Författare: Anne Axell

Hovslagaren kan vi inte vara utan!

För några dagar sedan dök en diskussion upp i min grupp om en situation där en häst hade bitit en hovslagare i ryggen, och hovslagaren hade reagerat med att slå hästen. Det väckte många starka känslor och åsikter om hovslagarens agerande, och jag tycker att det är dags att vi tar upp detta känsliga ämne.

När frustrationen tar över

Jag har haft många hästar genom åren och erkänner att jag också har tappat tålamodet någon gång och slagit till en häst. Det är en mänsklig reaktion när man blir skadad, rädd eller känner sig maktlös. Samtidigt är det viktigt att förstå hovslagarens utsatta position. De måste lita på att hästägaren har gjort sitt jobb – att träna hästen att lyfta sina ben och stå stilla under skoningen. Men som vi vet är hästar individer, och även en vältränad häst kan plötsligt reagera på ett oväntat sätt.

Hästar är inte maskiner

Jag minns en unghäst när han var 3 år, jag köpte som föl och själv tränade upp. Han var alltid snäll och hanterbar, kunde lyfta benen och stå stilla. Men en dag, när jag skulle ta ut honom från hagen, attackerade han mig utan förvarning. Han bet mig så hårt i armen att jag trodde han aldrig skulle släppa. I panik slog jag honom för att få honom att släppa taget. Det var en fråga om att skydda mig själv, och sådana situationer kan uppstå även med hästar man känner väl.

När går gränsen?

Hovslagare arbetar i en utsatt position, och det är lätt att förstå frustrationen om man blir biten, sparkad eller attackerad. Men frågan är: var går gränsen för vad som är en acceptabel reaktion? Att använda verktyg som vapen, sparka hästen med stålhätteskor eller på annat sätt skada den är aldrig okej.

Jag har haft hovslagare som reagerat med förståeliga spontana reflexer, men också mött en som passerade alla gränser. En gång anlitade jag en hovslagare för att verka ett dräktigt ponnysto som hade svårt att ge bakbenen. Jag förklarade läget och bad om tålamod. Han hade faktiskt inte hållit på i mera än 5 minuter och jag kan ju säga att hon var absolut inte livsfarlig, utan bara ovillig att ge benen och satte ner dem snabbt igen, när han började skrika jäkla häst och slå den över ryggen med filen, samtidigt med att sparkade henne i magen och skrek att han sket i om hon var dräktig och en massa svärord. Jag blev totalt chockad och sa att han behövde inte försöka mera. Jag betalade honom dessutom för inte att ha något otalt med honom. Där var min gräns i alla fall.

Ett föredöme som hovslagare

Den bästa hovslagaren jag någonsin haft var Per. Han var van även vid ardenner hästar och visste att slåss med en häst, då fick man aldrig skor på den. Han kom och pratade medan man tog hästen ut, så stoppade han sin pipa och tog väldigt god tid på sig. Han pratade alltid med mig om hästen och berättade hur bra den såg ut och vart jag hade den ifrån osv, så hästen blev van vid hans röst och att han hade en positiv inställning till den innan han började. Det tog lång tid för honom att sko. Han var noga och tog pausar. Alla hästar blev lugna när han var i stallet och de hästar jag hade som var lite svåra, blev snabbt bättre. Hans son tog över senare och hade samma fina lugn med sig.

Samarbete är nyckeln

Att vara hovslagare är inte ett enkelt jobb. Det kräver tålamod, skicklighet och ett lugnt sinne. Om man har ett häftigt temperament och tar ut sin frustration på hästen med våld, gör det bara situationen värre – både för hästen och för framtida försök att sko den.

Som hästägare kan vi också hjälpa till. Här är några saker vi kan göra:

• Förbered hästen: Träna på att lyfta benen och stå stilla.
• Var närvarande: Hjälp hovslagaren genom att hålla hästen och hålla ett öga på dess reaktioner.
• Belöna gott arbete: En extra hundralapp eller några vänliga ord kan betyda mycket för en hovslagare som lagt ner tid och tålamod på din häst.
• Var ärlig: Informera hovslagaren om eventuella svårigheter och diskutera tillsammans hur ni kan hantera dem.
• Ge eventuellt lite hö eller belöning till hästen när ni håller på

Min hovslagare jag har nu är enormt lyhörd och mitt gamla avelssto har svårt för att stå still vid verkning, då hon har haft ett antal hovbölder i ena framhoven och är rädd det ska göra ont. Han verkar lite gran på varje hov och byter ofta, så inte hon behöver stå så länge med ena hoven uppe. Jag berömde honom jättemycket för att han gjorde detta och han blev så glad att jag uppmärksammade detta.

