Författare: Anne Axell

Hamn.

Min längtan efter hästar var enorm när jag var barn och jag utforskade alla krokar där det kunde finnas en häst, när jag var i sommarstugan i Blekinge. Vår stuga låg 3 km från den asfalterade väg och när man körde på den allmänna grusvägen fick man svänga in på ytterligare en ännu mindre grusväg och köra ca 300m för att komma in till stugan. Så när jag gick på en av mina upptäcktstrundor så kunde jag gå antingen till vänster eller till höger när jag kom till postlådan vid den “större grusvägen”

Gick jag till vänster kom man efter ett par kilometer till ett sågverk som var totalt fallfärdigt. Man kunde inte tro att någon använde det, men det gjorde ägaren faktiskt som hette Henry. Henry var skum tyckte jag, även om han alltid hälsade snällt när man gick förbi. I dag kan jag tänka att han säkert var blyg. Han tittade alltid ner i marken och så hade han en tand i underkäken som var det enda man såg när han pratade. Henry hade också häst, men jag vågade inte prata med honom och hästen stod alltid en lång bit från vägen, så det blev aldrig någon närmar bekantskap med den. Den såg dock trots allt välskött och fin ut.  Efter sågverket kom man till Henrys hus där han bodde med sin syster. Det var också försummat men inte lika hemskt som sågverket. Man kunde se att det hade varit ett fint ställe i sin tid och det hade faktiskt varit en lanthandel där en gång. Folk berättade att hela lanthandeln var intakt när det sedan såldes många år senare ni de två hade gått bort, med alla burkar och glas, handelsdisk och allt.

Därefter kom man till en jättebacke ner i en dal och sedan en enorm uppförsbacke och det hette Slätten. Jag tyckte överhuvudtaget inte det var “slätt” där, lite konstigt med namn:) När man sedan hade kommit upp för den långa backen låg där ett litet hus med en mycket fin trädgård, välputsat och fint i ordning.Längre  uppe på en backe låg stallet som hörde till.

Jag hade gått förbi där flera gånger men där hade aldrig varit någon på gården när jag gick där, men en dag hade jag tur!

En liten gubbe som var nästan ett huvud mindre än mig, fast jag inte var så gammal, pigg och glad med glittrande ögon och keps. Han hälsade på mig och jag sa vem jag var och han hade redan hört om mig att jag hade varit hos Sven och Signe och var glad för hästar. Jag pekade på stallet och frågade lite blygt om han hade häst därinne, för jag hade hört någon gnägga en gång jag gick förbi. Det hade han och sa, kom ska du få se!!

Det som väntade mig i stallet var någonting som jag aldrig kunnat drömt om. Det var som en saga! I spiltan stod där en stor kolsvart nordsvensk hingst med vågig man nästan helt ner till knäna. Jag hade aldrig sett något så vackert, det var Hamn. Luggen var så stor så man såg knappt huvudet på honom men kunde ana pigga och nyfikna ögon under denna.

Denna hingsten visade sig senare var inte bara vacker men också fantastisk trevlig både att köra och rida och ni kan nog förstå att det var inte sista gången jag var och besökte Bertil. Det blev också ett livslångt vänskap med hästarna i focus

På bilden är det Bertil Hansson med Hamn 1970.

Steeplechase.

Jag lever I den övertygelse att man lever bara en gång och får man en chans till att uppleva något roligt eller spännande, då ska man göra det. Det har ju gett mig en hel del upplevelser som jag ju nu i dag kan underhålla er med:)

När jag hade min underbara Markant och använde honom till lite av varje, fick jag den förfrågan om jag skulle kunna tänka mig att vara med på ett steeplechase. Jag fick fundera lite innan jag svarade ja, då Markant ju inte hade någon likhet med ett fullblod, han var 173cm och inte den snabbaste i sin rörelse. Jag kom till den konklusion att någon ska ju komma sist och då har jag ju i alla fall varit med.

