Författare: Anne Axell

Nu är vi snart inne i december månad.

Kylan börjar att komma och på vissa ställen blir det lerigt, halt och skitigt.

Det är svårt att hålla humöret upp i den mörka tiden, så därför har man uppfunnit julen.

Det är fantastiskt fint att se alla julgranar i trädgårdar och ljus i alla fönster. Det ger oss lite mys och förväntan.

Medan vi hade gården i Sverige har vi i många år haft julmarknad och Luciatåg. Det ger också en förväntan. Det är kul och man träffar en massa människor.

Att ordna ett Luciatåg, kräver inte så mycket, så det kan vem som helst arrangera. Det gäller bara att ha viljan och bestämma sig. Sedan ska man kontakta lite människor som vill vara med och de flesta ställer upp, om inget annat för att titta på.

Det gäller om att göra saker på vintern som ger förväntningar och glädje. Det behöver inte vara perfekt men kan ge anledning till att träna nya saker tex att rida i mörker.

Allting måste tränas in och man kan ha mycket glädje av det senare, för hur det än är, så är det lättare att ta sig samman och få det gjort, om man har ett trevligt evenemang att se fram emot. Man kan också träna på att rida med en hand och träna hästen på att ha ridtäcke på. Har man ett syfte och ett mål, så blir träningen rolig.

Jag har även körd Lucia med mina hästar och då kan man ha några stycken med i vagnen. Alltid roligt att ha familjen med sig och där kan även få plats lite korgar med lussebullar och varm choklad .

Samvaron med andra hästar och människor skapar gemensamhet och det är det vi alla behöver.

I dag tänkte jag att jag vill gå igenom lite fakta kring läder.
Flera har frågat mig om hur man ska veta att det är kvalitet eller inte.
Det är inte alltid så lätt att genomskåda om man inte har jobbat med det och även för en expert kan det ibland vara svårt att avgöra på rak arm. Där finns så mycket syntet i dag och väldigt välgjord, så det kan till och med vara svårt att se om det faktiskt är äkta skinn eller läder.
Varför måste det då vara riktigt skinn då, om syntet är lika snyggt och bra?
Äkta skinn och läder är fortfarande mycket mera slitstarkt än syntet och läder och skinn “andas” så det är mycket mera behagligt att ha på sig antingen det är träns sadel eller handskar . Har du tex en syntetsadel ska du veta att du kan bli mycket varm i rumpan om man rider mycket. Syntet är syntet och enligt mig ska man inte använda det varken till sig själv eller till sin häst. Ja, men tänker du inte på de stackars djur som får sätta livet till, bara för du vill ha äkta skinn och läder? Nej då, djuren blir slaktade i alla fall för att folk vill ha något att äta. Jag tycker personligen det är bättre att utnyttja skinnen i ställer för att de går till spillo.
Hur ska man då kunna avgöra om det är kvalitet eller inte?
Ett säkert kort är att välja engelskt eller svenskt skinn, där går man aldrig fel.
Vad beror det på?
Först och främst så är djuren uppväxt i ett hårdare klimat, mycket regn och snö och har därför från födseln ett mera hållbart massivt skinn för att skydda sig. Tar man tex en buffelhud, som många tror att det är tecken på kvalitet (uppreklamerat) den har levd ett liv i varmare klimat och har därför både tunnare skinn och poröst för att kunna svettas och ventilera kroppen.
Köper di tex ett träns eller en sadel från Indien, kan du vara säker på att lädret är torrt och det går helt enkelt inte att smörja det smidigt. Det kommer att spricka och gå sönder inom kort tid. Det kan vara svårt att se skillnaden då man har så mycket man kan måla på och få det att se “riktigt” ut, men är man van så känns det med en gång. Du ska känna på det. Är det smidigt och lent så är det ganska säkert bra kvalitet.
Man kan även se och märka det på priset, för jämför en sadel från Indien och från England, så kostar den engelska förmodligen det dubbla.
Det är bättre att köpa bra begagnat än nytt och billigt!
Mycket kan också bero på garvningen och det är de mycket duktiga på i Sverige och England.
Så fråga i din butik vad ursprungslandet är för varorna, då har du i alla fall kommit ett steg på vägen.

Kandar och sporrar varför det?

Läste nyligen att FEI hade på förslag att man skulle göra det valfritt om man vill ha sporrar och kandar i de högre klasserna i dressyr!

Jag kunde bara klappa i mina små händer och tyckte att det var det bästa de någonsin hade kommit ut med, men förslaget gick inte igenom!