En relation att vårda

Hovslagaren är en ovärderlig del av varje hästägares vardag. Vi måste arbeta tillsammans och visa respekt för deras arbete. Samtidigt har hovslagaren rätt att säga nej till farliga uppdrag eller kunder som inte förbereder sina hästar ordentligt. Det är ett samarbete som bygger på ömsesidig respekt, förståelse och god kommunikation.

Varför är det dyrt att föda upp SWB-hästar i Sverige?

Förra veckan skrev jag om hur många längtar efter den klassiska typen av SWB-hästar – hästar som är användbara för alla, oavsett ambitionsnivå. Jag fick mycket respons som bekräftade att många håller med, men också att den gamla typen av SWB-hästar kostade lika mycket att ta fram som dagens sportinriktade SWB-hästar.

I dag vill jag ställa en ny fråga: Vad är det som gör att det är så dyrt att föda upp en svensk varmblodig häst, och finns det något vi kan göra åt det?

Det föds upp många hästar i Sverige, så varför är det just SWB som kostar mer att ta fram jämfört med exempelvis en nordsvensk? Låt oss börja med grunderna – maten.

Äter verkligen en SWB så mycket mer än en nordsvensk? Behöver den mer mineraler, mer kraftfoder eller andra tillskott som driver upp kostnaderna? Kostar hovvård mer för en SWB än för en nordsvensk? Det tror jag inte.

Behöver en SWB större stall, dyrare boxar eller särskilt inhägnade hagar? Är veterinärvården dyrare för en SWB, eller är skaderisken högre? Krävs det fler vaccinationer eller extra omvårdnad som gör att det kostar mer? Och vad gäller försäkring – är det dyrare att försäkra en SWB än andra hästraser, och i så fall varför?

Nu närmar vi oss en faktor som verkligen kan bidra till de höga kostnaderna – avelsmaterialet. Är det dyrare att köpa ett SWB-sto för avel än för andra hästraser? Vad skiljer i pris mellan betäckningskostnaderna för SWB och nordsvenskar?

En tydlig faktor som kan driva upp kostnaden för SWB-uppfödning är att många idag använder semin för halvblodshästar. Som en person kommenterade: man kan inte längre leda stoet till grannens hingst. I dag innebär det istället kostnader för seminerare, veterinärer och resor fram och tillbaka.

Men varför är det så dyrt med en SWB-hingst? Nordsvenskar går ju också igenom premiering för att bli godkända, de bedöms noggrant och måste visa goda egenskaper för att godkännas i avel. Är det ren snobbism eller en verklig skillnad, eller har det att göra med att det är olika typer av människor som äger och föder upp dessa hästar?

Dessa frågor har jag funderat på sedan jag köpte min första halvblodshäst. Man behöver inte ens jämföra med nordsvenskar – man kan även titta på priserna för fullblodshästar. Till detta kommer de höga kostnaderna för inridning, som en annan kommenterade. Självklart kan man sälja hästen innan inridningen, eller kanske rida in den själv, men kostnaden för att få en häst grundutbildad kan vara hög.

Jag förstår att hästar som går höga klasser kostar mer, men här pratar vi bara om kostnaden för själva uppfödningen. En SWB är egentligen en korsningshäst som har utvecklats och stabiliserats till en ”ras”. Betyder det verkligen att de ska kosta extra?

Som jag berättade förra gången har jag själv fött upp hästar i nästan 40 år, främst på halvblod. Jag hade SWB, polskt halvblod, ungerskt halvblod och danskt varmblod i aveln, och dessa var inte annorlunda än SWB i typ. Jag hade aldrig svårt att sälja och fick rimligt betalt för avkommorna, så det gick ihop ekonomiskt.

Mitt sätt att hålla nere kostnaderna var att hålla dem på lösdrift, ha dem ute på bete så mycket som möjligt, göra vårt eget hö och köpa havre och korn direkt från bonden. Dessutom hade vi en egen hingst, och fick även andra ston till betäckning. Vi fick även EU-bidrag för betesmarken.

Jag vet att priserna har gått upp, men det har även hästpriserna gjort, så varför går det inte runt för fler uppfödare i dag?

Det här är bara mina funderingar, och jag vill inte peka finger åt någon. Det är ingen som tvingas att föda upp hästar – om man känner att det är en förlustaffär och inte värt det, så är det ju bara att sluta.