Min häst var ju i en utmärkt kondition, då jag ju red jakt och tränade lite allt möjligt så det skulle ju inte bli någon plåga för honom. Det var ju ungefär som en jakt fast det gick lite fortare:)

Det var fina hinder och Markant var ju en pärla till att hoppa, så första delen var inte så svårt och det var riktigt kul. Så hade de lagt upploppet på en väldigt lång brant uppförsbacke, vilket ju var smart tänkt, då gick det inte så fort. På toppen av backen stod domarna och de stod i mitten på det breda stycket. Alla red allt det de kunde och jag tryckte inte på för jag visste att jag inte hade någon chans mot de mycket snabbare hästarna. Som väntat var jag inte helt sist men nästan och hann därmed att höra att domaren skrek att ingen hade kommit över målstrecket, då de hade ridit fel väg och alla hade följd efter de som red först. Eftersom jag låg i den bakre delen, hann jag att styra Markant tillbaka och in över mållinjen och blev därvid 2.a 🙂 Jag tror där var 16 deltagare

När jag skulle ta emot priset, kändes det lite sådär, det var ju lite fusk, men sedan åt andra sidan, så hade jag ju genomförs hela tävlingen, inte rivit något hinder och varit med hela vägen. Jag valde att vara glad för mitt pris, ingen tjänade på att jag skämdes, så det var ju en fantastiskt dag. De som skulle ha vunnit tog det jättebra och vi fick oss ett gott skratt. Vi var ju alla där för att ha roligt och det var en fantastiskt fin terrängbana och ett nöje att rida!

Det är jag i den blå tröja på väg upp för upploppsbacken!

Dolan.

När jag var 8 år köpte mina föräldrar en sommarstuga i Blekinge i Brännarebygden. Vi som var danska översatta detta till Brännvinsbyn och hade lite kul med det. Det var en liten stuga ca 3 km från den asfalterade vägen och det låg alldeles för sig själv. Där var 3 tunnland mark till och vi var helt förbryllade över att, de som vi köpta av, hade bott där i många år och hade levd på det de odlade i den steniga marken. Gubben hade väl haft lite extra jobb ibland i berghålan som låg ett par km från stället. Där var ström och telefon men vatten fick man hämta i en källa ca 100 meter från huset.  Jag var lite sur, för där var inget stall till, som där hade varit på det ställe vi tittade på innan och jag ville ju ha plats till den ponny som min pappa ett svagt ögonblick hade sagt att där kanske kunde vara plats för. Mina föräldrar var ju från Köpenhamn och visste knappt vad en häst var och tänkte väl ungefär att det inte kunde vara svårare än att köpa en kanin till ungen:) 

Dock blev jag snart förtjust i stället, där man kunde gå ner och fiska inte så långt från huset och jag älskade de stora stenarna som man kunde klättra på. Där och då beslutade jag att så snart jag blev stor, skulle jag flytta till Sverige.

Men vad skulle man hitta på, när man hade fiskat på morgonen och mamma vägrade att steka de små fiskar jag hade fångat? Jo då kunde man ju går ner till de gårdar som man hade sett på grusvägen på vägen till huset. Visst måste de ha katt när de bodde sådär 🙂

Den första gården var ingen hemma, men jag hade ju tiden för mig och gick till nästa. Jag knackade på dörren och frågade om jag fick lov att ge deras katt några fiskar, om nu de hade katt? Det hade de! De hade även en hund, kossor, grisar och en häst!!! 

Mannen som hette Sven, märkte med det samma mitt stora intresse och visade mig runt på gården. Han var så fantastisk snäll mot mig och det visade sig att hans barn var vuxna och hade flyttat till staden och var inte intresserad av att ärva gården, men här hade han en som bara sög allt till sig. Vi blev ju väldigt goda vänner och deras katter fick mängder med fisk och jag började gå promenader med hunden, som ju annars inte fick så mycket motion mellan jakterna. Jag mockade hos kossorna och hjälpte till så gott jag kunde. Han tyckte ju också, till min stora förtjusning att jag skulle få rida på hästen, men Dolan som hästen hette, tyckte något annat.

 Jag tror hon hade något fel på hormonerna, hon var som de kallade det då, en pissemärr som whiade och hoppade till när man gjorde något med henne som inte passade henne. Sven hade aldrig ridit henne, men hon var ju kört mycket, men dröm om min förvåning när Sven bara tog tag i manen och svängde benen över henne (hon var inte så liten) och red iväg med henne. Han red henne lite fram och tillbaka och konstaterade att nu var hon inriden:) Då blev jag uppsläng och, jo, det gick bra.

