Har du någonsin hört det uttrycket inom hästvärlden: ’Du ska ramla av hästen 100 gånger innan du är en bra ryttare’? Det var vanligt på ridskolan när jag red (iallafall på min tid, när dinosaurierna fortfarande sprang omkring 🙂 ), och jag har alltid tyckt att det var en dålig tröst när man låg där på marken och vred sig av smärta. Jag vet inte vem som kom på den där ramsan, men det låter för mig som något som en gammal rodeoryttare skulle ha sagt.

Vad kan man egentligen lära sig av att ramla av en häst, förutom att det gör ont? Jo, man kan lära sig fallteknik (vilket kanske är något som borde införas på ridskolorna), men man lär sig inte att rida genom att ramla av. Istället kan man lära sig andra saker, som varför hästen slog av en, eller kanske att man skulle ha hoppat av innan hästen började krångla. I min värld lär man sig mycket mer när man sitter i sadeln än när man ligger på marken.

Tänk om man skulle säga samma sak på körskolan: ’Du måste krocka 100 gånger innan du lärt dig att köra bil’?

Att vara rädd och feg hör inte hemma i ett stall, man måste visa hästen vem som bestämmer!! Det är också ett uttryck man har hört ett antal gånger…

Tänk om man istället lyssnade på hästen, samarbetade och gjorde allt i rätt takt? Kan man inte bli en bra ryttare på det sättet också?

Jag tycker att det finns många klichéer inom hästvärlden som borde avlivas, men de lever kvar fast vi vet bättre. Hos mig får du inga extra poäng för att ramla av. Istället fokuserar vi på att hästen är bekväm med att du sitter på och att du litar både på dig själv och på hästen.

Om du har ramlat av en gång för många eller känner dig osäker på att sätta dig upp på din häst, så är du välkommen att höra av dig till mig. Jag har många bra sätt att samarbeta med hästen så att du slipper att ramla av igen 🙂

Försäkringar!

För några år sedan när jag ägnade mig åt hästhandel träffade jag på en spekulant. Hon hade med sig sin man, en försäkringsman specialiserad på husdjursförsäkringar. Vi hade en givande diskussion, och han frågade naturligtvis om jag hade försäkrat mina hästar. Jag förklarade att jag hade så många hästar att det var omöjligt och att jag trots antalet aldrig hade behövt ta någon till djursjukhuset. Faktum är att jag hade tjänat miljoner genom att inte försäkra dem. Han skrattade och höll med, ”Du har verkligen en poäng. Du har ingen aning om hur mycket vi tjänar på djurägare. Det finns inga gränser för vad folk vill försäkra sina djur för, och de flesta kommer aldrig att utnyttja försäkringen ändå.”

Jag berättade då att jag faktiskt hade haft en häst försäkrad. Det var en ponny som jag hade bytt till mig, och den var fullt försäkrad när jag fick den. Många privata ägare vill ha sina hästar försäkrade, så jag förde över försäkringen på mig. Det visade sig senare att ponnyn hade kotledsinflammation och behövde åka till djursjukhuset. Jag tänkte då, ”Vilken tur att den var försäkrad,” men det visade sig att det kostade mig 2000 kr att ha ponnyn försäkrad. Försäkringen täckte bara en del av veterinärkostnaderna, och resten fick jag stå för själv.

Jag förstår att man kan vara rädd för höga kostnader, särskilt med dagens veterinärpriser. Valet att försäkra hästen är personligt, och jag har själv sparat mycket genom att inte göra det. Ett bra råd om man vill spara pengar men ändå känner oro är att sätta in de pengar man skulle ha betalat till försäkringsbolaget på ett separat konto. Gör överföringar varje månad, motsvarande försäkringskostnaden, och du har pengarna om det skulle behövas. Många följer detta råd och kan praktiskt taget köpa en ny häst vartannat år om de skulle haft full försäkring.

Kom ihåg att vara kritisk när du tecknar försäkring. Läs igenom alla undantag för att undvika överraskningar! Försäkringsbolagen är där för att tjäna pengar på dig, så förhandla alltid för att få något extra om du är kritisk 🙂

Hö- när det är som bäst!

När jag var barn tillbringade jag mycket tid hos bönderna runt vår sommarstuga i Blekinge. De var små, självförsörjande bönder med 3-5 kor, ett par grisar och några hästar som användes både i lantbruket och i skogen.

Jag älskade att hjälpa till. För en storstadstjej som jag var, var det en lycka att vara omgiven av djur och frisk luft. Bönderna uppskattade min närvaro, då jag gärna hjälpte till med att mocka, promenera med den uttråkade jakthunden och delta i höhanteringen, vilket var som en fest. Arbetet var tungt, men det var också ett bevis på ens färdigheter som bonde.

