Författare: Anne Axell

Wången!

Jag har ju berättat om mitt möte med Bertil när jag var barn. Han var så glad att där fanns någon som kunde dela hans enorma intresse för hästar, särskilt Nordsvenska hästar. Därför började han ta med mig till olika tillställningar. Det var lokala premieringar, körningar och annat, men om man var entusiastisk över Nordsvensken på den tiden fanns det ett ställe som var hjärtat för alla uppfödare – Wången. Där hölls premiering för 3- och 4-åringar tidigt på våren, och då kom folk från hela det långa Sverige. Ja, och även en som var dansk!

Jag var inte bara från ”utlandet” utan också en flicka! Det var inte många tjejer som delade intresset för Nordsvenska hästar på den tiden, så jag var ovanlig på alla sätt. Jag hade fått lov att åka med Bertil hela vägen till Wången i Östersund, vilket innebar en tågresa på över 12 timmar. Alla Nordsvenska entusiaster reste naturligtvis tillsammans och hade väldigt roligt på vägen. De hade laddat ordentligt med innehåll i fickpluntorna, och det blev inte mycket sömn – men mycket skratt! Jag hade hunnit bli lite äldre och fick även en snaps eller två under resan.

Jag kommer ihåg när vi anlände till Wången. Vi hade sovit väldigt lite och när vi steg av tåget kändes det nästan som att vi fortfarande åkte.

På Wången samlades folk från hela landet, och dialekterna var fantastiska. Jag var dansk men kunde vid det här laget prata flytande svenska. Eftersom jag hade lärt mig språket och också att lyssna, fick jag mer än en gång agera tolk mellan gubbarna när de inte förstod varandra! Det brukade bli bättre efter ett par snapsar, och i slutändan var de alla överens om att Nordsvensken var den finaste hästen som någonsin gått på fyra ben.

Jag minns en gubbe från Dalarna med en underbar dialekt och en fantastisk berättarförmåga. Han brukade sitta och berätta om hur märkligt det var att de där premieringsgubbarna – som själva kom haltande med käpp, glasögon och hörapparater – kunde stå och klanka ner på dessa fulländade skapelser till hästar och säga att de var ”för korta i korset” eller ”lite infotade”. Vi skrattade så tårarna rann!

Vilka diskussioner och tyckanden det blev när en hingst inte blev godkänd, och vilken stolthet som lyste hos uppfödare och anhängare när en häst faktiskt blev det.

Jag har varit på Wången tre gånger, och det var fantastiska upplevelser. Kärleken till den Nordsvenska hästen består. Jag tycker att de är underbara och mycket fina allroundhästar. Jag har varit en lycklig ägare till tre stycken och skulle gärna vilja ha en igen.

Foto är från 1979 när en av 3 åringarna blev visad.

Vinterminnen från Sverige

Ibland åkte vår familj till sommarstugan i Blekinge, även på vintern. Vi hade ju ledigt mellan jul och nyår, och om vi hade tur kunde det ligga snö där. Snö var sällsynt i Danmark vid den tiden på året, så vi älskade att komma till Sverige för att åka skidor. Ibland frös sjön också, och då kunde vi åka skridskor.

En påsk var vädret helt fantastiskt. Det låg snö på marken, men solen värmde så starkt att jag fick för mig att åka skidor i baddräkt. Sagt och gjort! Det var jättekul – ända tills jag ramlade. Då åkte kläderna på igen i en väldig fart! Mina föräldrar satt ute och åt lunch och njöt av solen. Pappa tyckte det var praktiskt att ha snapsen nedstucken i en snödriva – det höll den perfekt kall.

En annan vinter, när vi var i Blekinge med hela familjen, ville Bertil bjuda på en riktig överraskning: en slädtur i månsken med hans häst Hamn. Det är ett minne som fortfarande ger mig gåshud när jag tänker på det. Jag önskar så att vi hade haft mobiltelefoner då, så vi kunde ha filmat eller åtminstone tagit kort, men det gick inte med min lilla pocketkamera.

Den kvällen låg temperaturen runt minus 20 grader. Snön låg tung på granarnas grenar, och fullmånen lyste med ett nästan blåaktigt sken över skogen. Det knarrade under stövlarna när vi gick, och andades man genom näsan frös näshåren till is. Vi fick svepa halsdukarna över ansiktet för att inte stelna helt i kylan.