Citat från Ridsport: I sitt arbete för hästens välfärd har det internationella ridsportförbundet, FEI, diskuterat att ta bort kravet på kandar och sporrar i internationell Grand Prix – det finns förslag på att det istället ska vara valfritt om man som ryttare vill använda det. I ett öppet brev till FEI har Internationella dressyrryttarklubben och Internationella dressyrtränarklubben motsatt sig förslaget – de vill ha kvar kandar och sporrar som obligatoriskt.

Jag har alltid varit emot sporrar och kan inte se varför man måste ha det på och i stället göra ”attrapper” för att man inte vill rida med dem. Jag minns också när jag red mycket dressyr och skulle förbereda mig på att rida med kandar då jag närmade mig de klasser där det var obligatoriskt. Min häst var van vid kandar men jag tyckte det var hemskt när jag skulle tränsa honom. Den lilla munnen (hade ett fullblod då) och så mycket skrot det skulle få plats med där. Jag var livrädd för att ta i tygeln och red endast på bridongen.  Varför ha så mycket hjälpmedel när det gick precis lika bra på vanligt bett och utan sporrar?

Det gladde mig dock att se alla kommentarerna, i Ridsport, där alla höll med mig i den frågan.

Det är så skönt att se, att där sker ett uppvaknande i hästvärlden, där man ser till hästens bästa och kan gå ifrån de gamla klassiska metoderna. Vi vet bättre i dag och internätet gör sitt till att man har bättre koll på vad som gynnar hästen och inte. Vi har ändrat hela våran hästhållning, stall utrustning, foder osv. Nu är tiden till att ta itu med de tortyrhjälpmedel som används mot hästen! Det gäller inte bara dressyrvärlden men också hoppning med barrering osv.

Vad tycker du?

Vilka godis äter hästen?

När jag var ung, såg det lite annorlunda ut med godis till hästarna.

 I dag köper man påsar med hästgodis till dyra pengar.

 Min mamma la alltid undan det torra brödet som hade blivit över och som var för torrt för oss att äta. Så fick jag en påse med torrt bröd med till hästarna när jag skulle runt och hälsa på dem. Det var både franskbröd och rågbröd och ibland kunde det vara någon gammal torr kaka också. Hästarna åt det med välbehag och jag upplevde aldrig att någon for illa av det (men det kan man ju såklart inte veta med säkerhet) Jag kände till och med flera som hade avtal med bagaren om att hämta det gamla brödet och fodrade sina hästar med det.

Man kan dock inte häller veta hur hästgodis förvarat i en plastpåse, gjort av en massa slaggprodukter påverkar hästens tarmsystem.

 När brödet var slut, nallade man sockerbitar som var mycket uppskattat av hästarna. Man skulle dock inte ta för många, för då blev det utskällning, av mamma, då socker var dyrt på den tiden. Det gav jag ofta hästarna också i hela min ungdom då hästgodiset inte var uppfunnit på den tiden. Det var enkelt att ha i fickan och jag är ju en som förespråkar belöning till hästen. Självklart blev det också överblivna morötter och äpplen och päron, när den tiden kom då där fanns mycket frukt på höstkanten.

Senare fick jag höra att man absolut inte fick ge hästen socker och man skulle vara väldigt försiktig med frukt till dem också. Är det något man har hittat på eller finns där verkligen undersökningar på detta? Jag undrar faktiskt lite om det är de som har uppfunnit hästgodis i plastpåsar som har gått ut med detta för att sälja mera?

Självklart ska man ju inte ge dem mängder, men jag tror lite på att socker inte är farligt om man får lite då och då. Nu får man häller inte ge betfor och vääääldigt många av mina hästar har ätit betfor genom tiderna och mått alldeless utmärkt på det. Samma som vi människor. Vi åt socker som små men eftersom det var dyrt, så fick vi inte så mycket. I dag kan man köpa lösgodis för inga pengar och gudarna ska veta vad det innehållerJ

I dag bor jag i Ungern och här är väldigt mycket fruktträd, naturligt ute på beten. Mina hästar äter kvitten, äpplen, päron, plommon, persikor och aprikos som ramlar ner lite här och där, och de älskar det! När de äter persikorna spottar de faktiskt ut kärnan. Jag låter dem äta det, jag kastar mig inte in i hagen och tar väck det som är olämpligt, jag antar att hästen har instinkter som talar om för den vad den kan äta och inte äta, så länge den har valmöjlighet.

 Vi har många valnötter också och dem rör de inte.

Vad ger du din häst som godis?

Ponnyn som var livsfarlig!

Under tiden jag var sadelmakare träffade jag väldigt många olika människor eftersom det var inte bara sadlar och seldon jag fixade utan även väskor gevärsremmar och ibland presenningar.