Nu blev han aldrig av med mig, tänk att han hade en häst man kunde rida med. Jag var där varje dag i hela sommarlovet och hjälpte till så gott jag kunde mot att få rida en liten sväng.

Han berättade att Dolan hade alltid varit “speciell” med sitt humör, men hennes mamma var den bästa hästen han hade haft. Det var en riktig trotjänare, han älskade den hästen. Han gjorde ett misstag att låna ut henne till en granne ingång, berättade han, och denna grannen hade kört henne så hårt så hon blev svettig. Detta var på vintern och han hade bara låtit henne stå i kylan, så hon fick korsförlamning och blev aldrig bra igen. Stackars Sven fick tårar i ögonen när han berättade om henne.

När jag nu var där hela dagarna, blev jag även bjuden på kaffe och ibland middag. Jag kunde ju inte gå där och svälta tyckte Signe. Aldrig hade jag fått en sådan mat. Det var hembakat stenugnslimpa med nyslungen honung, det var färska jordgubbar från trädgården och mjölk direkt från kon. Även om jag var barn, kände jag en enorm skillnad när maten kom direkt från källan och jag njöt i fulla drag.

Jag tror och hoppas jag gav något till Sven och Signe, just då, de gav i alla fall något fantastiskt till mig. Det var en enorm sorg då Sven dog några år senare i lungcancer troligen av det hårda jobbet och dammet i berghålan. Jag kommer aldrig att glömma honom och han lärde mig mycket om skogen och djuren och han lärde mig även att mjölka:)

På bilden är Dolan och jag, med en lånad millitärsadel, när jag red hem och hälsade på min föräldrar som skräckslagna höll sig på trappan

En liten rolig fux!

Nu har jag berättat om några av mina stora upplevelser och där är så många fler, men i dag tänkte jag att skriva en liten vardaglig historia som kanske flera har råkat ut för eller upplevd något liknande.

Det är ju vardagen som ska vara rolig och det är ju det vi har hästarna till, just att uppleva saker.

Jag hade ganska nyligen flyttat hemifrån och detta var mitt första ställe som jag hyrde och jobbade som sadelmakare. Det var inte just ett ställa man skulle ha vald som egen företagare. Det var mitt ute i skogen 9 km från närmsta samhälle som endast var en liten by. Jag hade inte råd med så mycket, så stället hade endast utedass och jag fick hämta vatten i brunnen. Där var inget avlopp häller så det var ett stort jobb när man tex skulle tvätta håret på vintern.

Jag hade ett litet stall där vi byggde 3 boxar. Jag hade ett par hagar men inte mycket bete då det var steniga hagar och träd. Det enda som var positivt var att jag hade milavis med skogsvägar att rida på utan att behöva möta trafik när jag red:)

Eftersom det var långt till folk, var det ju inte så många kunder jag hade, men jag körde en runda till ridskolan som låg ett par mil därifrån, en gång i veckan och plockade upp det som skulle lagas både från ridskolan och privata, så på det viset fick jag lite jobb.

Min gode vän som var sjukpensionist ville gärna hjälpa mig så jag kunde tjäna lite extra pengar och han hade i sin tur en kompis som var uppfödare och hade lite svårt att sälja sina hästar.

 Han hade 2 fux hingstar på 4 och 5 år som de inte hade gjort något med. De hade bra stam och var snygga, så lite trim på dem var det nog inte svårt att bli av med dem.

Vi bestämde ett pris som jag skulle betala när jag hade såld dem åt honom , så de åkte hem till mig. Jag hade även min hingst Mackay då, men han var knappt 3 då, så det var efterlängtat att ha någon att rida på.

Att träna och rida in dem var ju ett kapitel för sig, då jag inte hade någon ridbana och kunde knappt vara i hagen att rida, för alla stenar och träd, men på något vis gick det. De blev naturligtvis kastrerade, så det var enklare att sälja dem.

4 åringen var en “no brainer”, han var lätt att rida in, men 5 åringen var duktig till att bocka. Jag antar att han hade lättare gjordtvång, men sådant räknade man inte då, det var bara att sitta kvar tills han slutade:) Jag var bra duktig till att hålla mig kvar, så det lyckades han aldrig att få av mig och lugnade sig efterhand. Jag var ju alltid beredd och som sagt så blev det ju bättre med tiden. 

