Författare: Anne Axell

Positivt och negativt – två sidor av samma mynt

Det finns bilder som fastnar på näthinnan för resten av livet. En sådan bild bär jag med mig från min första ridskola – en bild som både formade mig och öppnade mina ögon för hur vi behandlar våra hästar. I dag vill jag dela den historien, inte för att skapa drama – utan för att visa varför hästvälfärd är något vi måste prata om, på riktigt.

Så var det dags att skriva igen. När jag startade min blogg och min podcast hade jag ett tydligt mål: att hålla allt i en positiv anda. Jag var trött på all negativitet som flödade på nätet. Jag har hittat många roliga och fina historier från förr, men när jag försöker minnas vad som verkligen hände långt tillbaka, kommer också de tunga minnena upp. Flashbacks. Det negativa gör sig påmint.

Och jag vet ju – där det finns det goda, finns också det dåliga. Det är ofta just från det svåra vi lär oss mest.

En av de återblickar som ofta kommer till mig är från min allra första ridskola – en plats jag faktiskt älskade. Det var min fristad bort från skolan, där jag inte hade några riktiga vänner. Jag hade glasögon och var duktig på att både skriva och räkna, vilket inte gjorde att jag passade in i mobbarnas grupp.

När jag sluter ögonen och tänker tillbaka på ridskolan, är det första som dyker upp bilden av ridläraren Henry Thomsen. Jag ser honom stå där med full kraft och piska Ali, en häst som var uppbunden i spilta. Ali försöker krypa upp i krubban, ögonen är skräckslagna, svetten rinner och hela kroppen skakar.

Det är en syn som för evigt fastnat på insidan av mina ögonlock. Det går inte att beskriva situationen med bara ord – där fanns en lukt, en känsla, en stämning. Men framför allt: skräcken över att inte kunna göra något. Jag var bara 10–11 år.

Det som hade hänt tidigare var att Thomsen hade haft en lektion med de mer ”övade” ryttarna. Han skulle ”lära” Ali något och hade smällt till honom med pisken. Ali svarade med ett bakben rakt in i Thomsens revben – han tappade andan och föll omkull. En halvtimme senare gick han in i stallet och började slå Ali. Alla vi barn såg det, men ingen vågade eller kunde göra något – förrän en vuxen till slut sa till honom att ”Ali nog hade lärt sig det han skulle”.

Thomsen hade problem med spriten och det rådde allmänt kaos på ridskolan under den tiden. I nästa blogg ska jag berätta mer om det. Men just denna berättelse vill jag använda för att förmedla mitt budskap.

Denna händelse blev en ögonöppnare för mig – först och främst: man bestraffar inte en häst en halvtimme efter något har hänt. Och framför allt – man bestraffar inte en häst för att den sparkat mot en piska. Det är en naturlig reaktion. Pisken borde aldrig ha funnits där från början.

Jag vill dela med mig av denna historia för att visa vad jag står för idag. Många, hoppas jag, har aldrig upplevt något liknande. Och några kanske fortfarande undrar vad hästvälfärd egentligen handlar om. Det finns olika grader i det man gör, men för mig är Thomsen ett av de tydligaste exemplen på hur man inte ska göra.

Det finns de som vill förbättra hästens prestation och därför tar till piska, sporrar eller skarpare bett för att ”straffa” när hästen inte gör som man vill. Och så finns det de som straffar hästen för att skydda sig själva – om man blir nertrampad, hästen bockar eller gör något farligt. Jag har själv varit där många gånger. Jag har hanterat så många olika hästar, både egna hingstar och hästar jag aldrig träffat tidigare. I efterhand kan man ofta se att man kunde ha hanterat situationen på ett annat sätt – men i stunden kändes det som självförsvar.

Jag tror att en stor del av motståndet mot den nya synen på hästvälfärd handlar om rädsla. Rädsla för att det ska gå för långt – att man inte längre får sätta sig i respekt hos hästen. Men att värna om hästens välfärd betyder inte att hästen alltid ska få bestämma. Det är precis som med barn – de måste lära sig att sitta vid matbordet, gå i skolan och förstå hur man klarar sig som vuxen. Men vi slår inte våra barn för det. De lär sig ändå – genom vägledning och respekt.

Respekt får man från individen man jobbar med, om man är en bra lärare. Om man är konsekvent, tydlig och visar vägen. Respekt är inget man slår sig till. Slår man – så slår individen tillbaka.

Respekt handlar om att kunna läsa av, förstå, känna in. Om att kunna se vad som påverkar den andra och varför. Respekt kommer med kunskap, och med att lära känna sig själv.

Det är vi människor som ska kunna hjälpa hästen – utan våld – att bli vår vän. Ge den samma glädje som den ger oss.

---

Hur jag köpte Ragyogo

För ungefär 15 år sedan hade jag en avelshingst som hette Mackay. Vi hade haft många fina år tillsammans, men han började komma upp i åldern – han var då runt 24–25 år. Jag insåg att det var dags att börja leta efter en efterträdare.