Åkern skördades med hjälp av hästar och en slåttermaskin. Det var ingen enkel uppgift; det krävde särskild teknik och hästens arbete. Efter några dagars torka vändes höet, även det med hjälp av hästar. När höet nästan var torrt gjorde man hässjar, där höet hängdes upp för hand med en speciell teknik. Det var lite klumpigt för mig i början, men jag lärde mig snart tekniken. Regn gjorde inte så mycket när höet hängde på hässjan; det rann bara av.

När höet var helt torrt hämtades det hem med vagnen, där hästen var förspänd. Det var värt mödan när man fick åka i hölasset hem. Doften var fantastisk, och det fanns inget roligare än att åka med hästen. En gång fick vi punktering på vägen hem! Eftersom lasset var högt och vi satt högst upp, åkte vi ner med halva hölasset när vagnen lutade. Det var bara att lasta upp det igen när vagnen var lagad.

Efter höskörden åkte vi till sjön och badade för att få dammet och svetten av oss. Det låter romantiskt, och det var faktiskt också det. Trots det hårda arbetet fanns det en viss självbelåtenhet när höet väl var hemma.

Höet lastades sedan löst upp på skullen och låg där tills det skulle användas. Doften var fantastisk, och man kunde påminnas om sommaren när man fodrade hästarna på vintern.

Åkrarna gödslades med koskit och hästgödsel, som hade bränts ihop och även det kördes ut med hästen.

Gräset växte i många år, och det var sällan man sådde nytt på dessa åkrar. Idag sås nästan gräs varje år, och det är snabbväxande gräs som till och med gödslas för att växa ännu snabbare. Man plöjer och sprutar, och alla inhemska växter försvinner, inklusive örter och ogräs som hästarna normalt äter i det vilda.

Höet vänds några gånger med traktor och når aldrig att hänga och torka ordentligt innan det pressas i balar. Om man använder hårt pressade balar skärs även sidorna bort, vilket ökar mögelrisken när det lagras. Numera används oftare stora balar, vilket åtminstone bevarar strået.

Idag strävar man efter perfektion och analyserar höet för att se dess näringsinnehåll. Förr visste man att höet var bra när det hade skördats på det traditionella sättet.

Även om det är skönt att slippa arbeta så hårt med höet, tycker jag att charmen i det hårda arbetet är något speciellt. Särskild när frun eller systern kom med hembakat fika och jordgubbssaft visste jag att jag var det barnet som hade haft den mest fantastiska sommaren av alla mina klasskompisar 🙂

Tror du på mirakler?

Det gör jag! Jag har sett det med egna ögon och ibland även hjälpt dem på vägen 🙂 För ibland är det precis vad man behöver göra. Mirakler inträffar plötsligt och verkar sakna anledning, eller är det verkligen så? Jag tror att mirakler sker när man verkligen önskar dem och att när man har en stark önskan tenderar man att fokusera på vad som kan bidra till att förverkliga miraklet.

Vad menar jag med det? Jo, tänk på det här exemplet: Om du blir sjuk börjar du ta hand om dig själv, tänker på din hälsa, kanske justerar din kost, byter jobb eller vilar mer. Sedan, som genom ett mirakel, blir du plötsligt frisk. Man kallar det ett mirakel, men det kan faktiskt vara resultatet av de åtgärder du har vidtagit för att förändra situationen. Jag tror på att våra tankar påverkar möjligheten att uppleva ett mirakel eller inte.

Om ett mirakel skulle inträffa för dig, vad skulle du önska dig då? Tänk noga igenom dina önskningar och överväg om du kan bidra lite själv för att underlätta miraklet.

Om ditt mirakel handlar om dig och din häst, tveka inte att höra av dig. Jag kan göra mitt för att hjälpa till så att du får uppleva ditt mirakel.

Behöver jag verkligen sälja min häst?

Jag har haft förmånen att stödja många kvinnor på vägen tillbaka till sadeln när livet har kastat utmaningar deras väg. Ibland är det verkligen i sista stund:) Det känns fantastiskt att kunna rätta till saker innan de går snett.

Jag vill dela Lenas berättelse med er. Lena bokade en konsultation med mig, men ångrade sig i sista sekunden och meddelade att det var för sent. Hennes häst var redan annonserad och hade potentiella köpare. Jag föreslog att vi trots allt kunde diskutera situationen, eftersom jag vet hur svårt det är att inte lyckas med det man innerst inne önskar. Vi hade samtalet… Lena berättade att hon tidigare haft en häst där allt var fantastiskt, men den blev sjuk och måste avlivas för två år sedan. Hon köpte nuvarande häst i förhoppning om att den skulle vara snäll och problemfri. Efter två år kände hon fortfarande inte fullständig tillit, särskilt när de red ut. Hästen var nervös, ville vända hemåt, och det kändes osäkert.