Den unga blev såld ganska snabbt men 5 åringen hade jag ju lite längre tid.

Mitt största problem när jag skulle sälja honom var att alla ville köpa min egen hingst, då han var så otroligt vacker, men han var ju inte till salu.

Det gick dock väldigt bra att rida honom efterhand och jag hade många fina skogsritter på honom. Jag började att koppla av och kunde rida med långa tyglar och njuta. Men… en vacker dag när jag litade för mycket på honom, jag skrittade för långa tyglar, då satte han igång sin “bockserie” från ingenstans och lyckades äntligen att få av mig. Jag glömmer aldrig blicken i hans ögon när han vände sig och tittade på mig, där jag satt i gräset, som sade: där fick jag dig! Jag kunde inte låta bli att skratta och han lät mig snällt stiga upp igen och han bockade aldrig mera med mig. Han blev såld så småningom och jag fick aldrig några klagomål, så han har säkert skött sig:)

Det var inte så enkelt att bo där i skogen alldeles ensam, men man lärde känna hästarna på ett helt annat vis när man bara har dem och naturen. Jag bodde på det stället i 1,5 år och jag lärde mig att sätta värde på rinnande vatten och toalett som jag fick när jag flyttade. Alla borde bo sådär ett tag så de kan sätta värde på sakerna.

Jaktridning.

Jag är ju född och har vuxit upp i Danmark även om jag tillbringade alla mina lov i Sverige. Jag hade haft ett par hästar och provat på lite saker med dem. Jag hade bla annat varit i Dyrehaven i Klampenborg och tittat på den årliga stora Hubertusjakten som var på TV varje år och de kungliga var ute och titta på. Jag var där som åskådare först till fots och sedan var vi också där till häst och beundrade dessa som red jakten och låtsades att det var vi. Det såg fantastiskt kul ut och helt enormt spännande och jag som är född nyfiken lovade mig själv att detta skulle jag vara med till någon gång.

När jag hade köpt Markant som jag döpte om honom till (han hette Fleur som jag tyckte lät som ett litet ponnysto) Han var 173 cm och definitivt ingen liten ponny. Jag köpte honom billigt, för tjejen som hade honom var rädd för honom, så för att testa om det låg lite sanning i att han var farlig, red jag en sväng i skogen barbacka:) Han protesterade lite men vi blev fort vänner och det var en underbar häst. Han hade inget emot att hoppa och jag tog upp idéen med att vara med i Hubertusjakten.

För att kunna deltaga i själva Hubertusjakten, skulle man genomföra minst 6 jakter och en rävsvansjakt och att genomföra menades då att man skulle ha hoppat alla hinderna.

Man började då med en vinterjakt och en vårjakt och sedan blev hinderna större och svårare. Jag red jakt varje söndag och i veckorna tränade jag honom i dressyr, red ut och körde (hade naturligtvis också körd in honom) så han fick en varierad och rolig träning.

Jag lyckades att genomföra de 6 jakter och skulle då med på rävsvansjakten. På dessa jakter innan är där inget upplopp, så ingen vinner men man har en trevlig jakt tillsammans och ibland äter man lunch med de andra osv. På rävsvansjakten var där 2 rävar som bar en rävsvans på axeln och så gällde det att fånga dem när jakten var slut. Jag snuddade precis rävsvansen när ryttaren kastade sig åt sidan. Jag var väldigt besviken att jag inte hade fått den, men men det var superkul.

På kvällen var det middag med alla som hade varit med på jakten på en fin restaurant och det visade sig att de som hade tagit rävsvansarna skulle ge en snaps till alla som var med på middagen och där var minst 70 personer. Där och då andades jag ut och tackade min gud för att jag inte hade tagit svansen:)

Den stora dagen hade kommit och jag skulle vara med i Hubertusjakten. Det var ju nog att underdriva att jag var nervös. Tusentals människor i Dyrehaven, TV var där, kungligheter var där. Mitt största mål var att överleva Magasindammen, där TV alltid stod klar till att filma dem som ramlade av i vattnet. Markant var inte rädd för vattnet men man vet aldrig, han kunde ju halka till eller hoppa fel, för där var ju hinder framför.