Jag ville gärna hitta en gul hingst, helst en cremello, men det är ju inte direkt hästar som växer på träd. Så letandet tog sin tid. Till slut blev jag kontaktad av en dam som berättade att hon hade en cremellohingst till salu. Rykten sprider sig snabbt i hästvärlden!

Hon skickade en film, men hingsten tilltalade mig inte riktigt. Då nämnde hon att en väninna i Tyskland hade en palominohingst som var till uthyrning. Jag var först ganska tveksam – jag har inte haft så bra erfarenheter av att hyra hästar. Om jag skulle ha en hingst ville jag äga honom, särskilt om han skulle stanna i många år.

Men så föreslog hon att jag kunde hyra honom först och sedan köpa honom om allt kändes rätt. Det lät ju faktiskt som ett riktigt bra upplägg – att få lära känna hästen innan ett köp. Det var bara en sak jag var noga med: jag ville se alla papper. Jag ville veta om han var godkänd och hur.

Varje gång jag bad om dokument fick jag något annat än det jag frågade efter. Jag började känna mig lite misstänksam. Jag hade sett bilder och en kort video och tyckte att han såg väldigt fin ut, men något kändes inte helt rätt.

Då bad jag en vän som kunde ungerska att hjälpa mig att kolla pappren. Hon kunde inte riktigt se om han var godkänd, men hittade ägarens namn. Hon föreslog att vi helt enkelt skulle ringa upp honom – vilket jag tyckte var en utmärkt idé.

Damen som ville sälja hingsten hade sagt att han stod i Österrike hos en 16-årig flicka som red honom. Men när min vän ringde till ägaren, som hette Tamas, blev det först helt tyst i luren. Sedan sa han:
”Ja, jag har honom till salu – men det är fortfarande jag som äger honom, och jag har inte bestämt vem som ska få köpa honom.”
Det visade sig alltså att den här damen inte alls hade rätt att sälja eller hyra ut hästen!

Jag konfronterade henne och sa att det här inte kändes okej. Jag erbjöd mig att betala för kontakten, men jag ville inte ha med hennes väninna i Tyskland att göra – hon hade ju faktiskt inte ens köpt hästen.

Det blev ett himla liv. Jag fick en rejäl utskällning – att jag hade förstört deras affärer, att jag aldrig borde ha ringt, och att jag minsann kunde ”dra med mitt dåliga svenska”. Men jag kände att jag hade gjort rätt, och det visade sig vara klokt.

Vi kontaktade Tamas igen. Han sa att om jag kunde erbjuda ett bra hem och ta väl hand om hingsten, så kunde jag få köpa honom direkt. Han tittade på min hemsida och såg hur vi hade det, och att Mackay fortfarande mådde bra trots sin ålder. Min vän talade väl om mig, och till slut bestämdes det att jag fick köpa hingsten – på ett villkor: Tamas ville komma till Sverige och själv se hur hästen skulle få det.

Jag tyckte det var ett fantastiskt förslag! Han och hela familjen kom och hälsade på, och det blev ett väldigt trevligt besök. Vi är fortfarande vänner än idag. De sa att hästen inte kunde få ett bättre hem än hos oss.

Så kom Ragyogo – eller Ragge som vi kallade honom – till Sverige. Han hade egentligen ett mycket långt namn, men Ragge passade honom så bra.

Vi fick några fina år tillsammans, men tyvärr var vi tvungna att ta bort honom när han var 19 år. En dag kunde han plötsligt inte resa sig i boxen. Det var väldigt sorgligt. Han var en otroligt fin och vänlig hingst, med stor personlighet.

Molle och Bertil

Jag sitter här och funderar på vad jag ska hitta på att berätta om i nästa bloggpost. Jag har väldigt många historier, men tyvärr är det lika många trista som roliga. Sådan är livet – hälften gott och hälften dåligt. Har man haft så många hästar genom livet som jag har, så är det oundvikligt att det finns flera tråkiga historier emellan. Dem vill jag inte riktigt skriva om, men jag fångar mig själv i att få flashbacks när jag sitter och tänker tillbaka. Bilder i mitt inre som jag gärna skulle vilja radera och glömma bort. Därför väljer jag att skriva om de roliga sakerna, och fokuserar man på dem så hamnar de hemska bilderna åtminstone i bakgrunden.

Idag väljer jag att berätta en historia om Bertil och Molle – en historia som i och för sig kunde ha slutat tråkigt, men som lyckligtvis ordnade sig på ett roligt sätt.

Den gången bodde jag i Björkefall, i ett hus jag hyrde långt ute i skogen. Jag hämtade vatten i en brunn och det fanns inget avlopp, så när jag tvättade mig fick jag gå ut och hälla ut smutsvattnet. Det gick ju någorlunda på sommaren, men på vintern var det inte så roligt. Jag hade även utedass. Det gick åt mycket vatten som skulle hivas upp ur brunnen, eftersom jag hade tre hästar och en hund. Närmaste bebodda granngård var Bertils – fem kilometer bort. Åt andra hållet var det “bara” ett par kilometer till levande människor, och nio kilometer till byn.