Bertil kom och hämtade oss i släden, med Hamn förspänd, och vi fick varsin fackla att tända inför färden. Skogen var helt stilla; det enda som hördes var bjällrorna som klingade och Hamns frustande då och då. Vi åkte genom det gnistrande vinterlandskapet till Bertils hus, där hans syster Nelly hade förberett ärtsoppa och varm punsch. Jag minns att det aldrig hade smakat så gott – och till och med jag fick smaka lite punsch. Det värmde oss ordentligt inför hemresan i den kalla natten.

Redan då var jag medveten om att jag hade upplevt något oförglömligt, något som skulle sitta kvar på näthinnan resten av mitt liv. Jag har åkt släde många gånger sedan dess, men aldrig i månsken med facklor. Det var helt magiskt.

Tyvärr finns det ingen bra bild från den kvällen – det var ju nästan omöjligt att fotografera i mörker på den tiden. Här är i alla fall en bild på Hamn från en annan slädtur. Vi hade ju inte mobiler då, så man fick snällt vänta flera veckor på att få tillbaka framkallade bilder, och det var dessutom dyrt!

Underbara December!

Jag är en av de som älskar december. Jag vet … mörkt, slaskigt och kallt! Men det finns ju så mycket att glädjas åt: julgranarna, ljuset i fönstren, förväntningarna och ett nytt år som snart står för dörren.

Många av mina vänner fyller år i december, inklusive jag själv. Jag älskar presenter, överraskningar och tårtor! En särskild födelsedag minns jag som om det var igår, trots att det var väldigt länge sedan.

Jag var 14 år och skulle snart fylla 15. Nästan varje dag spenderade jag på ett djurinternat och hjälpte till. Där fanns hemlösa katter och hundar, och jag älskade att promenera med hundarna, vinna deras förtroende eller sitta i ”köket” med en katt i knät. Vi kokade kött till hundarna och fisk till katterna. Lukten i köket går knappt att beskriva, men man blev van. Och djuren – de var helt fantastiska.

Mannen som drev internatet, Hr. Jönsson, hade också två ponnyer: en shettis som hette Claus och en större ponny som hette Prins. Jag brukade ta hand om dem och rida ibland. Men några veckor innan hade Prins gått bort i tarmvred, och vi tyckte alla synd om Claus som nu var ensam. Hr. Jönsson hade nämnt att han kanske skulle skaffa en ny häst, men hästar var dyra även då, så det var inget vi kunde ta för givet.

En vecka innan min födelsedag ringde Hr. Jönsson – vilket han aldrig brukade göra. Han bad mig komma dit genast! Jag hade en känsla av att det kanske var en ny häst, så jag lånade min brors moped (fast jag egentligen inte fick köra moped förrän jag fyllde 15). Jag hade smygprövat lite innan, så jag visste hur man körde och kom fram snabbt som bara den.

Och där stod han: den lilla ponnyn! Hr. Jönsson sa att han skulle vara ”min” så länge jag fortsatte att hjälpa till på internatet. Han hade hittat det perfekta sättet att försäkra sig om att jag aldrig skulle sluta komma dit.

Det var den bästa födelsedagen jag någonsin haft. Och på min riktiga födelsedag veckan efter köpte jag min första egna moped, för pengar jag sparat från min konfirmation och andra besparingar. Nu hade jag både en egen häst och en egen moped, och jag var övertygad om att jag aldrig ville bli äldre än 15.

Den önskan slog förstås inte in. Det är nu över 50 år sedan, och jag har fortsatt att bli äldre. Men i stället för att sörja det, är jag tacksam för att jag fått leva så länge och fått uppleva så mycket – särskilt med tanke på att jag haft familj och vänner som inte fått samma möjlighet.

Hr. Jönsson gick bort ett par år efter denna händelse, och hans bror ärvde allt han hade haft. Jag oroade mig mycket för min ponny, men Hr. Jönssons bror tyckte synd om mig och gav mig ponnyn. Jag grät av tacksamhet – min bästa vän skulle få stanna hos mig.

