Bent i Svinninge
Jag har genom åren samlat på mig många historier från mitt hästliv och har skrivit om flera av de människor jag mött längs vägen. Inte alla berättelser har ett ”happy end”, men varje liv har sitt slut, och det ser olika ut för var och en. Den jag vill skriva om idag valde själv hur hans historia skulle sluta – och även om slutet var oerhört sorgligt, så är berättelsen om honom det inte. Livet har en ände, men det är upp till oss att göra resan värd att leva.
Idag vill jag berätta om Bent i Svinninge, en man jag lärde känna när jag bodde i Danmark. Han är värd att bli ihågkommen, och nyligen har minnen av honom dykt upp gång på gång. När jag satt och arbetade och letade efter några gamla bilder, stötte jag på en bild där Bent plöjer med sina två hästar – båda avkommor efter min hingst Mackay. Jag har också nyligen beställt två nya hjul till en hingst-gigg som jag en gång köpte av Bent. Det känns nästan som att han vill att jag ska berätta om honom.
Jag hade bott några år i Kalundborg i Danmark, där jag drev en inackorderingsverksamhet för hästar. En av mina kunder var en kvinna som nyligen flyttat från sin gård och letade efter ett nytt hem. Hon hyrde flera boxar av mig och under tiden fick hon sitt ena sto betäckt med Mackay. Fölet blev en riktig skönhet, och när Bent fick syn på det bestämde han sig för att också betäcka sitt sto med Mackay.
En dag, utan någon som helst förvarning, dök han upp med stoet.
”Ja, hon brunstar nu, så jag kan lika gärna lämna henne här,” sa han rättframt.
Som tur var hade jag en ledig plats i stallet, men överrumplad blev jag. Det var precis så Bent var – allt i full fart, inget lämnades åt slumpen. Han var arbetsam, noggrann och ständigt på gång med nya projekt. Vi blev goda vänner, och snart blev jag inbjuden att besöka honom på hans fantastiska gård.
Bent drev en mjölkgård, men hade också hästar, otroliga vagnar och selar – allt i perfekt skick. När jag lärde känna honom var han ensam och skötte allting själv, men senare träffade han en kvinna som var lika driftig som han. Tillsammans byggde de upp sitt hem till något unikt. Han slutade med mjölkkorna och satsade mer på hästkörning. Tillsammans körde de bröllop och studentkörningar med sina hästar. Han hade en särskild vit brudvagn, fantastisk i sin elegans. Det var ett enormt arbete, och för att underlätta köpte de en lastbil där både vagn och hästar fick plats.
Bent älskade allt som var roligt, och ett av mina starkaste minnen är midsommarfirandet hos honom. Han hade bjudit in alla sina vänner – minst 50 personer. Han hade slaktat en ko och hyrt in en kock som stod och grillade ute på gårdsplanen. Kvällen var ljum och stämningen på topp. I Danmark eldar man på midsommar, och Bent hade samlat ihop en imponerande hög med grenar att tända eld på. Han var klädd i en kritvit kostym och tvekade lite innan han tände brasan – det var ju torrt, och han ville inte riskera något. Men Bent var Bent, och när han väl bestämt sig gick det snabbt.
Elden tog sig direkt och blev kraftigare än väntat. I samma ögonblick ångrade Bent sig, och utan att tveka hoppade han rakt in i brasan, trampade febrilt på glöderna och lyckades på något sätt släcka elden – allt utan att få en enda fläck på sin vita kostym! Vi som såg det stod mållösa innan vi brast ut i skratt. Det var så typiskt honom – impulsiv, handlingskraftig och orädd.
Ibland blev det för många hästar på gården, och då hjälpte jag honom att sälja några, även efter att jag flyttat till Sverige. Hans hästar var stora, vackra och alltid lättsålda.
Men så förändrades allt. Hans fru blev sjuk och gick bort i cancer. Sorgen var tung, och utan henne blev det svårt för Bent att fortsätta med hästkörningarna – han hade ingen som kunde hjälpa honom. Han började sälja av sina vagnar och skänkte vissa till ett museum. Det var då jag köpte min gigg av honom.
En dag bad han mig hjälpa honom att hitta nya hem till de sista hästarna. Han erkände att det blev allt svårare för honom att orka med. Han hade opererats i höfterna, och han kunde inte längre springa – något som gick emot hela hans livsstil. Bent var van vid att saker gick i 190 km/h, men nu gick det långsamt. För långsamt.
Två veckor efter att jag hämtat de sista hästarna fick jag beskedet att Bent hade valt att lämna jordelivet.
Han ville aldrig bli någon annans börda, och på sitt eget sätt såg han till att det blev som han ville – precis som han alltid gjort.
Det gör ont att tänka på, men en sak är jag säker på: Bent levde mer under sin livstid än många andra gör på dubbla den tiden. Jag kommer aldrig att glömma honom.