Vi diskuterade olika strategier, och Lena beslutade sig dagen efter för att inte sälja hästen. Potentiella köpare hade hittat en annan häst. Lena valde att arbeta med mig i tre månader för att se hur vi kunde förbättra situationen.

Lyckligtvis är detta en berättelse med ett gott slut. Vi kunde snabbt adressera Lenas oro och hittade sätt för henne och hästen att kommunicera och bygga förtroende. Nu rider Lena på sin häst och är tacksam att hon inte sålde den. Utmaningarna är inte över, men Lena har verktygen att förbättra och bygga upp förtroendet för framtiden.

Jag delar denna berättelse eftersom jag vet att många funderar på om de har rätt häst eller om det går att förändra både sitt eget och hästens beteende. Att sälja och leta efter en ny häst är inte alltid den bästa lösningen. Det finns alltid utmaningar, och man bör tänka på hästens bästa.

Innan du byter häst, överväg om den du redan har i stallet kanske är den bästa för dig. Jag rekommenderar också att du tar dig tid att arbeta själv med din häst. Att skicka den till någon annan för utbildning innebär att du förlorar din egen erfarenhet som är värdefull i olika situationer. Det är inte svårt, men lite hjälp i början är bra.

Jag hoppas att detta kan hjälpa någon som befinner sig i samma situation som Lena, som älskar sin häst men är osäker på om det är rätt att behålla den.

Är du också osäker på hur du ska göra med din häst? Beställ ett gratis samtal med mig på www.anneaxell.com/samtal

Från min barn och ungdom!

Kommer ni ihåg de underbara små premieringarna man hade förr?

Min barndom och ungdoms sommrar gick åt att träna hästarna inför premieringen som föll sist på sommaren.

Jag bodde i Danmark men mina föräldrar hade köpt en sommarstuga i Blekinge, där jag spenderade alla mina lov. Jag var jämt ock ständigt hos bönderna som hade hästar och särskild mycket hos en gubbe som hade nordsvensk brukshäst. De hade en förening som ägde hingstar och han var en av dem som tog hand om en av föreningens hingstar. Jag fick lov att sköta och rida hans hästar och det var rena drömmen för en tjej som mig. Det vara ömsesidiga tjänster, då det var en fördel för gubben att ha en tjej som kunde och vill sitta på alla hästar oavsett om de var ridna eller inte:) Han lärde mig allt om visning av hästar och jag fick senare även lov att visa hingstarna, vilket var ett enormt privilegie. Jag tog verkligen också jobbet seriöst, där var inte en fot som skulle stå fel när jag visade.

På ena bilden ser ni att jag kom i tidningen efter att ha visat hingsten Kerrim så bra att Gösta Bengtsson som var en av domarna, tyckte jag skulle ha ett pris. Det var en bok som han hade skrivit “Handbok i ridning” och han signerade den till mig! Snacka om att vara stolt!!! Boken blev hanterad som vore den guld och jag har den fortfarande:)

Fler ville då gärna ha deras hästar visade och jag ställde upp. Det var aldrig tal om att det var för mycket jobb. Jag slet och tränade och resultaten var fantastiska. Jag hade fått i uppdrag att visa ett mycket vackert svart sto, och jag putsade på henne i flera timmar och hade lärt mig det lilla tricket at man kunde ta sprit på en trasa och torka av hästen med det, så blev den skinande blank. Ägaren kom och inspekterade hästen innan den skulle visas och fick ett nöjd smil bakom skägget och muttrade att, det var ju så flugorna halkade på hästen.

På premieringen i Letesmåla fanns det några få shettisar, en del russ, lite fjordingar, nordsvensk och ardenner. Sedan var där några enstaka varmblod, vilka man ju tyckte var vildt snygga! Det var ju drömmen att få en sådan en gång. Han som hade varmblod var också känd för att vara lite “finare” han hade en stor gård i Svängsta och det var en väldans fin stam på hans hästar. När han såg att flugorna halkade på mina nordsvenska , kom han in och frågade mig om jag kunde fläta hästar? OM jag kunde…..jag var ju typ världsbäst på det:) Då fick jag lov att fläta hans sto och när han såg vad fint det blev, frågade han om inte jag kunde ta fölet också. Jag fick skynda mig så jag kunde visa de hästar jag skulle, men fölet blev knoppad  och stoet fick det stora A. Det tyckte ägaren att det var min förtjänst, då de var så fina. Då höll man ju på att spricka igen av stolthet. Då var det en stor ära att vara uppskattad och behövd och man behövde ingen ersättning för det:)

Det var högtidsdagen i Letesmåla och på kvällen var där fest och alla kunde fira en lyckad dag.

