarna var hela mitt liv, min hobby, mitt jobb, min vardag osv. Jag erkände inte för mig själv och absolut inte för andra att jag var rädd. Jag hade bara helt enkelt inte ”tid” att rida. Stallgången skulle sopas, familjen skulle ha mat osv.

Sättet som den här mannen tänker är ju som sagt inte ovanligt och väldigt typisk manligt. Man måste vara tuff och inte visa känslor. För kvinnor är det annorlunda. Vi har en massa känslor som kommer olägligt, bla att vi älskar hästen och även om vi inte kommer överens med den vill vi ändå kämpa på.I min värld är det bättre att vara svag.

Att hästen kastar av dig, skenar, bits eller sparkar, är ett sätt för hästen att uttrycka sig och är man inte uppmärksam på detta kan livet bli väldigt svårt för hästen. Jag har tyvärr sett för många tuffa ryttare som skulle visa vem som bestämde (mig själv inkluderat som yngre) där hästen inte har haft en chans.

Därmed inte sagt att det är bra att vara rädd, men att det kan hända för alla och det är inte körd bara för att man inte kastar sig upp på hästen igen.

Har du blivit rädd eller skrämd, så börjar jag en ny kurs onsdag den 22juni, se detaljerna här: https://www.anneaxell.com/sv/bli-av-med-dina-hjarnspoken/

Så kul vi hade!

Jag har nyligen uppfodrat folk till att tänka tillbaka på gamla minnen. Jag fick bl a. ett foto från 1974 där man hade väldigt roligt på en uppvisning, utklädda utan hjälm och med gummistövlar. Det hade nog inte accepterats i dag var kommentaren och ja, det är det jag vill skriva om i dag.

Jag själv har vuxit upp i Danmark och jag har hört många svenskare kommentera danskarna som fria och öppna. Jag kan hålla med och med risk för att bli klassad som oseriös och obetänksam vill jag säga att jag fick en smärre chock när jag kom in i hästvärlden i Sverige på 80talet. När jag köpte min första SWB var det på grund av färgen och storleken och jag älskade honom. Att han hade stamtavla var bara något som följde med, tyckte jag. När jag presenterade min häst för andra, var den första frågan: Vem är han efter? Jag hade ingen aning! I Danmark när man hade häst, frågade man om vad man skulle ha hästen till och vad den kunde, jag hade aldrig stött på den frågan innan. Till slut fick jag lära mig vem han var efter och jag var stolt när jag äntligen hade lärt mig far och farfar, men jag skulle snart märka att det inte räckte, man skulle kunna hela stamtavlan och gärna veta något om hingstarna också. Jag undrade vad det hade med hästen att göra, han var ju underbar som han var. Jag fortsatte att ha kul med min häst! Jag red honom i grimma och grimskaft, jag körde in honom, lärde honom att jag kunde spela på jakthorn när jag satt på ryggen och hade honom med på High Chapparall så han även kunde lära sig att gå jämte ångloket och höra skott utan att bli rädd. Vi hade roligt! Jag blev ju så småningom präglat av inställningen att jag inte var seriös och började bli det och red dressyr och tävlade. Jag måste erkänna att träning och tävling aldrig blev mitt stora hit, med allt arbete, nervös häst, nervös matte, prestationsångest och jämförelse med andra som I mitt tycke var mycket duktigare än mig.

Jag är tillbaka som oseriös, rider min häst i grimma, kör en runda med honom ibland och har roligt.

Jag förstår att man måste lära sig att rida och man även ska ha säkerhetstänk (Jag har dock alltid haft hjälm på mig) men vem säger att hästen mår bättre av att harva runt på en bana med tight nosgrimma, en massa skrot i munnen och göra samma sak om och om igen, än att kanske bli skumpat i ryggen men få göra andra saker?

Jag hoppas ni kan läsa mellan linjerna och se att jag inte menar så illa, men att man ibland ska fundera lite på hur kul man egentligen har med sin häst

Jag har jobbat med många människor som har sett avigsidan av att försöka vara ”seriös” och då fått ett sämre förhållande till sin häst. Man vill göra allt rätt, man ska ha rätt sadel, man ska träna för en riktig tränare, hästen ska ha senaste nya maten, täcken osv och eftersom där är lika många meningar om hur hästen ska skötas som där finns människor, är det omöjligt att veta vad som är rätt. Till slut går det galet, man är lost i, vad som är rätt och fel, blir tveksam med hästen och slutligen rädd.

Glöm inte att ha kul!

Minnen!

Här om dagen frågade jag vad den första hästen hette som du red.

Jag fick så många svar och roligt att se de gamla namnen som gick igen på många hästar. Jag gissar att det satte igång en annan del av din hjärna? När man ska minnas får man gräva lite och när ett minne kommer upp, följer där gärna många med. Man börjar tänka tillbaka på alla de roliga timmarna man har haft med sina hästar och även otrevliga minnen som vi helst vill glömma.