Mina vänner frågade ofta om jag inte var rädd för att bo ensam, men det rörde mig inte – jag trivdes bra. Det var bara lite svårt för mina kunder att hitta till mig 🙂

Bertil var alltid snäll och hjälpte till, och han fixade mycket åt mig. När han skulle iväg, och det låg inom rimliga gränser, körde han alltid med sin häst. Han gillade bättre att köra hästen än att köra sin bil.

En dag kom Bertil med foder till mina hästar, och det var Molle som var framför vagnen. Han var en stor svart nordsvensk som var väldigt snäll och arbetsvillig. Bertil körde ofta med honom i skogen och Molle lydde minsta vink.

Jag var naturligtvis glad för hjälpen och undrade om inte Bertil ville ha kaffe. Det var väldigt sällan Bertil tackade nej till kaffe, så han svarade glatt ja. Han spände ifrån Molle från vagnen, hängde upp tömmarna på däcklen och lät Molle gå och beta. Jag hade lite bekymmer över det och undrade om han inte skulle släppa in honom i hagen eller i stallet.

– Näää, sa Bertil, Molle går aldrig någonstans!

När vi kom ut efter att ha druckit kaffe var där tomt. Ingen Molle någonstans! Vi letade en kort stund men han var inte att hitta. Då såg vi spåren på grusvägen och konstaterade att Molle nog hade tyckt att det var dags att gå hem.

Vi tog min lilla bil – jag hade en Fiat 124 – och körde i riktning mot Bertils gård. Vi hann ifatt Molle halvvägs hem, vilket ju var en bra bit. Bertil hoppade ut och fick tag på honom. Han var ju tvungen att gå tillbaka med Molle, eftersom vagnen stod kvar hos mig.

Jag tyckte synd om honom som skulle behöva gå den långa vägen, så jag föreslog att han kunde sitta i bilen och rulla ner fönstret – så kunde han “köra” Molle framför bilen, och på så vis slapp han att gå. Sagt och gjort! Bertil och jag skrattade hela vägen tillbaka, både åt att han hade litat så mycket på Molle, och åt den något udda situation han nu befann sig i – sittande i bilen och “körande” hästen.

Vi kom hem välbehållna, både häst och bil, och Bertil kunde spänna för och lunka hem. Molle fick ordentligt med motion – men det var ju lite självvalt 🙂

Bent i Svinninge

Jag har genom åren samlat på mig många historier från mitt hästliv och har skrivit om flera av de människor jag mött längs vägen. Inte alla berättelser har ett ”happy end”, men varje liv har sitt slut, och det ser olika ut för var och en. Den jag vill skriva om idag valde själv hur hans historia skulle sluta – och även om slutet var oerhört sorgligt, så är berättelsen om honom det inte. Livet har en ände, men det är upp till oss att göra resan värd att leva.

Idag vill jag berätta om Bent i Svinninge, en man jag lärde känna när jag bodde i Danmark. Han är värd att bli ihågkommen, och nyligen har minnen av honom dykt upp gång på gång. När jag satt och arbetade och letade efter några gamla bilder, stötte jag på en bild där Bent plöjer med sina två hästar – båda avkommor efter min hingst Mackay. Jag har också nyligen beställt två nya hjul till en hingst-gigg som jag en gång köpte av Bent. Det känns nästan som att han vill att jag ska berätta om honom.

Jag hade bott några år i Kalundborg i Danmark, där jag drev en inackorderingsverksamhet för hästar. En av mina kunder var en kvinna som nyligen flyttat från sin gård och letade efter ett nytt hem. Hon hyrde flera boxar av mig och under tiden fick hon sitt ena sto betäckt med Mackay. Fölet blev en riktig skönhet, och när Bent fick syn på det bestämde han sig för att också betäcka sitt sto med Mackay.

En dag, utan någon som helst förvarning, dök han upp med stoet.

”Ja, hon brunstar nu, så jag kan lika gärna lämna henne här,” sa han rättframt.

Som tur var hade jag en ledig plats i stallet, men överrumplad blev jag. Det var precis så Bent var – allt i full fart, inget lämnades åt slumpen. Han var arbetsam, noggrann och ständigt på gång med nya projekt. Vi blev goda vänner, och snart blev jag inbjuden att besöka honom på hans fantastiska gård.

Bent drev en mjölkgård, men hade också hästar, otroliga vagnar och selar – allt i perfekt skick. När jag lärde känna honom var han ensam och skötte allting själv, men senare träffade han en kvinna som var lika driftig som han. Tillsammans byggde de upp sitt hem till något unikt. Han slutade med mjölkkorna och satsade mer på hästkörning. Tillsammans körde de bröllop och studentkörningar med sina hästar. Han hade en särskild vit brudvagn, fantastisk i sin elegans. Det var ett enormt arbete, och för att underlätta köpte de en lastbil där både vagn och hästar fick plats.