Innan Magasindammen kommer man ut på en stor slätt “Erimitagen” där man kan se slätten, magasindammen och Erimitageslottet. Jag glömmer aldrig den syn, när jag kom ut på slätten, såg all dessa ryttare i röda jackor i en sträng upp emot slottet och de första hade börjat att hoppa i Magasindammen. Då hörde man ett sus i folkmängden och man visste att då hade den första blivit ordentligt blöt och det visade sig att en av “rävarna” som rider först hade ramlat av sin häst ner i dammen! Tv fick sina bra bilder:) Jag klarade mig och jag kommer ihåg när jag galopperade förbi alla dessa människor som stod och tittade, vilken lycka jag kände.

Sedan dess har jag ridit många Hubertusjakter i Sverige, men eftersom man bara har denna ena jakten om året där, så blir det inte det samma. När man har ridit jakt med samma människor många gånger, man känner dem och deras hästar och man har fantastiskt roligt.

Det är något jag saknar från Danmark.

På bilden är jag och Markant 1980

Min själsfrände!

När man pratar med folk som har haft hästar i många år och många hästar, då har de alltid en som de kommer ihåg och som kändes som ens själsfrände.

För mig var det Mackay. Jag har ofta tänkt att jag skulle vilja skriva en bok om honom, men det har aldrig blivit. Nu kanske är tiden kommen, med AI och allt:) För det är verkligen en häst som är värd att minnas, inte bara för min egen del men även för alla de som har haft avkommer efter honom. Han var född 1979 och jag köpte honom i 1980. Jag hade drömt om en sådan sedan jag var liten  och jag hade ägd några hästar innan jag hittade honom. Han var efter Pegasus-Elektron och med den underbara guldfärgen som jag har avlat ett helt liv:)

I dag vill jag inte skriva så mycket om honom personligen men just detta att ha en själsfrände i en häst, är en upplevelse som jag hoppas alla kan få lov att uppleva. Det har inget att göra med hur mycket man presterar tillsammans, men att man förstår varandra och har kul tillsammans.

Det förstod jag nämligen inte ens själv då, vilket resulterade i att jag sålde honom när han var 11 men som tur och väl var, fick jag köpa honom tillbaka 1,5 år efter och det är lite det jag vill prata om i dag.

Hästar köps och säljs och jag har själv varit i branschen. Det är en stor sak att ta på sig att äga en häst och några har inte tålamodet som ska till för att utbilda och ta tiden till att få en bra häst. För just det vi kallar en bra häst, är en häst som förstår dig, som du kan känna dig trygg med och ni kan utvecklas tillsammans.

Jag hade kul med min Mackay. Han var med mig på High Chaparral  och lärdesig att inte vara rädd för något, Jag körde in honom, jag red jakt, dressy, hoppning och mycket ut, för han var också trafikvan. Sedan kom jag på att jag måste ju bli bra på något, jag kan inte hålla på att leka rundor, jag måste prestera, för det var där så många som hade talat om för mig. Jag gillade att rida dressyr och Mackay gillade det också ända till han skulle in på banan själv. Han var nämligen hingst och väldigt hingstig, så han stod inte ut med att lämna alla de läcka damer när det var tävling. Så länge jag var på uppvärmningen gick det bra:) Jag ville inte häller kastrera honom för han fick så fina ankommer och jag visste ju inte hur han skulle bli som valack. Alla sa till mig att jag skulle kastrera honom eller köpa en annan häst, för han skulle aldrig bli bra som dressyrhäst. Som ung har man ambitioner och speciellt när man blir påminnad hela tiden, så jag köpte en dressyhäst. Jag intalade mig själv att Mackay kände sig försummad då jag inte hade så mycket tid till honom längre, så jag sålde honom.

Jag satsade då på dressyren och lärde mig mycket men det blev lite konflikt med mig själv då jag snart skulle i de klasser där man skulle ha kandar. Jag tyckte det var hemskt att skulle stoppa in så mycket i munnen på hästen och det roliga försvann. Jag tyckte också att allt började bli tråkigt, då man skulle sitta och fila och fila på alla övningar, träna och bara tänka på att komma till tävling. Min nya häst var duktig och fin, men det var inte en häst som jag kände ut och in och han hade sina egna meningar.

Det var mitt eget val men med påverkningar från många och jag insåg att det jag hade gjort inte stämde överens med mitt hjärta.