Det ska bli spännande att se om jag får några svar, för det är fortfarande en gåta för mig!

På bilden: Mackay 1979-2007 E: Pegasus-Elektron SWB som jag avlade på i många år.

Varför importerade hästar i Sverige?

Jag har hört från svenska uppfödare att det är svårt att sälja svenska hästar eftersom de är dyrare att framställa, och många är ovilliga att betala det pris som krävs för att föda upp svenska hästar.

Jag har följt utvecklingen i många år och har en teori om detta. Min teori stämmer kanske inte för alla, men som tidigare uppfödare och handlare har jag pratat med många om just detta ämne.

När jag växte upp var det eftertraktat att äga ett svenskt halvblod, och det är det faktiskt fortfarande, men på ett annat sätt.

För det första är en SWB-häst dyrare, då kostnader för foder, skor, arbetskraft och annat är högre i Sverige. Slutprodukten kommer naturligtvis att kosta mer. Många människor är visserligen villiga att betala mer för en svensk häst, eftersom man då vet var den är uppfödd, vad den har ätit och hur den har skötts. MEN, den stora skillnaden är att förr fick du en god allroundhäst, en typ de flesta hobbymänniskor efterfrågade. Hästar som kunde lite av varje och fungerade bra som hobbyhästar.

Med åren har hästarna förädlats och avlats till specifika nischer med större gångarter och högre potential. Dessa hästar är fantastiska för den som satsar helhjärtat på tävling och har tid att utbilda dem. Men idag vill fler än 80 % av hästägarna ha en hobbyhäst som inte blir svårhanterad bara för att den vilat en dag. Om SWB-hästen hade varit som den gamla typen, tror jag inte att det hade varit något problem att sälja dem.

Uppfödarna vill få så bra betalt som möjligt för sina avkommor, och eftersom uppfödning är dyrt i Sverige, satsar de på hingstar som är eftertraktade och avlar på tävlingshästar. Men ”Svensson” vill inte ha en häst som är svår att sitta ner på i traven för att den är överrörlig, eller en som är över 175 cm hög. Därför börjar många titta utanför Sverige.

SWB-hästar är dessutom ofta svåra att använda på ridskolor (detta gäller såklart inte alla, men många). Därför tog jag in många hästar från Ungern som jag sålde till ridskolor. De ungerska raserna är mer allsidiga och har inga överdrivna rörelser. Dessa hästar blev populära på ridskolor och många privata köpare blev också lättade när de fick prova en sådan. På senare tid har även PRE-hästar och andalusier blivit populära, eftersom de har en bättre storlek (något mindre) och är bekväma att sitta på.

Jag tror att fler hade velat köpa svenska hästar om de var mer som de gamla svenska halvbloden. Jag har själv avlat Palomino, i stort sett halvblod av den gamla typen, och aldrig haft problem med försäljning (nästan 40 år).

Det föds upp färre hästar än vad som behövs i Sverige, så därför blir import ett sätt att tillgodose efterfrågan. Jag tror att svenska uppfödare borde fundera på att inte bara sikta på “stjärnan” som ska ge den stora inkomsten, utan istället satsa på att få rimligt betalt för alla avkommor genom en jämnare avel med gott temperament. Ridsporten i stort börjar tänka om – varför inte även aveln?

Vad tänker du?

Tjäna pengar på hästar!

Jag är en av dem som haft hästar i blodet sedan jag var liten. Varför vet jag inte riktigt – ingen i min familj hade något med hästar att göra. Min pappa var allergisk och min mamma var livrädd för dem. Men min största dröm som barn var att få arbeta med hästar och samtidigt tjäna pengar, så jag kunde sätta mat på bordet.

Jag fick ofta höra att det inte gick att tjäna pengar på hästar – att det bara innebar kostnader, och stora sådana. Men jag var envis och övertygad om att jag skulle hitta en väg. Och det gjorde jag. Jag blev sadelmakare, uppfödare och hästhandlare.

Att jag började handla med hästar var faktiskt en slump. Jag startade med ett par ponnysar och arbetade mig uppåt tills jag till slut kunde köpa in många hästar, bland annat från Ungern. Jag älskade att hitta bra hästar och min tanke var alltid att ge dem ett gott hem – samtidigt som jag kunde försörja mig på det. Jag insåg nämligen att det var svårt att få det att gå runt som enbart sadelmakare.