En dag kom en man till mig och skulle ha något jobb gjort och helt plötsligt frågade han om inte jag var intresserad av att köpa en ponny. Jag är ju alltid intresserad om där är en bra handel att se fram emot, så jag bad honom berätta om den. Det visade sig att jag faktiskt hade sett den, för den gick i en hage inte så långt ifrån mig och jag hade några gånger ridit förbi och sett den.

Det var en fantastisk vacker welshponny, mörk skimmel, så utseende var det inget fel på. Det var bara det att efter mannens beskrivning var den både elak och livsfarlig, så skulle jag köpa, fick jag själv hämta och själv lasta, han skulle inte i närheten av den igen!

Det visade sig att de hade köpt en oinriden 3 årig hingst till dottern. De hade dock fått den kastrerat trots allt. Vi kom överens om ett drägligt pris och jag frågade en kompis om hon ville följa med och hämta den, då jag var inställd på att det skulle bli en ordentlig kamp, efter vad mannen hade berättat. Jag hade tagit med diverse rep och andra verktyg till lastningen och vi skämtade om att jag kanske behövde ett svärd om det nu var en drake:)

Da vi kom stod hästen inne i en box och mannen talade ännu engång om för mig att det var på eget ansvar, men jag tyckte för det första att den var inte så stor och den såg faktiskt inte så fientlig ut. Jag tog dens grimma, gick in i boxen och la på den, satte dit grimskaft och ledde ponnyn direkt upp i släpet. Den inte så mycket som fnyste på vägen. Mannen tappade hakan och sa att jag nog hade haft tur och jag lovade jag skulle vara försiktig i framtiden.

Ponnyn var ur snäll, det enda den ”gjorde” var att den var väldigt pillig med mulen, men bet inte eller något. Vi fick den inriden och där var aldrig några problem med den, hur snäll som helst. När mannen skulle hämta sina grejer som jag hade reparerat, undrade han ju hur det hade gått och jag kunde ju bara vara ärlig och säga att jag inte ansåg ponnyn för att vara en problemhest, så vi gick ut och hälsade på honom i stallet. Mannen gick bort och skulle klappa honom på mulen och ponnyn pillade lite med mulen och mannen drog tillbaka sina fingrar snabbt och halv skrek: Ser du han bits?

Ja, så kan det gå, jag bara höll med honom och tänkte, att det var ju bra att ponnyn kom till mig och mannen var nöjd med att bli av med den, och jag undrar om inte ponnyn också var ganska nöjd med att byta ställe.

Vad lär du dig inte på ridskolan?

Det är många år sedan jag började min karriär som hästtjej på en liten ridskola i Danmark. Det är faktiskt 55 år sedan. Många av minnen är fortfarande starka och ibland känns det inte som det var så länge sedan.

Det var naturligtvis helt annorlunda då, men många saker är fortfarande samma. Hästarna har det fram för allt bättre i dag, då de oftast kommer ut dagligen. Hästarna stod i spilta förr och de skulle lyda, annars vankade smisk.

En sak vi inte lärde oss, var umgänget med hästen. När vi skulle ha en ridlektion var hästen sadlat och klar och det var alldeles för stor risk att låta oss små gå in till hästarna i spiltan. Inte alla hästar var snälla, inte så konstigt, så det där att sköta hästen fick vi inte göra. När man blev lite äldre kunde man ha tur att bli skötare till någon, men det var knappt man visste hur man skulle göra.

Mitt hästkundskap fick jag annanstans. Mina föräldrar köpte sommarstuga i Blekinge och med en hel lång sommar varje år, utan något att göra, strövade jag runt och hittade alla hästar i trakten och fodrade dem med socker och bröd. Gubbarna som ägde hästarna och hade dem i lantbruket, tyckte det var roligt med mitt hästintresse och jag lärde mig massor. Där fick jag insikt i hur de skulle skötas, vad de åt och hur man skulle ta hand om hovar och liknande.

Jag vet inte hur det är på ridskolor i dag, men jag har hört flera som har tyckt att där är alldeles för lite info om hästarna ut över ridningen. Jag har ju naturligtvis märkt att där är stor skillnad hur man tar på sig ansvaret för att lära barnen allt runt omkring.

Jag hade en praktikant en gång som kom från Kiruna, som var fantastisk duktig och arbetsam. Hon berättade att där var lång kö till ridskolan och om man skulle ha ridlektioner, ingick där arbete i stallet, annars fick man helt enkelt inte lov att rida där. Mycket smart! Då fick man ju reda på om intresset var stort nog, för hästarna, samtidigt som man fick lära alla de viktiga sakerna.