Bent älskade allt som var roligt, och ett av mina starkaste minnen är midsommarfirandet hos honom. Han hade bjudit in alla sina vänner – minst 50 personer. Han hade slaktat en ko och hyrt in en kock som stod och grillade ute på gårdsplanen. Kvällen var ljum och stämningen på topp. I Danmark eldar man på midsommar, och Bent hade samlat ihop en imponerande hög med grenar att tända eld på. Han var klädd i en kritvit kostym och tvekade lite innan han tände brasan – det var ju torrt, och han ville inte riskera något. Men Bent var Bent, och när han väl bestämt sig gick det snabbt.

Elden tog sig direkt och blev kraftigare än väntat. I samma ögonblick ångrade Bent sig, och utan att tveka hoppade han rakt in i brasan, trampade febrilt på glöderna och lyckades på något sätt släcka elden – allt utan att få en enda fläck på sin vita kostym! Vi som såg det stod mållösa innan vi brast ut i skratt. Det var så typiskt honom – impulsiv, handlingskraftig och orädd.

Ibland blev det för många hästar på gården, och då hjälpte jag honom att sälja några, även efter att jag flyttat till Sverige. Hans hästar var stora, vackra och alltid lättsålda.

Men så förändrades allt. Hans fru blev sjuk och gick bort i cancer. Sorgen var tung, och utan henne blev det svårt för Bent att fortsätta med hästkörningarna – han hade ingen som kunde hjälpa honom. Han började sälja av sina vagnar och skänkte vissa till ett museum. Det var då jag köpte min gigg av honom.

En dag bad han mig hjälpa honom att hitta nya hem till de sista hästarna. Han erkände att det blev allt svårare för honom att orka med. Han hade opererats i höfterna, och han kunde inte längre springa – något som gick emot hela hans livsstil. Bent var van vid att saker gick i 190 km/h, men nu gick det långsamt. För långsamt.

Två veckor efter att jag hämtat de sista hästarna fick jag beskedet att Bent hade valt att lämna jordelivet.

Han ville aldrig bli någon annans börda, och på sitt eget sätt såg han till att det blev som han ville – precis som han alltid gjort.

Det gör ont att tänka på, men en sak är jag säker på: Bent levde mer under sin livstid än många andra gör på dubbla den tiden. Jag kommer aldrig att glömma honom.

Mitt extrajobb!

När jag bodde i Mörrum hade jag en egen gård. Den var visserligen avstyckad, men jag fick hyra lite mark intill, vilket gav mig både rasthage och bete till mina hästar. Jag trivdes väldigt bra där, och i det stora huset fanns gott om plats för mitt sadelmakeri.

Men att bo ensam innebar också att jag behövde en stadig inkomst för att täcka alla utgifter. Även om jag hade kunder i mitt sadelmakeri, räckte det inte alltid till. Timlönen för en sadelmakare var låg, och ibland var det bara små reparationer som behövde göras. Dessutom var jag inte särskilt bra på att ta betalt. Därför hade jag ofta extrajobb vid sidan av för att ha råd att behålla mina hästar.

Under många år hade jag ingen bil – det var helt enkelt för dyrt. Jag hyrde ut några stallplatser och fick ibland skjuts av mina inackorderingar in till byn för att handla mat. På så sätt lärde jag känna många människor, och många var hjälpsamma på sitt eget sätt.

En dag fick jag kontakt med en mjölkbonde som bodde några kilometer bort. Han undrade om jag ville tjäna lite extra genom att arbeta som avbytare hos honom. Det tackade jag självklart ja till! Men hur skulle jag ta mig dit? Jag hade varken bil eller ens en cykel… men häst hade jag!

Jag frågade bonden om han hade en ledig box där jag kunde stalla upp min häst medan jag jobbade. Det hade han, och han tyckte att det var en utmärkt idé! Han hade själv en nordsvensk, men menade att det inte var något problem – hans häst kunde gå ut under tiden jag var där.

Sagt och gjort! Jag började jobba hos Aldo och red dit på min hingst Mackay varje dag. Det blev en perfekt lösning – Mackay fick motion och kondition, jag fick ett jobb, och Aldo fick den hjälp han behövde. Dessutom var Aldo en riktig djurvän och tyckte inte att Mackay skulle stå utan mat, så han såg alltid till att ge honom ensilage. På så sätt sparade jag även på hästfodret!

Det var verkligen en win-win-situation, även om det inte alltid var så roligt att ge sig iväg i mörker och 20 minusgrader. Men det fungerade! Mackay fick ensilage, vilket var ganska ovanligt för hästar på den tiden. Aldos ensilage var dock av högsta kvalitet, torkat i silo, och Mackay mådde väldigt bra av det. Aldo hade dessutom fått priser för sina mjölkkor och sin förstklassiga mjölkkvalitet, så han var mycket noga med vad djuren fick äta.

Det var ett riktigt bra jobb, och jag stannade där länge.

Jag och Mackay på bilden.