För det mesta gick det bra, och jag hade många nöjda kunder. Men ibland möttes jag av misstänksamhet – att jag som hästhandlare bara tänkte på pengar. Jag strävade alltid efter att matcha rätt häst med rätt ryttare och gav ärliga råd till köparna. Men ibland fick jag höra kommentarer som: ”Du vill bara sälja den dyraste hästen för att tjäna mer.” Det var långt ifrån sanningen. Bättre hästar kostade mer även för mig, och jag tjänade inte nödvändigtvis mer på dem, men de var ofta lättare att sälja på grund av sin kvalitet.

Jag vill egentligen inte fokusera för mycket på hur det var att sälja hästar, utan snarare dela en viktig poäng: Vi som arbetar med hästverksamhet gör det oftast för att vi brinner för det, inte bara för pengarna. Om du till exempel är hovslagare rekommenderar du inte att sko hästen för att tjäna mer, utan för att det är bäst för den specifika hästen. Om du säljer foder vill du rekommendera det bästa fodret för att hästägaren ska ha en frisk och välmående häst, och så att kunden kommer tillbaka, nöjd och glad.

Vill du arbeta med hästar och samtidigt ha en inkomst, finns det många yrken att utbilda sig till där du faktiskt kan få en bra lön. Många tänker kanske först på att handla med hästar eller träna dem, vilket kan vara hårt arbete. Men det finns också andra vägar som massage, equiterapi, kiropraktik, veterinär eller hovslagare om du vill jobba direkt med hästen. Och om du vill arbeta mer indirekt finns möjligheter som foderexpert, att sälja utrustning, vara sadelmakare, sälja transporter, staket, stallinredning och mycket mer. Det har ändrat sig väldigt mycket sedan jag var ung och hästindustrin har vuxit, på gott och ont.

Så tro inte på myten att det inte går att livnära sig på hästar! 🙂

Charlis update!

Jag har haft många hästar genom livet og helt plötsligt fann jag mig själv med bara 2 hästar tillbaka, förra året. Ni som har haft många hästar vet hur tomt det kan kännas. Det var inte alls en lättnad som många tycker det skulle vara. Den ena är ett sto så jag började fundera på om jag skulle betäcka för att få en häst till , men var väldigt tveksam. Jag tänkte på att om hon fick föl så skulle jag vara över 70 när inridningen skulle börja och det kände jag inte för. Då alternativet var att sälja avkomman blev jag ännu mera tveksam men tänkte än dock att det kunde vara kul med ett föl. I Ungern så kan man få seminerad hemma och det tyckte jag var positivt, då behövde jag inte att åka iväg med stoet. Då skulle jag bara vänta på hon blev brunstig. Det blev hon inte den sommaren eller så var det extremt svårt att se det på henne och hon brukar visa fin brunst, men inte då. Jag ville inte häller börja spruta igång henne då jag redan innan var tveksam till om jag vill ha föl. Jag tänkte att hon valde själv. Året gick och våren kom och jag fick ett tillfälle att rädda en häst som skulle till slakt. Jag fick höra att han hade en ligamentskada och man inte kunde rida honom, men det gjorde inte så mycket för min del. När han kom var han väldigt halt och jag fick höra att han hade haft ringsko på sig i 6 år för att hjälpa honom att gå bättre. De första dagarna tänkte jag att jag kanske hade gjort fel och han kanske borde ha blivit slaktad när han var så halt. Dock ville jag ge det en chans, det var ju en sådan snäll och go häst. Vad gör man? Att ha ringsko på hade ju tydligen inte hjälp honom, så jag bad min hovslagare plocka av skorna och bara verka. Det var naturligtvis en omställning för Csarli att gå utan skor, fast här är mjuk mark, så han var lika halt. Han belastade ju mycket det friska frambenet så han var helt platt i den hoven och den andra sjuka hoven som inte blev belastad hade normal vinkel. Jag var medveten om att framsteg hände inte över en dag, men pratade med flera experter som sa till mig att ligamentskador faktiskt kan hela om man verkar rätt. Det har gett mig hopp och i dag var andra gången han blev verkad sedan han fick av skorna och ni kan se resultatet på bilderna. Han har sakta men säkert blivit bättre och haltar mindre och mindre och för några dagar sedan var första gången jag såg att han travade frivilligt. Nu är jag inte längre rädd för att jag gjorde fel. Även om han inte blir bättre än vad han är nu, så är han så pass bra så han kan njuta sin pension och ha ett bra hästliv.

Har vi glömt vad vi har sett?