Vad är era erfarenheter? Lär man sig saker ut över ridningen på ridskolan, eller kan de bli bättre på sådant?

Varför kan jag inte bara skritta en runda i skogen?

En väldigt vanlig fråga som jag ofta får och jag kan förstå att det känns konstigt om vi tänker människo-tänk! Vi vill gärna koppla av, titta på fåglarna och löven i skogen och det har en lugnande effekt på oss. Hästen tänker tvärt emot: Hjälp, ska jag vara här ensam, vart är mina kompisar, här finns lejon och sabeltandade tigrar!!!

Så länge du är på gårdsplanen och där är andra hästar omkring och är på stället som hästen är van vid, är det inte så svårt för den att koppla av och vara koncentrerat på ridningen. Hästen är ett flyktdjur och dessa instinkter sitter i mer eller mindre i alla hästar.

 Temperamentet spelar ju också in, precis som hos oss. Vissa är lugna och andra mera nervösa. Sedan har det också att göra med status i flocken. Rider man på en ”spanare” som vanligtvis har till uppgift att meddela flocken att där är något farligt därute, kan det vara en ”spännande” upplevelse att rida ut ensam med en sådan.

Hur ska jag då lyckas komma ut på en runda i skogen utan att vara rädd för att hästen kommer hem ensam?

Helt säker kan man aldrig vara. Att rida är roligt men också förbunden med risker. Däremot kan man jobba sig fram emot ett bra samarbete med hästen, så risken blir mindre och man kan ha roligt tillsammans. Det kräver en hel del jobb, speciellt om man har en häst med mycket nerver och som inte har genomgått den rätta träningen tillsammans med ryttaren. Det kräver gemenskap, träning från marken, ledarskap osv

Om man har en häst som inte tycker det är roligt med ensamma rundor i skogen, är det bästa ju att ha en annan häst med, som är lugn och van, men är man en ryttare som bara vill rida i skogen, kan jag bara rekommendera att köpa en häst som är gjord för detta. Rätt ras, temperament osv.

Har man en häst som man har haft länge och inte vill göra sig av med, men som är lite ”besvärlig” att rida ut på, får man räkna med att det krävs ett ordentligt arbete innan det faller på plats.

Har du en situation som denne och gärna vill ha hjälp, så erbjuder jag ett gratis samtal där vi kan komma fram till hur du ska göra för att lyckas

Beställ det på anneaxell.com/appointment

Innan man startar ett flygplan, går man igenom alla säkerhetstestar, för att göra det så bra och trevligt som möjligt. Detta är ju självklart för att man inte ska störta eller att där händer mekaniska fel under resan.

Det är inte annorlunda när man ska rida, då ska man alltid kolla hästen och utrustningen innan man sätter sig på hästen.

Vissa gör det pr. automatik medan andra ”glömmer” det. Det är naturligtvis viktigt att göra det och ännu viktigare om man är lite skraj för att sätta sig på hästen.

Att kolla utrustningen innebär att man kollar om tränset sitter rätt om bettet ligger rätt i munnen, om hästen på något sätt beter sig annorlunda än den brukar. Kanske är den mera ovillig att ta bettet än vanligt, lyfter på huvudet, eller gapar flera gånger när man har tränsat. Undviker den sadeln, rycker det i huden när man sadlar, sjunker den i ryggen, eller viftar med svansen?

Kanske den brukar göra såna här saker, men då ska du som ryttare också veta vad som är vanligt för hästen och icke vanligt. Du måste känna efter om hästen verkar irriterad eller ovanligt slö. Om du är uppmärksam och kollar alla dessa saker, om du ryktar ett bra tag och umgås din häst lite längre innan ridning, kan du undvika många missförstånd. Har du bråttom och bara slänger på sadeln och hoppar upp, kan hästen reagera omgående om där är något fel och det kan sluta i katastrof.

Som ryttare måste vi vara uppmärksamma på hästen 100% då det är den vi ska samarbeta med och beroende på status, får du bättre förutsättningar för en bra ritt. Tänk själv att gå flera mil med en sten i en sko. Inte särskild behagligt, och hästen måste få protestera om någonting är fel.

Prova dig fram om du är osäker på vart det är bäst för hästen att ha bettet osv och kolla och känn in hur den reagerar. Den kan inte prata men den kan visa om den är nöjd eller inte. När vi stressar och inte har tid att känna in hästen är det ofta då där blir missförstånd.

Focus på hästen är nödvändigt och bli inte överraskad om du glömmer dessa saker, att hästen kanske kommer att tala om det för dig på ett sätt som kanske inte är så populärt!