Universum griper in

Kalla det ödet, men jag såg en annons på en 15-årig valack som gick St. Georg. Hemmet var väldigt viktigt för säljaren, och jag kände att jag kunde erbjuda ett bra sådant. Jag visste att priset skulle vara över min budget, men jag ringde ändå. Man vet ju aldrig, har alltid varit mitt motto, vilket har hjälpt mig i många olika situationer

Tjejen Camilla som ägde hästen var väldigt trevlig och tyckte jag skulle komma och provrida och hon var villig till att lägga upp betalningen på flera delar om vi matchade . Jag berättade hela historien om Markant och jag skulle vara tvungen att sälja honom för att få ut några av pengarna. Jag ville ju inte häller sälja till vem som helst då jag ville frånskriva mig allt ansvar kring denna häst. Jag åkte till Katrineholm och provred Bekila som hästen hette, och jag var eld och låge och tyckte det var en fantastisk häst. Camilla gillade min ridning, då jag var väldigt mjuk och då Bekila var ett fullblod, så behövde han det. Camilla berättade att hon hade haft flera ute och provrida, men de flesta var för hårda i sin ridning till honom. Glad var jag! Jag kunde få lov att köpa honom, men hur?  Camilla började fråga om Markant och jag utelämnade inget. Däremot blev hon intresserad när jag berättade hur han rörde sig och hur vacker han var. Hon föreslog att hon kunde ta honom i tillridning och efter beskrivningen var hon säker på att det skulle täcka köpesumman för Bekila, när han i sin tur var färdig för försäljning.

Lycklig var jag. Jag var nästan redo att skänka bort Markant och här fick jag ett erbjudande om något helt fantastiskt. Jag sa till Camilla att hon skulle vara försiktig och hon skulle inte vara ledsen om det inte gick, då fick vi hitta en annan utväg. Hon var dock helt övertygad om att det skulle gå fint:)

Camillas svårighet med Markant

Camilla tog hem Markant, och jag bad henne höra av sig regelbundet – mest för att jag ville vara säker på att hon fortfarande levde! Det lovade hon att göra. Första veckan gick bra, men veckan därpå ringde hon och berättade att han hade försökt slänga av henne. Hon hade dock lyckats sitta kvar och efter det fick han arbeta ordentligt i deras grusgrop. Hon var övertygad om att han nu var på rätt spår.

Jag blev såklart glad men varnade henne ändå – hon fick absolut inte ta något för givet och måste vara försiktig.

Ytterligare en vecka senare ringde hon igen. Den här gången lät hon mer skakad:
”Nu vet jag vad du pratar om!”

Markant hade fått av henne ordentligt, och hon hade inte haft en chans att sitta kvar. Trots det ville hon inte ge upp. Men… hon hade fått ett bud på honom! Personen som ville köpa visste om hans egenheter men hade sett honom och ville ändå ha honom. Budet var så pass bra att jag skulle kunna köpa ut Bekila, betala Camilla för hennes insats – och till och med få lite pengar över.

Jag skrek nästan i telefonen:
”SÄLJ! SÄLJ NU!”

Camilla var dock tveksam och trodde att hon kanske kunde få ännu mer för honom om hon red honom ett tag till. Men jag avrådde henne bestämt:
”Nej, nej! Tänk om du bryter armar och ben? Eller om han skadar sig själv när han sticker hem? Om köparen vet vad han ger sig in på och ändå vill ha honom – ring direkt och gör affären!”

Slutet gott allting gott!

Och så blev det. Markant hamnade hos en dressyrryttare som fortsatte att arbeta med honom.

Jag höll kontakten med Camilla ett bra tag, och några år senare berättade hon att Markant hade gjort succé. Han hade blivit distriktsmästare och vunnit flera tävlingar. Till slut såldes han vidare för ett sexsiffrigt belopp – en enorm summa för 40 år sedan! Han var en fantastisk och arbetsvillig häst, smidig och kapabel så länge han var på ridbana eller i ridhus. Men… när praktikanterna tog ut honom i skogen på skritturer? Då kom han fortfarande hem själv:)

Jag kan bara tillägga att det aldrig var något fysiskt fel på honom. Han röntgades i samband med försäljningen, och veterinären sa till Camilla:
”Den här röntgenbilden borde jag rama in och hänga upp på väggen – det är det finaste skelett jag någonsin har sett!”

Jag själv hade några trevliga år med Bekila och lärde mig otroligt mycket.

Bilden är Bekila och mig:

Min värsta häst!

För ungefär 40 år sedan bodde jag i Mörrum. Jag trivdes verkligen där och hade många trevliga vänner. Bland dem fanns Ann och Lasse, ett par jag hade köpt en collie från. De var också intresserade av hästar.

Ann hade fått för sig att hon ville köpa en hobbyhäst, en hon kunde rida lite på och kanske ta ett föl efter. Hon hade hittat en annons från Erik Nilsén, en känd fälttävlansryttare och uppfödare, som skulle minska sin avelsverksamhet. Han hade många hästar, så det fanns gott om olika alternativ att titta på. Ann frågade om jag ville följa med, och jag tackade självklart ja – jag säger aldrig nej till att träffa likasinnade hästentusiaster och titta på fina hästar.