Igår var jag värd för ett webinar där vi diskuterade djurskydd och hästvälfärd. Inspelningen kommer att släppas som podcast nästa onsdag. Vi hade ett liknande webinar i våras om samma ämne, så vad har egentligen hänt under det senaste halvåret?

För ungefär ett år sedan kom flera frågor upp kring brister i hästhållningen, och många kände att ”nu måste bubblan spricka”. Det kanske inte märks så tydligt, men det pågår faktiskt mer arbete bakom kulisserna än vad man kan se utåt. Att förändra en hel kultur, ett invant beteende gentemot hästen, sporten och tävlingarna är inget som sker över en natt.

Så vad ska vi göra istället? Det blev tydligt under webinaret att det är den stora frågan. Människor vill veta vad de kan göra! Hur ska just jag förhålla mig? Jag vill behandla hästen med respekt, men samtidigt gillar jag att tävla!

Vi vill inte stoppa tävlingarna, och det är svårt att införa nya regler och lagar överallt. Man hoppas att sunt förnuft ska råda, men det verkar inte alltid vara fallet. Särskilt inte under tävling, när nerverna är på utsidan och stora pengar eller berömmelse står på spel. Då är det lätt att pressa sin häst lite extra, något som kan bli ödesdigert för hästens välmående.

Som jag sa igår: Hur äter man en elefant? Jo, i små bitar. Utbildning är nyckeln, och vi måste börja med dem som utbildar andra. Starta med ridskolor, ridgymnasier och andra institutioner som lär unga ryttare hur de ska samspela med sina hästar.

Varför är det första man köper till den lilla ryttaren en pisk? ”Åh, det är så gulligt med en rosa pisk!” säger folk. Ja, man behöver ju inte slå hästen med den, men varför ha den med från början? Att rida med en pisk är en konstform när den används som en förlängd arm, men nybörjare behöver ingen sådan förlängning. Köp fina ryktborstar istället till den lilla ryttaren. Vill man ha något fint kan man köpa en snygg tröja!

Vi kan alla göra små saker och vara goda exempel. Inte alla vill höra att de gör fel, men folk tittar på hur du gör, och förhoppningsvis lär de sig något av det de ser.

Det har faktiskt hänt mycket, även om det sker långsamt, så det kan kännas som att vi står still. Ta till exempel något så enkelt som att ha sin häst barfota – det är numera helt accepterat av de flesta. För bara några år sedan ansågs man vara oseriös och en dålig hästägare om man inte skodde sin häst. Idag är det också accepterat att rida sin häst bettlöst. Förr ansågs det vara något bara indianer eller galna människor gjorde.

Hästar står inte längre i spiltor dygnet runt, och vi är mer medvetna om att hästar behöver äta regelbundet för att må bra. Dessutom har utevistelsen för hästar förbättrats avsevärt.

Det händer mycket – öppna ögonen, så ser du! Det värmer mitt hästhjärta att fler och fler gör små saker för att förbättra hästarnas välmående.

Hästen har varit människans följeslagare i hundratals år. Ingen säger att vi ska gå tillbaka till en tid där vi bara har vildhästar, men vi kan lära oss att förstå dem bättre och ge dem en bättre tillvaro hos oss.

Måste man tävla?

Jag såg att Christina Drangel hade ett fantastiskt bra inlägg kring just det där med att tävla eller inte tävla, och jag tänkte att jag också vill flika in lite där.

Sedan urminnes tider har det varit viktigt för människan att visa och bevisa att man är duktig och värd något. Det är inte annorlunda i djurvärlden, man tävlar om bästa make för att föra släkten vidare och se till att de ankommer man får är starka och kan överleva. Det ligger långt tillbaka i generna och det är svårt att ignorera. Det kan också vara väldigt kul att tävla, det ger en mening att träna, ett mål och ett sätt att mäta hur långt man har kommit. Dock kan tävlingen ibland ta överhand och när är det nog?

Föräldrar försöker att få deras barn till att växa upp med tävling i blodet, just för att vara bäst, att sträva, att bli någon men jag har tyvärr varit på tex ponnytävlingar där jag har lämnat, för det var så hemskt att titta på. Ungen skulle vinna för varje pris och det gick i 190km runt banan med pisken i röven på ponnyn. Där utnyttjar man en annan varelse för att nå sitt mål, på fel sätt.

Jag har en liten rolig historia som jag vill berätta, även om det inte har med hästar att göra, men mycket omkring vad folk kan tänka om tävling.