Jag fick som sagt lov att köpa tillbaka Mackay och han stannade hos mig till sin död 28 år gammal.

I dag hjälper jag andra att hitta tillbaka till deras hjärta och förstå deras häst och ha roligt med den. Jag tror att det är just där det kan brista. Man ställer för många krav på sig själv, man vill gärna visa att man kan, hur duktig man är, när man har ridit några år och glömmer att ha roligt. Allt ska vara så seriöst, så man blir stel, sur och stressad.

Lyssna på din häst, ha roligt med den och lär att känna den in och ut, då kan ni lita på varandra och då kanske den kan bli din själsfrände:)

Hästens GPS.

Hästen hittar alltid hem! Ja, det är en sanning med modifikation:)

Jag har själv konstaterad att när man är ute i skogen och långt borta hemifrån, så ska man bara ge hästen fria tyglar och så hittar den hem. Där har gjorts en massa försök och forskning med detta i många år, så det måste vara sanning.

Jag undrar dock hur denna GPS fungerar?

För det är visst att om hästen har sprunget igenom ett stängsel och man försöker att få den tillbaka samma håll, så hittar den aldrig!

Jag har upplevd flera gånger att mina hästar (mest unghästarna) har tagit sig ut ur hagen och sprungit rundor. Det kan man ju någonstans förstå och att det alltid är grönare gräs på andra sidan. Det har dock aldrig gått så lång tid för än de gärna vill tillbaka igen, för det är ju faktiskt livsfarligt på andra sidan och ibland finns det ju ett par hästar som har vägrat att lämna tryggheten i hagen och därför har vald att stanna. Har man riktigt “tur” så springer de tillbaka in i hagen, fast på ett annat ställe än där de har gått ut hagen, och rusar rakt igenom stängslet en gång till. Jag har aldrig upplevd att de har gått tillbaka till stället där det var hål och gått tillbaka in där. Det har aldrig lyckats mig även om jag har lockat med både det ena och det andra, för att få dem samma håll tillbaka, de är totalt oförstående

Hästarna har även en fantastisk sans för nysådd och vackra blomsterrabatter! Finns inget bättre än att utforska såna delikata ställen och matte får fina avtryck av hovarna så hon kan minnas den bästa hästen, som bara tänkte att hjälpa till:) Ännu roligare när det är grannens rabatter.

Det konstiga med denna här GPS,att den funkar mycket bra det ena hållet. Har man en brist i stängslet eller en älg har gått igenom och banat vägen, så hittar hästarna alltid den.

Jag glömmer aldrig engång för många år sedan, vi hade gått och fixat stängsel hela dagen, allt var i tip top ordning och vi släppte ut våra ston på ett underbart bete. Där var hjortstängsel på det mesta så vi var helt säkra på att de ville stanna där inne. Dock hade vi glömt en liten grind som var långt inne i skogen där hästarna annars aldrig var, men det tog inte lång tid för än de hade upptäck vårt misstag. Vi hade bröllopsdag dagen därpå och hade bestämd att vi skulle i skogen med matkrog och ha en mysig dag. Kl 6 på morgonen ringde grannen att hästarna gick förbi deras tomt. Då var det bara ut att leta. Mysdagen hade plötsligt försvunnit.

Jag är säker på att ni också har liknande erfarenheter, man kunde nog skriva en hel bok:)

Jag har aldrig funnit glädjen i att sätta upp eller reparera stängsel och vi har alltid haft jättestora hagar, så det var nästan ett fulltidsjobb och frågar man hästarna, så var det väl också onödigt att ha stängsel:)

En av mina upplevelser… ja, nu skriver jag om mig själv igen, men det verkar som att mina minnen också får andra att minnas, så här är det:

Ja, nyfikenhet har varit min största tillgång, så jag har gjort mycket i mitt liv. Jag är oerhört tacksam för att jag har kunnat uppleva allt det jag har, men ibland har det också krävt att jag har blivit tvungen att gå ganska långt utanför min comfortzone. Min man säger ofta att jag har ADHD och han kanske är nära sanningen 🙂

År 1978 var jag 20 år gammal och hade ännu inte tagit körkort. Jag var inte mycket för bilar och tyckte att jag klarade mig utmärkt utan, så det var lite av en principfråga. Det var nog mest för att min killkompis hade för sig att han skulle lära mig att köra bil (alla skulle ju ha körkort), och jag hade förmått att få hans Lada att stå och hoppa på stället efter att jag släppt kopplingen lite för tidigt. Det tog tid innan vi fick stopp på det, då vi skrattade så mycket så vi inte kunde koncentrera oss på att stänga av bilen. Jag har det så att när jag har sagt att jag ska klara av någonting, så ska jag göra det, och då var det enklare att säga att jag inte behövde ett körkort.

