Det gäller att ha rätta kontakter!
Har du också ibland funderat hur ditt liv kunde ha sett ut om inte du hade mött den och den?
Livet är fullt av tillfällen där det har visat sig att man precis har träffat den rätte.
När jag hade slutat skolan och gymnasiet, var den stora frågan, vad jag skulle bli. Det var hästarna som betöd något för mig och ville gärna hitta något som kunde göra att jag var nära hästar. Jag fick dock alltid höra att man inte kunde tjäna pengar på hästar. Det var ju en sanning med modifikation, då jag ju visste att man kunde sälja foder eller hyra ut stallplatser, men det krävde ju en investering först. Jag var väldigt bra på att måla men det visste jag ju att det var inget att satsa på. Att måla av en häst kunde bara ge några hundralappar. Jag gick på en ungdomsgård där man kunde få lov att gå kurser och jag ville prova allt. Jag hamnade till slut på en läderkurs och medan alla andra gjorde skärp och väskor till dem själva, så kastade jag mig ut i att göra ett träns till min ponny. Det tänkte jag på då när jag lämnade skola, att jag skulle bli sadelmakare.
Det fanns ju inte så många och hur skulle jag bära mig åt? Jag hade på den tiden min häst uppstaplat hos en man som hette Ole och av någon anledning kom detta på tal att jag väldigt gärna skulle vilja bli sadelmakare. Jaha, sa han, då känner jag en som förmodligen kan behöva en lärling. Jag kunde ju knappt tro mina öron, men ganska snart åkte vi tillsammans in till hans vän.
Det var mitt inne i Köpenhamn och jag tänkte att det var ett konstigt ställe att vara sadelmakare, inte många hästar på ett sådant ställe. Han hade sin affär i en källarvåning, där han också bodde. Han hade två fönster ut mot gatan där han hade hängt upp lite träns och arbeten som han hade gjort. Han hette Helmuth Rasmussen, men jag fick kalla honom Ras som hans vänner gjorde. Annars var han känd som Ponnysadelmakaren, då han sydde mycket selar till Welsh Mountain ponnyer och levererade till ett känd gods bla. Hans arbete var fantastiskt och när han gjorde de små selar, såg han till att allt passade till storleken och använde specialbeslag så allt passade ihop. Det han inte kunde köpa, gjorde han själv. Han var fantastisk till att göra sitt arbete. När han var ledig, så byggde han miniatyrvagnar, exakt som de såg ut. Han hade byggd en kopia av ölvagnen som Carlsberg hade och en av de kungliga vagnarna också. Dessutom gjorde han träns till de som red ringridning, med snäckor på hela tränsen och förbygel.
Jag var facinerad och ville ju lära allt detta. Till min glädje var han villig till att ha en elev, men jag skulle på prov först, tyckte han, för det var inte alla som var ämnade till yrket. Redan efter andra dagen tyckte han att jag kunde stanna, för han såg vad intresserad jag var och jag blev snabbt väldigt duktig på att sy.
Jag blev sadelmakare tack vare Ole och sedan upplevde jag igen att ödet ville mig väl.
När jag var hos Ras och jobbade en dag, så fick han besök av en gammal granne som hette Knut. Knut var trevlig och pratade mycket, han hade bott i flera år som granne till Ras och hans barn Leon och Lone hade varit mycket hos Ras och pratat och tittat på saker. Nu var Knut bara på besök, för han hade flyttat till Sverige och jobbade på någonting som hette High Chaparral och var bartender där. Han berättade om stället som var en westernstad och där fanns även mycket hästar. Knut tyckte jag skulle komma dit och jobba, för de behövde en sadelmakare där, sa han. Han visade också lite bilder.
Jag är ju som jag är och vill alltid uppleva saker, så vi bestämde att jag skulle komma dit och titta, om inget annat så för att se vad det var.
Jag åkte dit på höstkanten tillsammans med min kompis och jag blev ju inte besviken, där ville jag verkligen jobba. Knut visade oss runt och hade till och med arrangerat så jag och min kompis kunde få en ridtur även om det var utan för säsongen.
Knut tog mig med in på banken där bossen satt, som var Kent Erlandsson (son till Big Bengt Erlandsson) och Knut förklarade Kent att jag var sadelmakare och att de behövde en sådan på Chaparral. Jaha sa Kent, då får det väl bli så och vi bestämde att jag skulle komma till våren och jobba där.
Så kan det vara när man har de rätta kontakter, och det har jag märkt genom livet att det är något av det viktigaste man kan ha!