Vi var på skidsemester för många år sedan och våra barn var inte så gamla då ca 9 och 12 år. De hade ju inte åkt mycket skidor innan, men vi hittade en bra instruktör som var väldigt pedagogisk och trygg. Min yngsta pojke, var väldigt försiktig av sig och tog lång tid på sig men lärde sig att åka långsamt ner för backe och styra mellan pinnarna. Efter några dagar skulle det vara tävling med barnen, men det var gjort så finurligt att det gällde inte om att komma först men att göra 2 rundor och de skulle ligga så nära som möjligt i tid. Min yngsta var lite tveksam och tyckte inte han var duktig nog, men jag övertygade honom om att han bara skulle ha roligt och ta det lugnt.

Jag stod nedan för backen och tittade och och tog kort. Jämte mig stod 2 par och kommenterade alla barnen som åkte och de pratade inte lågt. Deras barn var tydligen vana skidåkare och gjorde nästan störtlopp på vägen ner, och där var ju inga gränser för hur duktiga deras var. Så kom min äldsta körandes och det var inga lovord från dessa människor och sedan min yngsta. Han skulle ju faktiskt inte ha lov att vara med, så dålig han var och mycket fula kommentarer om hur långsamt det gick. Mina barn ville knappt åka andra rundan för de tyckte det var pinsamt, men jag uppmuntrade och påpekade fortfarande att det var bra träning och det var bara för att ha det kul och de skulle inte lyssna på dessa (och jag kallade dem faktiskt för idioter) På kvällen var det prisutdelning!! Gissa vem som vann?? Jo det gjorde min yngsta son som hade kört lugnt och fint och i samma takt. På andra platsen kom min äldsta son:) När vi gick tillbaka från scenen där de hade mottagit prisarna gick jag förbi bordet där “idioterna “ satt, kunde jag inte låta bli att prata mycket högt om hur duktiga mina barn var och jag förstår inte, de såg väldigt sura ut, de där fantastiska föräldrarna.

Det är ju inte alltid att rättvisan vinner (vilket jag tyckte den gjorde i min historia:) och jag har tyvärr sett och hört liknande på tävlingsbanorna runt omkring. Föräldrar som ropar och skriker på domarna, barn som gråter osv. Det är svårt att ha tävlingar utan att man känner att man minsann är bättre än den och den. Det är lätt att försöka pressa sin häst lite extra på fel sätt för att få de sista poäng.

Riktigt orättvist blir det när man i dressyren tex bedömer hästens gångarter också i det hela. Det har jag sett på många tävlingar att de som inte har halvblodstyp och därmed de rörelser de har blir dömt ner. Jag har pratat med flera duktiga dressyrryttare som har funderat på tex att köpa spanska hästar, då de är lättare att rida och har lättare för skolorna, men de vågar inte, för de vet att domarna inte gör dem rättvisa, så det är faktiskt inte hur ryttaren riden men också hur hästen rör sig.

Hur ska man då bära sig åt om man nu gärna vill tävla? Åk iväg och ha inga förväntningar. Se det som en resa tillsammans med din häst och tänk på bedömningen som en vägvisare till vart du och din häst vill gå. Behandla de andra tävlande bra och heja på dem och prata om ritten med dem. Kanske du kan få tips till hur du kan nå nästa steg. Tänk på att de andra är också nervösa och kanske inte alltid visar sig från bästa sidan:) Var en kompis och inte en konkurrent. Var glad för din häst och tänk på allt som gick bra och var glad för det:)

Bilden är mig och min hinsgt Mackay på dressyrtävling på 80talet

Livet i ett nötskal!

När jag var barn och red på arbetshästarna, satt jag bara och njöt på hästen. Länga tyglar och hästen fick beta lite om den ville, jag red mest barbacka och lutade mig bara lite bakåt och slappnade av när vi travade. Jag följde hästen och var lös och ledig i kroppen.

När jag blev lite äldre och kände att det var kul att tävla, fick jag lära mig att ha hälarna ner, tårna in, upp med blicken och armbågarna skulle ligga på höften. Jag lärde mig också att jag skulle göra halvhalter och hästen skulle gå på tygel. Jag fick höra att jag skulle knipa med knäna så jag kunde hålla mig fast om jag red barbacka.

Med alla dessa måsten, blev det svårare att rida. Jag lyssnade, jag ville bli bättre….

Min kropp var aldrig gjort för ridning, jag är lång kobent och inte särskild smidig, men jag ville lära mig.

Alla hade olika knep och sätt att bli duktig och jag jobbade mig ständigt framåt och jag kom en bit på vägen.