Dock fick jag ändra mitt beslut när jag fick ett erbjudande… Om jag kunde ta mitt körkort och skjutsa en gubbe till Ungern för att titta på världsmästerskapen i fyrspannskörning, så skulle jag få resan. Han erbjöd sig även att övningsköra med mig så att det skulle gå snabbt. När jag nu hade ett syfte och ett fantastiskt lockande sådant, var det inte så svårt för mig. Jag klarade både teorin och körprovet vid första försöket. Då kunde jag faktiskt klappa mig själv lite på axeln när jag körde upp mitt i Köpenhamn 🙂

Vi åkte i en Volvo 142 som var väldigt ”inne” just då. Amazonen var gammalmodig så det var ett rent lyxåk 🙂 Jag körde nästan 140 km på den tyska autobahnen med mitt sex veckor gamla körkort. Detta var innan muren föll i Tyskland, så vi såg de höga stängslen vid gränserna och körde förbi Österrike för att slippa åka genom Östtyskland. Det var inte mycket bättre vid gränsen till Ungern, där de bar maskingevär och kontrollerade alla bilar. Man behövde också ha visum för att kunna komma in i landet. Jag tänker ofta på hur annorlunda det är idag och att EU faktiskt har gjort något bra i sin tid.

Värre var det när vi kom till Budapest med tre filer i varje körfält och en mängd enkelriktade vägar. Vi hann se en av broarna tre gånger från varje håll innan vi hittade vägen till hotellet. Hör och häpna, det fanns nämligen ingen GPS. Man hade en karta som man vecklade ut i bilen så att man inte kunde se ut ibland, och på det viset kom vi fram till hotellet.

Själva evenemanget med fyrspannskörningen ägde rum utanför en stad som hette Kecskemét. Det låg cirka 5 mil från hotellet i Budapest, så vi körde dit varje dag och missade inte en sekund 🙂 Det var en helt fantastisk uppvisning och väl värd all möda. Att se de ungerska folkdansarna, uppvisningen av ungersk post, körningen med alla olika ekipage. Ungerska är fantastiskt duktiga körfolk och de använder ofta Lipizzanerhästar, som är snabba och lättlärda.

Vi tittade naturligtvis också på framkörningen och man kunde få lov att prata med vissa, vilket vi också gjorde. Det gäller ju att passa på, och ni vet, nyfikna jag 🙂 Det gjorde att Christer Pålsson, som representerade Sverige, hörde att vi hade kört ända från Sverige för att uppleva detta, så vi fick lov att sitta i hans vagn. På bilden sitter jag i en vit tröja, och vi fick till och med åka en runda! Det var första gången jag satt i en vagn med fyra hästar framför. Jag klappade även prins Charles hästar och hälsade på honom. De var enorma, inte under 180, det var fantastiskt imponerande.

Jag gillade verkligen Ungern redan då, även om de som bodde här nog inte hade det så bra, men det är ju som sagt helt annorlunda idag. Vi klarade resan hem igen, som ni ser lever jag fortfarande, och jag har gjort resan många gånger sedan dess. Numera bor jag i Ungern, och det var kanske mitt första besök här som gjorde intryck på mig. Vem vet?

High Chaparral!

Det verkade som mina gamla minnen var populära, så låt oss fortsätta att titta på hästhållningen långt tillbaka. Detta är i 1979.

Jag har sällan suttit still på en stol, länge åt gången och vad gör man när man är tokig i hästar och gillar att det händer saker, jo då börjar man att jobba på High Chaparral. 