Nu är det december igen, och snart min födelsedag. Jag undrar om jag någonsin kommer att få uppleva en födelsedag lika speciell som den gången. Det ska bli spännande att se – överraskningar är alltid välkomna!

Min Mission

Jag har ofta hört att man bör hitta sin mission i livet för att kunna åstadkomma något meningsfullt på jorden. För mig var det länge svårt att identifiera vad min mission var. Under både min ungdom och vuxenliv handlade det mest om att överleva – att få mat på bordet och senare se till att mina barn hade detsamma. Men en sak var alltid klar: jag skulle aldrig nöja mig med ett vanligt 9-till-4-jobb. Livet i bilköer till och från jobbet var inte för mig. Istället hittade jag min väg genom att arbeta med hästar, något jag alltid har brunnit för.

Men att älska sitt arbete är inte nödvändigtvis samma sak som att ha en mission. Min riktiga mission fann jag först för några år sedan, när jag började hjälpa ryttare som kämpade med rädsla och samtidigt startade en podcast. Syftet var att intervjua människor som gjort något bra för hästar och på så sätt sprida kunskap och inspiration.

Empati för hästen har alltid varit min drivkraft

Genom åren har jag gjort många misstag i min hantering av hästar, men jag har alltid haft empati och en stark vilja att ge dem ett så bra liv som möjligt. Redan som barn kunde jag inte titta på westernfilmer utan att reagera på ryttarnas hårdhänta ridning – stångbett som slets i, sporrar som användes urskillningslöst, och hästar som föll ”döda” under inspelningarna. Jag kunde inte låta bli att tänka på de skador och det lidande hästarna måste ha gått igenom.

Med åren började jag ifrågasätta många av de saker som anses vara ”normala” i ridvärlden. Jag undrade om det verkligen var nödvändigt att använda bett i hästens mun – kanske för att jag själv är så känslig med tänderna. Jag har alltid ifrågasatt behovet av sporrar och använde dem enbart vid tävlingar, eftersom det var ett krav. För mig var det självklart att sträva efter att kommunicera med hästen med så få hjälpmedel som möjligt. Jag minns att folk ofta beundrade att jag kunde rida min hingst med bara en grimma – för mig var det inget märkvärdigt utan bara ett naturligt sätt att rida.

Nyfikenheten ledde till podcasten

När jag startade min podcast var det för att jag var nyfiken. Jag ville veta hur andra människor runt om i världen hanterade och levde med sina hästar. Världen är stor och skillnaderna i hästhållning är enorma. På något sätt lyckades jag hitta personer som verkligen gjort skillnad för hästarna, och detta blev snabbt den röda tråden i mina avsnitt.

Så småningom väcktes tanken på att skapa debattrundor där olika röster kunde mötas för att diskutera sina synsätt. Det har varit fantastiskt att se hur hästvälfärdsfrågorna kommit upp på agendan, och hur fler börjar tänka på hästens bästa istället för att bara fokusera på tävlingsresultat. Jag välkomnar detta med öppna armar, för det behövs verkligen. Vi måste förändra synsättet som börjar redan på ridskolorna och hjälpa människor att förstå att hästen inte är ett redskap – den är en individ som förtjänar att bli lyssnad på och förstådd.

Min mission idag

Min mission idag är att lyfta fram de som vågar tänka annorlunda och som sätter hästens välbefinnande i första rummet. Jag hoppas att vi når en punkt där det som idag kallas ”alternativt” blir det nya ”normala”, och att vi som valt att sluta tävla på grund av utrustningens påverkan, stress och orimliga bedömningskriterier inte längre ses som ”mesar” utan som föregångare som älskar sina hästar och respekterar deras välmående.

Det är min dröm att vi ska få en liknande utveckling som vi sett inom hundträning, där hårda metoder ersatts av mjuka och respektfulla. Att vara snäll är inte detsamma som att vara svag. Och om det är något jag inte är, så är det svag.

Jag ser med glädje fram emot en bättre framtid för våra hästar. Om du är nyfiken på vad detta handlar om, lyssna gärna på min debattrunda nu på onsdag. Där får du möta kunniga hästmänniskor, forskare och ryttare som visar att det går att skapa ett fantastiskt samspel med hästen – utan tvång och hårda medel.