Jag var själv på jakt efter en ny häst. Jag hade tröttnat på att ständigt köpa unghästar, utbilda dem och sedan sälja vidare. Det gjorde att jag aldrig riktigt kom vidare i min egen ridutveckling eller på tävlingsbanan. Nu ville jag ha en lite äldre häst, en som redan var grundutbildad, så att jag kunde arbeta vidare tillsammans med den.

Besöket hos Nilsén

Vi åkte iväg för att se vad Nilsén hade att erbjuda, och det var verkligen ett stort urval! Där gick en flock på 35–40 hästar. Det var tidig vår, så alla var långhåriga och ruggiga, men man kunde ändå se att det var fina hästar under den lurviga ytan.

Ann berättade vad hon sökte, och Nilsén rekommenderade ett fuxsto som kallades Den Glada Änkan. Hon hade varit oridbar fram till sju års ålder, men sedan hade de fått ordning på henne. Nu var hon världens snällaste och hade till och med gått på ridskola. Hon verkade lugn och tillförlitlig, och Ann föll för henne direkt. Det var ingen tvekan – det skulle bli Änkan.

När vi tittat på alla hästarna frågade Ann:
– Har du inte hittat någon?

Jag hade ju bestämt mig för att köpa en utbildad häst, men ändå var det en som fångade mitt öga. En skimmel som rörde sig helt fantastiskt. Jag försökte vara förnuftig men kunde inte låta bli att fråga om priset. Det visade sig att han var en fyraårig valack – och dessutom Änkans son! Ann tyckte att det var självklart att jag skulle köpa honom, det hade ju varit så roligt.

Priset var dessutom väldigt lågt, så det blev ett snabbt beslut. Jag tänkte att om han inte blev som jag ville kunde jag alltid sälja honom vidare.

Markant flyttar in

Hästarna hos Nilsén var vana att gå mycket ute och stod på spiltor över natten, så han var van vid att vara bunden. Jag tänkte att det var en stor fördel. Däremot var unghästarna inte särskilt hanterade, så jag fick börja om från grunden.

Jag döpte honom till Markant, efter en tidigare häst jag hade tyckt mycket om. Kanske skulle det hjälpa att han fick ett namn jag gillade? Jag tog det väldigt lugnt med honom, och allt gick faktiskt över förväntan i början. Han accepterade både sadel och träns, och efter en tid kunde jag sitta upp. Han var en väldigt vaken häst, så jag tog god tid på mig.

Men en dag när jag skulle rida honom på ridbanan kom den första riktiga protesten. Jag satte foten i stigbygeln, kom precis upp i sadeln – och plötsligt brakade han loss i en serie bocksprång. Jag hade inte en chans att sitta kvar.

Jag slog mig rätt rejält men visste att jag var tvungen att sitta upp igen. Jag kravlade mig upp, och den gången gick det bra att skritta.

De följande dagarna var han lugn, men snart kom nästa utbrott. På den tiden var jag väldigt modig och gav mig inte så lätt, men när han hade kastat av mig helt omotiverat ett antal gånger började jag inse att det inte var värt att riskera livet för en så opålitlig häst.

Hjälp från en vän

Jag pratade med Ann och Lasse om situationen. Vi hade i bakhuvudet att Änkan varit oridbar till sju års ålder, så kanske hade Markant fått lite för mycket av hennes gener.

Lasse, som vuxit upp i en tävlingsfamilj, erbjöd sig att prova och se om han kunde reda ut det hela. Jag var tveksam – skulle jag verkligen riskera mina vänners väl och ve? Men Lasse insisterade, så vi gav det ett försök.

Jag hade Mörrums ridbana inte så långt från hemmet och jag ledde ner Markant och hade honom i longerlina. Jag erbjöd Lasse att hålla honom i longerlinan men han tyckte det var bättre att vara lös så han kunde styra hästen dit han ville.

Det tog inte lång tid för än Markant började på sina gymnastiska övningar och Lasse satt kvar. Vi var väldigt imponerad och jag kände en snutta hopp när Markant saktade ner och jag var säker på att det hade gått bra. I samma ögonblick vände Markant och brakade rakt igenom ett stabilt trästaket och Lasse flög, för han hade ju absolut int räknat med att hästen skulle ta det håll, rakt igenom staketet.

Hästen sprang hem och vi traskade efter. Lasse erbjöd sig att prova igen, men jag sa nej. Jag vill inte riskera någon olycka skulle ske, varken med mig själv eller mina kompisar.

Jag insåg att jag verkligen behövde en äldre, utbildad häst.

Då historien är lång, fortsätter den i nästa vecka!

En lite dålig bild på Markant, men man tog inte så många bilder på den tiden:)

Pratar du med din häst?

Jag tror att vi alla som har häst pratar med den på ett eller annat sätt. Det känns helt naturligt – vi delar ju vår tid, vår vardag och ofta våra känslor med dem. Ibland kan det till och med kännas som att hästen verkligen förstår oss, eller hur?