Roligt var det och lite konstigt faktiskt, jag var där år efter år, och aldrig det var dåligt väder på premieringsdagen, då var vädergudarna helt enkelt med oss varje gång:)

Är du en bra stallkompis?

Nu tar vi tag i elefanten i rummet och vänder oss till dig som delar stall med andra! Självklart tycker du att du är det! Det är sällan som man medvetet vill vara elak mot andra, men ibland blir det så ändå, även om man inte menar det. Jag har sett många gånger på Facebook att folk har svårt att trivas i stallet på grund av alla kommentarer som riktas mot dem. Är det stallkompisarna som är elaka, eller är det du som är känslig?

Inget kan reta upp en mer än när ens barn, hund eller häst kritiseras, och självklart blir man förorättad när man gör sitt bästa för att alla ska må bra. Men då uppstår den stora frågan… vem har rätt? Vem tar hand om sin häst optimalt? Vem säger att det du gör är det enda rätta?

Jag brukar säga att man bör titta närmare på hästens behov. Kanske är det inte hästens behov att ha den senaste vojlocken eller täcket. Det jag hör mest om är fodringen eller motionen/ridningen på hästen. Det är ju ett ämne som man kan diskutera i veckovis! Vem har rätt?

Hur äter ni hemma hos er? Följer ni rätt kostplan där? Vem bestämmer hur hästen ska ridas och hur mycket?

Om vi håller oss till ämnet kanske du tror att du vet bättre än din stallkompis (även om du är nybliven hästägare och den du klankar ner på har haft häst i 20 år). Fråga personen om de vill prata om saken. De kanske inte har lust att diskutera, eller så har de hittat sitt sätt att umgås och sköta hästen. Mår hästen dåligt? Blir den misshandlad?

Ingen tycker om att bli påflugen, så fråga först om du kan hjälpa personen. Prata om deras häst och få insikt i varför de behandlar sin häst på det här sättet. Var försiktig med att prata bakom ryggen på någon och sprida dåliga rykten. Det kan vara du som drabbas senare.

För dig som känner dig drabbad! Lyssna på vad andra säger och försök sålla ut det som är värt att lyssna på. Ta gärna råd från andra, men var försiktig och ta bara råd från dem som verkligen har erfarenhet och vet vad som bör göras. Prata med varandra och lär av varandra, gör det inte så komplicerat!

Jag tror att vi alla har varit där, i någon utsträckning, om vi har haft mer än en häst. Vad är det som får oss att fastna för just den hästen som oavsiktligt följer med oss hem när vi letar efter en häst? Kanske hade den vackra ögon, kanske hade den ett fantastiskt steg, kanske var det din tränare som tyckte om hästen, inte du?

Jag brukar säga att man måste reda ut hemifrån vilken typ av häst man i första hand ska leta efter innan man ger sig ut för att hitta en häst! Om man inte gör det är risken stor att man kommer hem med något som man inte hade planerat. Jag har hört folk säga flera gånger, ”Ja, egentligen skulle jag inte vilja ha en unghäst den här gången, men det blev bara så.” Efter ett tag inser man kanske att man har tagit på sig för mycket och att tiden och energin inte räcker till för en unghäst. Då är det lite sent, eftersom man förstås tycker om hästen (den är väldigt snäll från marken) och det är svårt att sälja. Man vet inte var den kommer hamna och hur den kommer att behandlas av nästa ägare.

Det kan också vara så att man lägger ner massor av tid på hästen och ändå känns det som om den inte riktigt litar på en, vilket kan leda till komplikationer.

Vad gör man i sådana situationer?

Många ger upp och letar efter en ny häst som ”passar” bättre, andra behåller hästen och går i många år och är besvikna på sig själva för att de inte kommer igång med ridningen. Vissa kämpar vidare utan riktigt att veta hur de ska kämpa, och det känns som om de inte kommer någonstans.

Vad ska man göra?

Kontakta mig och boka ett samtal! Jag kan säkert hjälpa dig. Även om du har bestämt dig för att sälja, kanske det finns en lösning. I värsta fall, om jag inte kan hjälpa dig, har vi åtminstone försökt:)

Jag har hjälpt många att återvända till ridningen, att förstå sin häst, så att de slipper fatta det där svåra beslutet som de kanske ångrar resten av livet. Det är ingen trevlig tillvaro för hästen heller om den måste flytta från plats till plats. Det är bättre om man kan undvika det.