Den ofrivilliga “villiga”

Vår familj är som så många andra: frun i huset (jag) är en passionerad hästälskare, och mannen – som nog inte riktigt visste vad han gav sig in på när han sa ”ja” – har fått en lite annorlunda vardag än han kanske först tänkte sig.

Jag gjorde ändå ett smart val. Jag valde en händig man som är byggarbetare och kan köra både traktor och grävmaskin. Perfekt när stallet ska byggas, ridbanan anläggas och ett par ridhus har vi också hunnit med. Mannen var visserligen inte hästintresserad från början, men han gillar lantbruk och har fått sin alldeles egen ”hobby”: att göra bra hö till hästarna och laga staket som mystiskt går sönder.

Det där med att inte vara hästintresserad? Tja, han har ändå fått många grimskaft i handen genom åren – antingen för att flytta hästar eller hålla ett sto vid betäckning. Och vet ni vad? Jag är ganska säker på att han faktiskt gillar det, innerst inne. Han har till och med börjat se hästarnas personligheter och haft sina egna favoriter i flocken.

Men… ibland undrar jag om han har en hemlig dröm om att jag, nu när jag blivit äldre, ska lägga hästeriet på hyllan. Kanske han hoppas på en ålderdom utan att rulla balar eller reparera stängsel. Han har aldrig sagt det rakt ut, men det märks ibland, särskilt när jag retar honom lite.

Som häromdagen. Jag bestämde mig för att testa honom.

Jag har ju numera bara tre hästar kvar – ganska blygsamt jämfört med de 25–30 jag hade förr – och tycker själv att det känns lite tomt. Den senaste hästen är en räddningshäst med en ligamentskada på höger fram som fortfarande haltar lite (men det har blivit mycket bättre!). De andra två är mina egna uppfödningar som nu hunnit bli 17 och 18 år gamla. Den ena har ett konstigt drag där han ibland sträcker vänster bak som om han försöker stretcha. Och den tredje? Hon var nyligen halt på höger bak, utan att jag kunde lista ut varför – kanske trampade hon snett och vrickade sig.

Så där satt vi en kväll, maken och jag. Han var djupt försjunken i YouTube på telefonen när jag plötsligt kläckte ur mig:
”Jag tror jag måste köpa en häst till…”

Jag såg hur hela hans kropp stelnade. Blicken blev glasartad, och han stirrade på mig som om jag precis föreslagit att vi skulle flytta till Mars. Hans andning blev tyngre, näsborrarna vidgade sig, men han sa inte ett ord.

Jag fortsatte, som om jag inte märkte hans reaktion:
”Ja, jag tror jag behöver en häst som är halt på vänster fram, så att flocken blir symmetrisk.”

Det gick en halv sekund. Sen kunde jag inte hålla mig utan log. Maken såg mitt leende och förstod att jag skämtade. Hela hans kropp sjönk ihop som en trasig ballong, och han andades ut med en lättnad som nästan hördes.

Jag har fortfarande inte klurat ut om det var ekonomin han tänkte på – eller tanken på ännu fler hästar som skrämde honom mest.

Kanske jag ska ge honom en häst i julklapp?

Hovslagaren kan vi inte vara utan!

För några dagar sedan dök en diskussion upp i min grupp om en situation där en häst hade bitit en hovslagare i ryggen, och hovslagaren hade reagerat med att slå hästen. Det väckte många starka känslor och åsikter om hovslagarens agerande, och jag tycker att det är dags att vi tar upp detta känsliga ämne.

När frustrationen tar över

Jag har haft många hästar genom åren och erkänner att jag också har tappat tålamodet någon gång och slagit till en häst. Det är en mänsklig reaktion när man blir skadad, rädd eller känner sig maktlös. Samtidigt är det viktigt att förstå hovslagarens utsatta position. De måste lita på att hästägaren har gjort sitt jobb – att träna hästen att lyfta sina ben och stå stilla under skoningen. Men som vi vet är hästar individer, och även en vältränad häst kan plötsligt reagera på ett oväntat sätt.