Innan man funderar på att rida en häst kan det vara bra att lära känna den och skapa förtroende.
Vi som har haft häst i många år vet att det är viktigt att hästen har lärt sig att lyfta på fötterna, men hur många vet egentligen varför?
Det är inte bara för att det ska vara enklare för hovslagaren att göra vid hovarna, men det är faktiskt också en tillits sak.
Som ni vet är hästen ett flyktdjur och att ta och lyfta en fot, avskär hästen från att fly, ifall saker och ting blir för farliga. Att hästen är på helspänn när man ska lyfta fötterna är inget bra koncept, då man kan räkna med att foten blir satt ner igen, antingen vi vill det eller inte. Som människa, kan vi glömma att mäta krafter med hästen. Även en liten shettis har vi inget att säga om, om den inte är villig att samarbeta. Därför måste vi lära hästen att vi inte är farlig och att vi inte vill äta upp den.
Det kan vara lättare sagt än gjort i vissa fall, men det lönar sig i längden att jobba med samarbetet och tryggheten när vi ska umgås våra djur. Som så mycket annat ska man ta det steg för steg och inte rusa.
Börja med att hästen blir van att du tar på benen och du är omkring den. Slit inte hovarna upp i hovskägget eller banka på benet. Enklast kan du trycka lite på kastanjen eller trycka lite strax ovanför kotan och beröm hästen jättemycket om den bara gör ansats till att lyfta.
Vi vill också att hästen ska lyfta självmant i framtiden och vi vill även att den ska kunna hålla hoven själv, så inte man ska stå med 600kg häst i handen när man ska kratsa hovarna. Vissa hästar är känsliga på benen och det är inte så konstigt, för ofta kan hästarna bita varandra i benen i lek eller när det kommer till kamp om platsen i flocken. Ni har förmodligen sett unghingstarna bita varandra i frambenen för att få rivalen ner på knä.
Alltså är det inget självklart för hästen att lyfta på sina ben när du ber den om det. Det kräver lång och tålmodig träning och mycket beröm. Börja alltid långt uppe på benen att stryka med handen, även på en van häst. Hästarna använder även benen när de viftar bort flugor så om du kittlar hästen på benen utan den är uppmärksam på vad det är, så kan där lätt komma en hov i luften.
Träna länge med din häst innan hovslagaren ska komma. Det är inte hans plikt att lära hästen och vi ska vara rädda om våra hovslagare som gör ett slitigt jobb för oss för att vi ska kunna rida våra hästar!

Vill du ändra ditt liv?

Vi har ganska många drömmar i vårt liv!

Kanske du vill rida hästen bättre, kanske vill du ut och tävla! Kanske drömmer du om en gård till dina hästar eller bli rik så du inte behöver oroa dig för att allting blir dyrare.

 Det är bra att drömma! Det kan göra oss på gott humör och få nya idéer till att utföra det vi gärna vill. Om har en dröm som du verkligen önskar ska gå i uppfyllelse, så gäller det att tänka ut en plan, så den blir verklighet. Det är ju så, att gör du som du alltid har gjort, då kommer livet inte att ändra sig för dig.

Varför är det då så svårt att ta initiativet och gå vidare? Alla människor drömmer om något men väldigt få försöker att åstadkomma det. Det är enklare att komma med ursäkter till varför man inte har gjort något åt det. Tyvärr är väldigt få ursäktar godtagbara. Vill man något tillräckligt mycket, så finns det vägar att gå.

 Jag har sett dyslektiker skriva böcker, jag har sett folk utan armar måla målerier med munnen, allt går. Vi har väldigt svårt att komma ur vår ”comfortzone” och ändra på våra dagliga vanor. Ta dig lite tid till att skriva ner dina drömmar och fundera sedan ut hur du ska komma dit. Ibland är det inte så mycket som ska till för att vända det hela till det bättre. Ibland har vi drömmar hela livet som vi inte gör något åt. Hur underbart skulle det inte vara att uppnå något som man har velat i väldigt lång tid?

Är det en dröm du har med hästen, då kanske jag kan hjälpa dig att tänka om och strukturera, så du kommer på rätt väg. Har du t.ex. länge drömt om att kunna lasta din häst och bara köra iväg, eller är du lite rädd att hoppa de där hindarna, som annars var så roliga att hoppa förr, ja då kan jag säkert ge dig stöd och råd i rätt riktning.

Låt det inte gå flera år innan du gör något åt det, man vet aldrig hur länge man har möjlighet:)

Boka ett samtal på anneaxell.com/appointment