Jag övade så länge att det blev en vana….. att sitta till med länden, att knipa med knäna att göra halvhalter!

Så fick jag en ny tränare som sa att jag skulle slappna av i knäna, och jag lovar, det tog lika lång tid att vänja mig av med att knipa, som det hade tagit att lära mig det.

Senare fick jag lära mig att det var inte alls nödvändigt att tårna skulle peta inåt men att man fick gärna sitta naturligt med dem utåt. 

Eftersom jag tävlade då och det var tvunget att ha sporrar på när man tävlade, tyckte jag det var konstigt, för jag hade alltid lärt mig att tårna skulle peka inåt, så man inte satt och hackade med sporrarna.

Jag skulle också lära mig att rida med Kandar för man fick inte rida utan i de högre klasserna.

Jag blev aldrig riktigt vän med den och slutade tävla. Jag köpte en unghäst i stället, för då var där lång tid till man behövde använda sporrar och kandar!

Jag gick baklänges i min “utveckling “ jag blev aldrig någon dressyrstjärna för jag började rida andra grenar och körde också en del i stället.

Nu är jag tillbaka……rider i grimma, barbacka, tar det lugnt och lutar mig lite bakåt när vi travar och följer med.

Tänk att där skulle ett helt liv till att upptäcka, att det jag gjorde från början var det bästa, det roligaste och enklaste och man till och med får bättre kontakt med hästen på det viset.

Självklart hade jag då inte upplevd jakterna, tävlingarna, vara cowgirl i Australien, riddarspelen, hoppningen om jag bara hade ridit i grimma och foppatofflor men lite roligt att tänka på.

Cirkeln är sluten:)

Karlshamns Festival med Hästarna!

Jag har kört väldigt mycket med mina hästar till olika tillställningar. Speciellt min Hingst Mackay var van vid lite av varje. Medan jag bodde i Mörrum var där inte råd till bil de första åren jag bodde där, så jag körde mycket och red mycket ut till de ställen jag skulle. Även då, på 80 talet var det inte så normalt med hästekipage så jag fick ju olika uppdrag, som möhippa, student och bröllop.

En dag fick jag förfrågan om jag kunde tänka mig att ställa upp i Karlshamnsfestivalen. Just då hade jag Mackays son också, Magill, så jag körde i par med de två. Vagnen hade jag renoverat själv och selarna var några som jag hade köpt på auktion på Huseby herrgård, så där var lite historia kring dem. 

Att köra på en sådan tillställning krävde mycket förberedelse och jag gjorde vad jag kunde för att köra hästarna i byn osv för att få dem att vänja sig. Det var ju inte bara trafiken utan vid festivalen kom där orkester och åskådare osv. Vi hade förberedd oss bra och jag hade hjälpare som skulle gå jämte hästarna också, så jag var säker på att vi kunde fixa det.

Det vi kom med på hade jag inte kunnat förställa mig. Det var långt mera komplicerad än jag hade anat.

Vi började från Karlhamns ridskola, där vi bliv eskorterad av den ridande polis. Det kändes tryggt och bra att ha dem både för och efter mitt ekipage. När vi kom till utkanten av Karlshamn möttes vi av orkestrar, dansare, sjömän och alla som skulle gå igenom gatorna .  Det värsta var att det tog sådan tid innan hela allt var igång, eftersom där var så många som skulle gå före oss. Där var några som skulle åka med oss, och de var i alla fall inte van vid hästar, de satt och tjoade där bak och hade sig, så där var ståhej både framifrån och bakifrån. 

När vi började gå, gick det väldigt ryckigt. Vi fick gå några steg och sedan fick man vänta och det var inte lätt för hästarna att gå på kullerstenen

Och upp för backe, så vi hade att göra med att hålla hästarna lugna. Killarna som ledde dem gjorde ett jättebra jobb. Ett tag blev det för mycket för Mackay så ha stegrade och då kom polisen till hjälp och red framför så han fick annat att tänka på. 

Det värsta var, att folk som stod i gatorna tyckte att deras barn skulle få se lite bättre, så de puttade dem framför sig och det var mer än en gång att de var fasligt nära att hamna under hästarna. Det var trångt och där var mera än 300.000 människor i stan.

Vi och hästarna överlevde, men jag svor att det var sista gången jag skulle vara med på en festival med hästarna, jag kan inte beskriva hur lättat jag var när vi var väl hemma med dem i stallet igen.

Jag kommer inte ihåg exact vilket år men jag tror det var 1985.