Hästar är inte maskiner

Jag minns en unghäst när han var 3 år, jag köpte som föl och själv tränade upp. Han var alltid snäll och hanterbar, kunde lyfta benen och stå stilla. Men en dag, när jag skulle ta ut honom från hagen, attackerade han mig utan förvarning. Han bet mig så hårt i armen att jag trodde han aldrig skulle släppa. I panik slog jag honom för att få honom att släppa taget. Det var en fråga om att skydda mig själv, och sådana situationer kan uppstå även med hästar man känner väl.

När går gränsen?

Hovslagare arbetar i en utsatt position, och det är lätt att förstå frustrationen om man blir biten, sparkad eller attackerad. Men frågan är: var går gränsen för vad som är en acceptabel reaktion? Att använda verktyg som vapen, sparka hästen med stålhätteskor eller på annat sätt skada den är aldrig okej.

Jag har haft hovslagare som reagerat med förståeliga spontana reflexer, men också mött en som passerade alla gränser. En gång anlitade jag en hovslagare för att verka ett dräktigt ponnysto som hade svårt att ge bakbenen. Jag förklarade läget och bad om tålamod. Han hade faktiskt inte hållit på i mera än 5 minuter och jag kan ju säga att hon var absolut inte livsfarlig, utan bara ovillig att ge benen och satte ner dem snabbt igen, när han började skrika jäkla häst och slå den över ryggen med filen, samtidigt med att sparkade henne i magen och skrek att han sket i om hon var dräktig och en massa svärord. Jag blev totalt chockad och sa att han behövde inte försöka mera. Jag betalade honom dessutom för inte att ha något otalt med honom. Där var min gräns i alla fall.

Ett föredöme som hovslagare

Den bästa hovslagaren jag någonsin haft var Per. Han var van även vid ardenner hästar och visste att slåss med en häst, då fick man aldrig skor på den. Han kom och pratade medan man tog hästen ut, så stoppade han sin pipa och tog väldigt god tid på sig. Han pratade alltid med mig om hästen och berättade hur bra den såg ut och vart jag hade den ifrån osv, så hästen blev van vid hans röst och att han hade en positiv inställning till den innan han började. Det tog lång tid för honom att sko. Han var noga och tog pausar. Alla hästar blev lugna när han var i stallet och de hästar jag hade som var lite svåra, blev snabbt bättre. Hans son tog över senare och hade samma fina lugn med sig.

Samarbete är nyckeln

Att vara hovslagare är inte ett enkelt jobb. Det kräver tålamod, skicklighet och ett lugnt sinne. Om man har ett häftigt temperament och tar ut sin frustration på hästen med våld, gör det bara situationen värre – både för hästen och för framtida försök att sko den.

Som hästägare kan vi också hjälpa till. Här är några saker vi kan göra:

• Förbered hästen: Träna på att lyfta benen och stå stilla.
• Var närvarande: Hjälp hovslagaren genom att hålla hästen och hålla ett öga på dess reaktioner.
• Belöna gott arbete: En extra hundralapp eller några vänliga ord kan betyda mycket för en hovslagare som lagt ner tid och tålamod på din häst.
• Var ärlig: Informera hovslagaren om eventuella svårigheter och diskutera tillsammans hur ni kan hantera dem.
• Ge eventuellt lite hö eller belöning till hästen när ni håller på

Min hovslagare jag har nu är enormt lyhörd och mitt gamla avelssto har svårt för att stå still vid verkning, då hon har haft ett antal hovbölder i ena framhoven och är rädd det ska göra ont. Han verkar lite gran på varje hov och byter ofta, så inte hon behöver stå så länge med ena hoven uppe. Jag berömde honom jättemycket för att han gjorde detta och han blev så glad att jag uppmärksammade detta.

En relation att vårda

Hovslagaren är en ovärderlig del av varje hästägares vardag. Vi måste arbeta tillsammans och visa respekt för deras arbete. Samtidigt har hovslagaren rätt att säga nej till farliga uppdrag eller kunder som inte förbereder sina hästar ordentligt. Det är ett samarbete som bygger på ömsesidig respekt, förståelse och god kommunikation.

Varför är det dyrt att föda upp SWB-hästar i Sverige?