Men trots att vi kommunicerar med dem hela tiden så pratar vi egentligen två helt olika språk. Vi människor tänker i ord och logik, medan hästar tänker i bilder och känslor. Så även om vi kan lära dem kommandon och rutiner, har du någonsin funderat över hur mycket du lyssnar på din häst? Hur den faktiskt uttrycker sig – och vad den försöker säga till dig?

Många svarar kanske: ”Ja, men jag ser ju till att min häst har en ren box, får mat på rätt tider och kommer in från hagen när den vill.” Men är det hästens egna önskemål – eller är det vi människor som har bestämt vad den behöver?

Hästar kommunicerar i bilder

Visste du att hästar tänker i bilder? Och att du faktiskt kan överföra bilder till din häst genom ditt sinne? Det betyder att när du är med din häst och har huvudet fullt av vardagliga bekymmer – som vad du ska laga till middag, när du ska hämta barnen eller att bilen är trasig – så kan hästen uppfatta de bilder du omedvetet skickar ut.

Därför är det så viktigt att vara mentalt närvarande när du jobbar med din häst. Om du fokuserar på den och på er relation, kommer du snart att märka en förändring. Hästen känner när du verkligen är där för den – och när du bara är fysiskt närvarande men mentalt någon annanstans.

Vad vill hästen?

En vanlig invändning är: ”Men om hästen får bestämma själv, då vill den ju inte jobba!”

Men har du verkligen testat? Och om den inte vill jobba – har du frågat dig varför? Är det för att den är lat, eller är det för att den inte ser någon mening med det du ber om? Kanske känns arbetet obekvämt eller stressande, kanske finns det en fysisk orsak, eller så har den helt enkelt inte förstått vad du vill.

Hästar vill vara i kontakt med oss, men om vi bara kräver utan att ge tillbaka, så blir det inget samarbete. Då slutar hästen att uttrycka sina egna önskningar och gör bara som vi säger, eftersom det är enklast. Vi kanske tolkar det som att hästen är snäll och lydig – men i själva verket har den bara gett upp.

Lyssna på din häst

Om din häst inte vill jobba med dig, ta det som en möjlighet att stanna upp och verkligen känna in situationen. Är den fysiskt okej? Finns det några tecken på smärta eller stelhet? Känner den sig trygg i miljön? Eller har den kanske lärt sig att träning alltid är enformigt eller obehagligt?

Genom att vara mer lyhörd för hästens signaler kan du skapa en djupare och mer meningsfull relation. När hästen känner sig sedd och förstådd, kommer den att vilja samarbeta – inte för att den måste, utan för att den vill.

Så nästa gång du är med din häst, ta ett djupt andetag, släpp alla andra tankar och var helt närvarande i stunden. Känn in din häst, lyssna på vad den försöker säga – och framför allt, ha roligt tillsammans!

För mig har det alltid varit viktigt att ha roligt i det jag gör! Det har kanske inte alltid lyckats, men det är ju ändå värt att försöka, eller hur?

När jag hade min nordsvenska hingst Kosack, brukade jag bjuda in mina vänner till stallet på vintern när det fanns snö. I närheten fanns några riktigt fina backar – ironiskt nog i en by som hette Slätten. Det var den mest kuperade ”slätt” jag någonsin upplevt!

Min idé var enkel: jag red på Kosack och drog mina vänner, två och två, uppför backen medan de stod på skidor. Sedan kunde de åka ner i full fart. Vi fungerade helt enkelt som en levande skidlift! Det var en stor succé – mina vänner älskade att slippa kämpa sig uppför backen själva.

Men jag då? Jag ville ju också åka skidor! Så en dag när jag var ensam i stallet bestämde jag mig för att tolka efter Kosack. Problemet var bara: hur gör man det när man är själv?

Jag ville absolut inte riskera att dra honom i munnen, så jag löste det genom att använda draglinor och en svängel. Sedan knöt jag fast ett snöre från svängeln till ett bälte jag satte på mig. För säkerhets skull lade jag in en snabbkoppling så att jag enkelt kunde lossa mig om det behövdes.

Planen var klar, så vi begav oss till en åker. Det var inte helt lätt att ta sig dit – att samtidigt leda en häst, bära skidor och släpa på en svängel var en utmaning i sig! Men jag var fast besluten att testa. Jag hade bara ett par gamla längdskidor med krångliga bindningar, men det fick duga.

Väl framme parkerade jag Kosack, ställde mig bakom honom och började spänna fast mig. Jag hade precis fått på mig ena skidan när Kosack blev otålig och tog några steg framåt. Pang! Jag föll raklång med ansiktet ner i snön, eftersom jag ju satt fast i svängeln.

Att kravla sig upp i djup snö, iförd tjocka vinterkläder och samtidigt hålla i tömmarna var ingen lätt match. Men envis som jag var gjorde jag ett nytt försök. Jag fick på båda skidorna och var precis redo att resa mig upp – då tog Kosack några steg igen. Och där låg jag på näsan igen!

När jag såg upp vände han på huvudet och tittade bakåt. Jag kunde nästan se honom skratta!