De saker man har gjort och upplevd gör att man blir uppmärksam på hur mycket man egentligen har gjort i sitt liv och hur mycket man har lärt. Det är inte fel att gräva lite i minnet och uppleva de roliga sakerna igen, som gör oss påminde om varför vi håller på med hästar.

När man blir vuxen följer där en massa måsten med!

Man måste ta ansvar och man måste se till att allt blir rätt, och när de där måsten tar över, tar även njutningen slut. Vi börjar klandra oss själva för vi inte har gjort det och det och vi börjar värdera tiden i : Det där är nödvändigt och det där är inte nödvändigt, för att kunna hinna med vardagen.

Till sist är där bara plats för måsten och vi förstår inte vad som händer med oss. När man är barn, är tid bara något man har och där är mängder av den. Man längtar mest till att bli vuxen och kunna bestämma utan att vara medveten om att med bestämmanderätten följer där också en massa måsten. Känner själv att när man har lite ledigt, så blir jag rastlös och funderar på vad jag har glömd att göra.

På sistone har jag ämnat mycket tid åt minnen, och försökt att komma underfund med vad jag har lärt mig på denna långa tid och försöker att klura ut vad jag ska använda denna insikt till på ett bra sätt.

Har man gamla kort eller filmer kan det hjälpa med att friska upp minnena och det är inte fel att ämna lite tid åt det.

Förtroende! Hur lång tid tar det?

Vissa tror att ett enkelt råd kan göra att de löser problemen med deras häst och frågar därför i olika grupper på FB om någon har tips till hur de ska lösa det. Även jag har fått frågan: varför gör min häst si och så?

De som har jobbat med mig, vet att det inte är så enkelt. Ibland får man backa och ibland får man backa väldigt långt och bygga upp allt från grunden. Det låter som att det skulle ta en faslig tid att lösa problemen, men faktum är, att det inte tar längre tid är att hitta snabba lösningar, plus när man har allt från grunden, så är det svårt att misslyckas igen.

Jag brukar jämföra det med att man ska bygga ett hus. Grunden måste vara mycket stabil. Man ska använda rätt material, det ska vara rakt, en viss tjocklek osv. Blandar man tex fel material, så kommer grunden att ge vika när man bygger huset ovanpå den.

Samma med hästen. Har man inte tillit till hästen och hästen inte tillit till dig, så kommer det att brista någonstans för eller senare. Så tänker du kanske….ja men hästen älskar mig, den kommer så fort jag dyker upp osv. Varför är du då rädd för att stiga upp på den/galoppera eller rida ut?

Det brister någonstans i grunden och det går att reparera med rätt tankesätt och en bra planering. Börja i dag med ett samtal med mig, då kan vi tillsammans reda ut vart det brister och hur du ska komma vidare.

Beställ enkelt ett kostnadsfritt samtal på anneaxell.com/appointment

Samarbete.

Vad är det som gör att vi kan lita på en samarbetspartner?

Om du t.ex. är en arbetsgivare och vill jobba tillsammans med en annan, då vill du att denne ska vara lojal. Vem vill inte ha en partner man kan lita på? Hur kan man vara säker på det? När du börjar jobba tillsammans med vederbörande måste du se till att denne får något ut av samarbetet. Du hittar ingen som är lojal mot dig om inte de själva får något ut av det. De måste antingen tjäna pengar, så de kan försörja sig själva och kanske sin familj, eller få kunskaper som man kan använda i framtiden så man kan uppnå bättre karriär, vänskap eller kontakter. Man börjar inte med att vara lojal mot någon som bara utnyttjar en, utan man måste se till att den som ska vara lojal strävar mot samma mål som en själv och vill utvecklas.

Hästar är inte annorlunda än vi, dock uttrycker de sig annorlunda. Om du ska ha ett bra samarbete med en häst måste det ge den något. Du kan inte bara förvänta dig att hästen ska vara lojal och älska dig om inte du ger den något. Det ska vara intressant, tryggt, givande om du ska få hästen att vilja uppnå samma saker som dig. Om du bara tillgodoser dina egna behov och mål, finns det en stor chans att hästen inte vill vara lojal mot dig. Hästar är som många andra djur väldigt förlåtande och finner sig i mycket, men kan också säga ifrån på ett drastiskt sätt när det väl kommer till kritan.

Hur kan vi då åstadkomma ett samarbete och lojalitet med hästen? Det krävs först och främst att vi lär känna den. Veta vad dennes behov är, vad som kan stimulera den. Det är väldigt viktigt att kunna läsa hästen och veta vad den uttrycker, ha tålamod och ofta ta ett steg tillbaka och fråga om detta är rimligt att presentera för hästen.

Om du vill veta mera och är nyfiken på hur du bäst kan gå till väga, så erbjuder jag ett gratis samtal, där vi kan reda ut ditt eventuella problem eller hur du ska gå vidare.

Boka enkelt på anneaxell.com/appointment

Du är också välkommen i gruppen Harmoni kring Häst och Ryttare:  https://www.facebook.com/groups/2518323518497766