Förra veckan skrev jag om hur många längtar efter den klassiska typen av SWB-hästar – hästar som är användbara för alla, oavsett ambitionsnivå. Jag fick mycket respons som bekräftade att många håller med, men också att den gamla typen av SWB-hästar kostade lika mycket att ta fram som dagens sportinriktade SWB-hästar.

I dag vill jag ställa en ny fråga: Vad är det som gör att det är så dyrt att föda upp en svensk varmblodig häst, och finns det något vi kan göra åt det?

Det föds upp många hästar i Sverige, så varför är det just SWB som kostar mer att ta fram jämfört med exempelvis en nordsvensk? Låt oss börja med grunderna – maten.

Äter verkligen en SWB så mycket mer än en nordsvensk? Behöver den mer mineraler, mer kraftfoder eller andra tillskott som driver upp kostnaderna? Kostar hovvård mer för en SWB än för en nordsvensk? Det tror jag inte.

Behöver en SWB större stall, dyrare boxar eller särskilt inhägnade hagar? Är veterinärvården dyrare för en SWB, eller är skaderisken högre? Krävs det fler vaccinationer eller extra omvårdnad som gör att det kostar mer? Och vad gäller försäkring – är det dyrare att försäkra en SWB än andra hästraser, och i så fall varför?

Nu närmar vi oss en faktor som verkligen kan bidra till de höga kostnaderna – avelsmaterialet. Är det dyrare att köpa ett SWB-sto för avel än för andra hästraser? Vad skiljer i pris mellan betäckningskostnaderna för SWB och nordsvenskar?

En tydlig faktor som kan driva upp kostnaden för SWB-uppfödning är att många idag använder semin för halvblodshästar. Som en person kommenterade: man kan inte längre leda stoet till grannens hingst. I dag innebär det istället kostnader för seminerare, veterinärer och resor fram och tillbaka.

Men varför är det så dyrt med en SWB-hingst? Nordsvenskar går ju också igenom premiering för att bli godkända, de bedöms noggrant och måste visa goda egenskaper för att godkännas i avel. Är det ren snobbism eller en verklig skillnad, eller har det att göra med att det är olika typer av människor som äger och föder upp dessa hästar?

Dessa frågor har jag funderat på sedan jag köpte min första halvblodshäst. Man behöver inte ens jämföra med nordsvenskar – man kan även titta på priserna för fullblodshästar. Till detta kommer de höga kostnaderna för inridning, som en annan kommenterade. Självklart kan man sälja hästen innan inridningen, eller kanske rida in den själv, men kostnaden för att få en häst grundutbildad kan vara hög.

Jag förstår att hästar som går höga klasser kostar mer, men här pratar vi bara om kostnaden för själva uppfödningen. En SWB är egentligen en korsningshäst som har utvecklats och stabiliserats till en ”ras”. Betyder det verkligen att de ska kosta extra?

Som jag berättade förra gången har jag själv fött upp hästar i nästan 40 år, främst på halvblod. Jag hade SWB, polskt halvblod, ungerskt halvblod och danskt varmblod i aveln, och dessa var inte annorlunda än SWB i typ. Jag hade aldrig svårt att sälja och fick rimligt betalt för avkommorna, så det gick ihop ekonomiskt.

Mitt sätt att hålla nere kostnaderna var att hålla dem på lösdrift, ha dem ute på bete så mycket som möjligt, göra vårt eget hö och köpa havre och korn direkt från bonden. Dessutom hade vi en egen hingst, och fick även andra ston till betäckning. Vi fick även EU-bidrag för betesmarken.

Jag vet att priserna har gått upp, men det har även hästpriserna gjort, så varför går det inte runt för fler uppfödare i dag?

Det här är bara mina funderingar, och jag vill inte peka finger åt någon. Det är ingen som tvingas att föda upp hästar – om man känner att det är en förlustaffär och inte värt det, så är det ju bara att sluta.

Det ska bli spännande att se om jag får några svar, för det är fortfarande en gåta för mig!

På bilden: Mackay 1979-2007 E: Pegasus-Elektron SWB som jag avlade på i många år.

Varför importerade hästar i Sverige?

Jag har hört från svenska uppfödare att det är svårt att sälja svenska hästar eftersom de är dyrare att framställa, och många är ovilliga att betala det pris som krävs för att föda upp svenska hästar.