Det gäller att ha rätta kontakter!

Har du också ibland funderat hur ditt liv kunde ha sett ut om inte du hade mött den och den?

Livet är fullt av tillfällen där det har visat sig att man precis har träffat den rätte.

När jag hade slutat skolan och gymnasiet, var den stora frågan, vad jag skulle bli. Det var hästarna som betöd något för mig och ville gärna hitta något som kunde göra att jag var nära hästar. Jag fick dock alltid höra att man inte kunde tjäna pengar på hästar. Det var ju en sanning med modifikation, då jag ju visste att man kunde sälja foder eller hyra ut stallplatser, men det krävde ju en investering först. Jag var väldigt bra på att måla men det visste jag ju att det var inget att satsa på. Att måla av en häst kunde bara ge några hundralappar. Jag gick på en ungdomsgård där man kunde få lov att gå kurser och jag ville prova allt. Jag hamnade till slut på en läderkurs och medan alla andra gjorde skärp och väskor till dem själva, så kastade jag mig ut i att göra ett träns till min ponny. Det tänkte jag på då när jag lämnade skola, att jag skulle bli sadelmakare. 

Det fanns ju inte så många och hur skulle jag bära mig åt? Jag hade på den tiden min häst uppstaplat hos en man som hette Ole och av någon anledning kom detta på tal att jag väldigt gärna skulle vilja bli sadelmakare. Jaha, sa han, då känner jag en som förmodligen kan behöva en lärling. Jag kunde ju knappt tro mina öron, men ganska snart åkte vi tillsammans in till hans vän.

Det var mitt inne i Köpenhamn och jag tänkte att det var ett konstigt ställe att vara sadelmakare, inte många hästar på ett sådant ställe. Han hade sin affär i en källarvåning, där han också bodde. Han hade två fönster ut mot gatan där han hade hängt upp lite träns och arbeten som han hade gjort. Han hette Helmuth Rasmussen, men jag fick kalla honom Ras som hans vänner gjorde. Annars var han känd som Ponnysadelmakaren, då han sydde mycket selar till Welsh Mountain ponnyer och levererade till ett känd gods bla. Hans arbete var fantastiskt och när han gjorde de små selar, såg han till att allt passade till storleken och använde specialbeslag så allt passade ihop. Det han inte kunde köpa, gjorde han själv. Han var fantastisk till att göra sitt arbete. När han var ledig, så byggde han miniatyrvagnar, exakt som de såg ut. Han hade byggd en kopia av ölvagnen som Carlsberg hade och en av de kungliga vagnarna också. Dessutom gjorde han träns till de som red ringridning, med snäckor på hela tränsen och förbygel.

Jag var facinerad och ville ju lära allt detta. Till min glädje var han villig till att ha en elev, men jag skulle på prov först, tyckte han, för det var inte alla som var ämnade till yrket. Redan efter andra dagen tyckte han att jag kunde stanna, för han såg vad intresserad jag var och jag blev snabbt väldigt duktig på att sy.

Jag blev sadelmakare tack vare Ole och sedan upplevde jag igen att ödet ville mig väl.

När jag var hos Ras och jobbade en dag, så fick han besök av en gammal granne som hette Knut. Knut var trevlig och pratade mycket, han hade bott i flera år som granne till Ras och hans barn Leon och Lone hade varit mycket hos Ras och pratat och tittat på saker. Nu var Knut bara på besök, för han hade flyttat till Sverige och jobbade på någonting som hette High Chaparral och var bartender där. Han berättade om stället som var en westernstad och där fanns även mycket hästar. Knut tyckte jag skulle komma dit och jobba, för de behövde en sadelmakare där, sa han. Han visade också lite bilder.

Jag är ju som jag är och vill alltid uppleva saker, så vi bestämde att jag skulle komma dit och titta, om inget annat så för att se vad det var.

Jag åkte dit på höstkanten tillsammans med min kompis och jag blev ju inte besviken, där ville jag verkligen jobba. Knut visade oss runt och hade till och med arrangerat så jag och min kompis kunde få en ridtur även om det var utan för säsongen.

Knut tog mig med in på banken där bossen satt, som var Kent Erlandsson (son till Big Bengt Erlandsson) och Knut förklarade Kent att jag var sadelmakare och att de behövde en sådan på Chaparral. Jaha sa Kent, då får det väl bli så och vi bestämde att jag skulle komma till våren och jobba där.

Så kan det vara när man har de rätta kontakter, och det har jag märkt genom livet att det är något av det viktigaste man kan ha!