Jag höll på att lära mig att bli sadelmakare hos en gammal sadelmakare i Köpenhamn när han fick besök av en som hade bott granna med honom. Han hette Knut och jobbade på ett ställe i Sverige som hette High Chaparral och de behövde en sadelmakare tyckte han. Jag var ju mycket bekant med Sverige då mina föräldrar hade sommarstuga i Blekinge och jag pratade nästan flytande svenska. Jag åkte dit och tittade och jag gillade vad jag såg och bestämde med bossen där att jag kunde få börja till sommaren. Jag fick gärna ta med min häst (den ville jag inte vara utan en hel sommar) High Chaparral var inte alls det som det är i dag, men mera som ett fort, mycket mindre och alla kände alla.

När sommaren kom och jag skulle flytta min häst, fick det gå i etapper.

Det var inte så enkelt att införa hästar till Sverige då, Markant fick stå i karantän i en vecka och det hade jag bestämd med en bekant att han kunde vara uppställda hos honom då han hade ett separat stall.

Min häst tog det hela med ett lugn och anpassade sig snabbt. Det var ju inte bara att byta stall osv men där var alltså ånglok och folk som gick och sköt på gatan, kameler och bisonoxar, åsnar och mycket annat. Vi tog det lugnt och han fick lära sig efterhand och man kan tycka att det är tufft för en häst att komma in i den miljön men faktum är att de blev trafik och skottsäkra och jag tog senare med min hingst som då var 2 år och han blev trafiksäker och van vid det mesta i resten av sitt liv.

Att jag tar upp detta är för, att ibland har man tendens att försöka att undvika stoj och larm när man är med hästarna, med det resultat att de blir rädda för allt.

Att man spenderade hela dagarna med hästarna gav ju också resultat och man hade kul tillsammans.

Jag jobbade inte bara som sadelmakare utan jag körd också diligensen och hade ibland ponnyridningen och turistridningen.

Det var långa dagar, vi började kl 7 på morgonen och slutade vid 7 på kvällen. Vi fick bostad och svart lön och sedan kunde man köpa billig måltid där, men det var inte ofta jag åt det. Det var för det mesta pyttipanna av resterna från restaurangen, men frukosten var god.

Att det inte var optimal hästhållning, kan jag hålla med om. Dilligenshästarna var förspända det mesta av dagen, men de fick god mat och de gick i stora hagar på natten och vi skötte dem bäst vi kunde. Jag var speciellt förtjust i mina som var lippizanare som hette Wels och Fargo.

På fritiden var man kvar på stället, för att umgås och ta en fika, eller rida en runda tillsammans och jag trivdes väldigt bra.

Jag jobbade där i 3 år på sommaren , men tyvärr är det inte alls det samma ställe i dag. Allting förändras och jag tyckte det blev för stort. Det var inte samma anda och man kände inte hälften som jobbade där. Allting har sin tid och jag har många roliga minnen.

Jag försökte att köpa ut mina dilligenshästar när jag slutade, men de var inte till salu då, men ett par år efter frågade jag igen. Då var den ena död men jag lyckades att köpa ut den andra och placera den i ett mycket bra hem där den fick stanna resten av livet.

På bilden mig och Markant. Han var kanske inte den mest typiska westernhästen med sina 173cm:)

Att ha livlig fantasi och att göra saker själv.

Har hittat ännu ett foto från stenåldern när jag hade min första häst. Kolla in outfit!!

Detta är över 50 år sedan:)

Vojlocken är en utnött gammal afghanpäls som var på mode på den tiden pannbandet hemgjord och bettet alldeles för tjockt:) Man visste inte bättre men det var kul att hitta på och hitta saker som kunde användas för att bli fint på hästen.

Själva hästen var också orörd när jag fick honom. 3 år och på väg till slakten men blev räddat av en djurälskande man och så fick jag honom. Jag kallade honom för Ali Baba och jag lärde honom en massa hyss, så som att stegra och bocka på kommando. Jag körde även in honom och vi hade väldigt mycket roligt tillsammans. Att ha en häst var lyx och att äga den var helt fantastiskt.

Jag tänker på hur mycket man får färdigt i dag. Fina vojlockar, träns och utrustning i mängder och de flesta barn som får ponny, får också en som är färdig. Inriden, inhoppad skolat och tränare som kan hjälpa. Jag fick klura ut allt själv, men det blev ju faktiskt rätt bra. Jag lärde känna min häst från botten och vi fixade alla problem tillsammans.

Tänk om ungdomen i dag skulle sy deras egen vojlock och utbilda sin egen ponny. Kanske där inte var så mycket tid till Facebook då?