Jag har följt utvecklingen i många år och har en teori om detta. Min teori stämmer kanske inte för alla, men som tidigare uppfödare och handlare har jag pratat med många om just detta ämne.

När jag växte upp var det eftertraktat att äga ett svenskt halvblod, och det är det faktiskt fortfarande, men på ett annat sätt.

För det första är en SWB-häst dyrare, då kostnader för foder, skor, arbetskraft och annat är högre i Sverige. Slutprodukten kommer naturligtvis att kosta mer. Många människor är visserligen villiga att betala mer för en svensk häst, eftersom man då vet var den är uppfödd, vad den har ätit och hur den har skötts. MEN, den stora skillnaden är att förr fick du en god allroundhäst, en typ de flesta hobbymänniskor efterfrågade. Hästar som kunde lite av varje och fungerade bra som hobbyhästar.

Med åren har hästarna förädlats och avlats till specifika nischer med större gångarter och högre potential. Dessa hästar är fantastiska för den som satsar helhjärtat på tävling och har tid att utbilda dem. Men idag vill fler än 80 % av hästägarna ha en hobbyhäst som inte blir svårhanterad bara för att den vilat en dag. Om SWB-hästen hade varit som den gamla typen, tror jag inte att det hade varit något problem att sälja dem.

Uppfödarna vill få så bra betalt som möjligt för sina avkommor, och eftersom uppfödning är dyrt i Sverige, satsar de på hingstar som är eftertraktade och avlar på tävlingshästar. Men ”Svensson” vill inte ha en häst som är svår att sitta ner på i traven för att den är överrörlig, eller en som är över 175 cm hög. Därför börjar många titta utanför Sverige.

SWB-hästar är dessutom ofta svåra att använda på ridskolor (detta gäller såklart inte alla, men många). Därför tog jag in många hästar från Ungern som jag sålde till ridskolor. De ungerska raserna är mer allsidiga och har inga överdrivna rörelser. Dessa hästar blev populära på ridskolor och många privata köpare blev också lättade när de fick prova en sådan. På senare tid har även PRE-hästar och andalusier blivit populära, eftersom de har en bättre storlek (något mindre) och är bekväma att sitta på.

Jag tror att fler hade velat köpa svenska hästar om de var mer som de gamla svenska halvbloden. Jag har själv avlat Palomino, i stort sett halvblod av den gamla typen, och aldrig haft problem med försäljning (nästan 40 år).

Det föds upp färre hästar än vad som behövs i Sverige, så därför blir import ett sätt att tillgodose efterfrågan. Jag tror att svenska uppfödare borde fundera på att inte bara sikta på “stjärnan” som ska ge den stora inkomsten, utan istället satsa på att få rimligt betalt för alla avkommor genom en jämnare avel med gott temperament. Ridsporten i stort börjar tänka om – varför inte även aveln?

Vad tänker du?

Tjäna pengar på hästar!

Jag är en av dem som haft hästar i blodet sedan jag var liten. Varför vet jag inte riktigt – ingen i min familj hade något med hästar att göra. Min pappa var allergisk och min mamma var livrädd för dem. Men min största dröm som barn var att få arbeta med hästar och samtidigt tjäna pengar, så jag kunde sätta mat på bordet.

Jag fick ofta höra att det inte gick att tjäna pengar på hästar – att det bara innebar kostnader, och stora sådana. Men jag var envis och övertygad om att jag skulle hitta en väg. Och det gjorde jag. Jag blev sadelmakare, uppfödare och hästhandlare.

Att jag började handla med hästar var faktiskt en slump. Jag startade med ett par ponnysar och arbetade mig uppåt tills jag till slut kunde köpa in många hästar, bland annat från Ungern. Jag älskade att hitta bra hästar och min tanke var alltid att ge dem ett gott hem – samtidigt som jag kunde försörja mig på det. Jag insåg nämligen att det var svårt att få det att gå runt som enbart sadelmakare.