Ta det här samtalet med mig – det kostar bara din tid, det är gratis. Låt oss prata om din situation. Ibland kan ett enkelt samtal lösa en stor knut, och om inget annat får du prata med någon om problemet, vilket kan klargöra kärnan i det. 

Att resa sig genast och sätta sig till häst igen: En kritisk diskussion

En vanlig fras inom ridvärlden är att när man faller av en häst, bör man genast resa sig och sätta sig till häst igen för att övervinna rädslan och inte låta sig avskräckas från att rida. Denna tanke grundar sig på idén att när man återtar kontrollen, överkommer man faran. Ändå är det viktigt att reflektera över detta synsätt och undersöka om det är den mest gynnsamma metoden för ryttare.

Jag, med över 50 års erfarenhet inom hästvärlden, anser att det är avgörande att inte bara resa sig upp och fortsätta rida utan att först noggrant undersöka varför avkastningen inträffade. Att förstå orsakerna till olyckan är nödvändigt för att förhindra att samma händelse upprepas och för att skapa en tryggare miljö för både ryttare och häst.

Att ge sig själv en stund för eftertanke är en lika viktig del av läkningsprocessen som att resa sig upp igen. Det tillåter reflektion över händelsen och ger möjlighet till lärande och förbättring. Genom att reflektera över vad som skedde kan vi lära oss att undvika liknande situationer i framtiden och främja en säkrare och mer givande relation mellan ryttare och häst.

Att ta tid för självreflektion innebär inte att man ska låta rädslan styra, utan snarare att man tar ett aktivt steg mot att förstå och förbättra. Genom att analysera händelsen kan vi utveckla vår kunskap och förhindra liknande situationer i framtiden. På så vis kan vi öka säkerheten och tryggheten för både ryttare och häst.

Att resa sig upp och fortsätta rida är en del av processen, men det är lika viktigt att förstå och lära av händelsen. Att känna till orsakerna bakom en avkastning är nödvändigt för att undvika upprepning och förbättra den övergripande erfarenheten av ridningen.

”Att förstå När Man Ska Kliva Av Hästen eller inte”

Många ryttare står inför dilemmat om de ska stanna kvar i sadeln eller kliva av när deras häst blir rädd eller skrämd. Det är en situation där motsägande råd ofta ges, där vissa hävdar att stanna i sadeln visar ledarskap, medan andra tror att att kliva av kan vara det klokare valet. Låt oss fundera på detta och belysa ett perspektiv som prioriterar säkerhet och välmående för både ryttare och häst.

För det första är det viktigt att klargöra att en hästs reaktion på en skrämmande situation inte är en kamp; det är ett svar på rädsla. Hästar, precis som människor, kan bli rädda eller oroliga, och deras reaktion är en naturlig instinkt till upplevda hot. Så när du står inför en situation är det avgörande att förstå att hästen inte försöker utmana ryttarens auktoritet utan är genuint rädd.

Beslutet att stanna kvar i sadeln eller kliva av under en reaktion beror på olika faktorer. Att stanna kvar på hästen medan du effektivt lugnar ner den kan verkligen visa starkt ledarskap och självförtroende, vilket lugnar hästen. Men här är ett alternativt perspektiv:

Om både hästen och ryttaren känner sig överväldigade av rädsla och inte kan hantera situationen medan de sitter i sadeln kan det vara ett klokt beslut att kliva av. Genom att göra det kan ryttaren ta ett steg bort från en potentiellt farlig situation och ta kontroll från en säkrare plats.

Det är viktigt att notera att att kliva ner handlar inte om att ge vika för hästen eller ge efter för rädsla. Istället är det ett strategiskt drag för att säkerställa säkerhet och återfå lugn. När du väl är på marken kan ryttaren fokusera på att lugna ner hästen, återfå självförtroende och sedan återta kontrollen med en klarare tanke.

Att vara en ledare handlar inte om att stanna kvar i sadeln trots överväldigande rädsla. Sann ledarskap innebär att fatta beslut som prioriterar säkerheten och välbefinnandet för både häst och ryttare.

I slutändan är varje situation unik, och det finns ingen universallösning. Det viktiga är att känna igen gränserna för ens förmågor i en spänd situation och fatta beslut som prioriterar säkerhet och ett positivt utfall för både häst och ryttare.

Kom ihåg, det handlar inte om vem som ”vinner” eller ”förlorar” i detta scenario, utan om att främja en relation av förtroende och förståelse mellan ryttaren och hästen.