Tre gånger föll jag, men på fjärde försöket lyckades jag. Jag gled iväg, ostadig men lycklig. Det var dock svårare än jag trodde att styra de långa skidorna, så jag ramlade igen. Men jag gav mig inte. Till slut fick jag in tekniken och kunde till och med ta mig tillbaka upp till stallet – med skidorna på!

Gissa om jag var trött efter allt kämpande! Men jag gjorde det, och det var kul så länge det varade.

Kosack som 3 åring 1981

Glasögonormen – en livslång kamp

Alla har sina utmaningar, och min har varit min syn. Jag har varit halvblind större delen av mitt liv, och redan som barn fick jag höra öknamn som ”glasögonorm” i skolan. Jag fick mina första glasögon när jag var åtta år – och jag hatade dem. Inte för att jag inte var tacksam för att kunna se, men med -7 på båda ögonen och brytningsfel var mina tjocka ”flaskbottnar” knappast smickrande.

På den tiden var glasögon dessutom dyra. Glasen täcktes till viss del av bidrag, men bågarna fick man betala själv, och eftersom min syn förändrades i takt med att jag växte behövde jag nya glasögon varje år. Mina föräldrar accepterade det, men de var inte lika förtjusta när jag behövde mer än ett par om året.

Hästar och glasögon – en dålig kombination

Jag var ständigt i rörelse som barn (hade nog fått någon bokstavskombination idag), och glasögonen var alltid i vägen – särskilt när jag började med hästar. De blev slitna, satt dåligt och immade så fort det var kallt eller regnade.

När jag fyllde 16 fick jag äntligen börja använda kontaktlinser. De mjuka linserna hade precis kommit ut på marknaden, och det kändes som en revolution – en befrielse!

Men innan dess hade jag haft mina egna ”lösningar” för att slippa glasögonen, vilket ofta ledde till problem.

Den stora katastrofen i Rudesjön

En sommar var vi vid vårt älsklingsbadställe vid Rudesjön. Där fanns stora stenar som gick ut i vattnet, och vi brukade simma ut till en liten klippö längre ut för att sola och dyka.

En dag var vattnet lite kallt, men jag ville inte verka mesig, så jag kastade mig i och simmade iväg – utan att tänka på att jag fortfarande hade glasögonen på mig.

Redan under vattnet insåg jag mitt misstag. När jag kom upp till ytan var de borta.

Det var mitt i sommarlovet, och att åka hem till Danmark för att få nya var inte så enkelt. Jag var förtvivlad – att tillbringa resten av sommaren halvblind var inget jag såg fram emot.

Min vän Eva-Lill försökte hjälpa mig att dyka efter dem, men det var lönlöst. Där det inte fanns stenar var botten täckt av dy, och vattnet var så brunt att vi inte såg något alls under ytan.

När jag kom hem och berättade för mamma var jag uppgiven. Men strax efteråt kom Eva-Lills pappa cyklande – med en hemmabyggd ”glasögonräddare”! Han hade böjt tänderna på en lövräfsa, satt den på ett långt skaft och föreslog att vi skulle gå ner och försöka fiska upp glasögonen.

Jag trodde inte det skulle fungera, men efter en stund – otroligt nog – fick han faktiskt upp dem! Jag hade aldrig varit så glad över mina glasögon.

Glasögonens korta överlevnad

Min lycka var dock kortvarig. Mindre än en vecka senare lade jag glasögonen på soffan – och min ovetande bror satte sig på dem. De gick rakt av på mitten.

Med hjälp av tejp och lim (silvertejp fanns inte på den tiden) lyckades vi få dem att hålla någorlunda. Jag kunde se igen – åtminstone tillfälligt.

Men ödet hade mer i beredskap för mina stackars glasögon.

Ridolyckan och sista spiken i kistan

Några dagar senare red jag ut på min älskade häst Fatima. Hon var pigg och framåt, och när vi kom in på en liten stig började hon trava. Plötsligt fick jag en stor grangren rakt i ansiktet – och mina glasögon flög av… igen.

Jag lyckades på något sätt cykla hem från stallet utan dem, och mamma och jag gav oss ut för att leta. Mamma, av någon anledning, lät mig gå först för att visa var jag tappat dem. Det var en dum idé.

För plötsligt hörde jag ett knasande ljud under min fot.

Jag hade trampat rakt på mina glasögon.

Ett glas var nu krossat, och bågen var av.

Nödlösningen som fick duga

Nu var det kris. Att ha syn på ena ögat och inte på det andra gör en helt yr. Vi improviserade – ersatte det trasiga glaset med en pappskiva och limmade fast bågen igen. Det fungerade – om än knappt.

Någon vecka senare kom pappa med mina gamla glasögon hemifrån, så jag kunde klara mig resten av sommaren. De var inte perfekta, men jag kunde åtminstone se – någorlunda.

Och så slutade ännu ett kapitel i mina stackars glasögons dramatiska liv.

På bilden jag på Fatima, utan sadel och utan glasögon:)