För det mesta gick det bra, och jag hade många nöjda kunder. Men ibland möttes jag av misstänksamhet – att jag som hästhandlare bara tänkte på pengar. Jag strävade alltid efter att matcha rätt häst med rätt ryttare och gav ärliga råd till köparna. Men ibland fick jag höra kommentarer som: ”Du vill bara sälja den dyraste hästen för att tjäna mer.” Det var långt ifrån sanningen. Bättre hästar kostade mer även för mig, och jag tjänade inte nödvändigtvis mer på dem, men de var ofta lättare att sälja på grund av sin kvalitet.

Jag vill egentligen inte fokusera för mycket på hur det var att sälja hästar, utan snarare dela en viktig poäng: Vi som arbetar med hästverksamhet gör det oftast för att vi brinner för det, inte bara för pengarna. Om du till exempel är hovslagare rekommenderar du inte att sko hästen för att tjäna mer, utan för att det är bäst för den specifika hästen. Om du säljer foder vill du rekommendera det bästa fodret för att hästägaren ska ha en frisk och välmående häst, och så att kunden kommer tillbaka, nöjd och glad.

Vill du arbeta med hästar och samtidigt ha en inkomst, finns det många yrken att utbilda sig till där du faktiskt kan få en bra lön. Många tänker kanske först på att handla med hästar eller träna dem, vilket kan vara hårt arbete. Men det finns också andra vägar som massage, equiterapi, kiropraktik, veterinär eller hovslagare om du vill jobba direkt med hästen. Och om du vill arbeta mer indirekt finns möjligheter som foderexpert, att sälja utrustning, vara sadelmakare, sälja transporter, staket, stallinredning och mycket mer. Det har ändrat sig väldigt mycket sedan jag var ung och hästindustrin har vuxit, på gott och ont.

Så tro inte på myten att det inte går att livnära sig på hästar! 🙂

Charlis update!

Jag har haft många hästar genom livet og helt plötsligt fann jag mig själv med bara 2 hästar tillbaka, förra året. Ni som har haft många hästar vet hur tomt det kan kännas. Det var inte alls en lättnad som många tycker det skulle vara. Den ena är ett sto så jag började fundera på om jag skulle betäcka för att få en häst till , men var väldigt tveksam. Jag tänkte på att om hon fick föl så skulle jag vara över 70 när inridningen skulle börja och det kände jag inte för. Då alternativet var att sälja avkomman blev jag ännu mera tveksam men tänkte än dock att det kunde vara kul med ett föl. I Ungern så kan man få seminerad hemma och det tyckte jag var positivt, då behövde jag inte att åka iväg med stoet. Då skulle jag bara vänta på hon blev brunstig. Det blev hon inte den sommaren eller så var det extremt svårt att se det på henne och hon brukar visa fin brunst, men inte då. Jag ville inte häller börja spruta igång henne då jag redan innan var tveksam till om jag vill ha föl. Jag tänkte att hon valde själv. Året gick och våren kom och jag fick ett tillfälle att rädda en häst som skulle till slakt. Jag fick höra att han hade en ligamentskada och man inte kunde rida honom, men det gjorde inte så mycket för min del. När han kom var han väldigt halt och jag fick höra att han hade haft ringsko på sig i 6 år för att hjälpa honom att gå bättre. De första dagarna tänkte jag att jag kanske hade gjort fel och han kanske borde ha blivit slaktad när han var så halt. Dock ville jag ge det en chans, det var ju en sådan snäll och go häst. Vad gör man? Att ha ringsko på hade ju tydligen inte hjälp honom, så jag bad min hovslagare plocka av skorna och bara verka. Det var naturligtvis en omställning för Csarli att gå utan skor, fast här är mjuk mark, så han var lika halt. Han belastade ju mycket det friska frambenet så han var helt platt i den hoven och den andra sjuka hoven som inte blev belastad hade normal vinkel. Jag var medveten om att framsteg hände inte över en dag, men pratade med flera experter som sa till mig att ligamentskador faktiskt kan hela om man verkar rätt. Det har gett mig hopp och i dag var andra gången han blev verkad sedan han fick av skorna och ni kan se resultatet på bilderna. Han har sakta men säkert blivit bättre och haltar mindre och mindre och för några dagar sedan var första gången jag såg att han travade frivilligt. Nu är jag inte längre rädd för att jag gjorde fel. Även om han inte blir bättre än vad han är nu, så är han så pass bra så han kan njuta sin pension och ha ett bra hästliv.