För mig har det alltid varit viktigt att ha roligt i det jag gör! Det har kanske inte alltid lyckats, men det är ju ändå värt att försöka, eller hur?
När jag hade min nordsvenska hingst Kosack, brukade jag bjuda in mina vänner till stallet på vintern när det fanns snö. I närheten fanns några riktigt fina backar – ironiskt nog i en by som hette Slätten. Det var den mest kuperade ”slätt” jag någonsin upplevt!
Min idé var enkel: jag red på Kosack och drog mina vänner, två och två, uppför backen medan de stod på skidor. Sedan kunde de åka ner i full fart. Vi fungerade helt enkelt som en levande skidlift! Det var en stor succé – mina vänner älskade att slippa kämpa sig uppför backen själva.
Men jag då? Jag ville ju också åka skidor! Så en dag när jag var ensam i stallet bestämde jag mig för att tolka efter Kosack. Problemet var bara: hur gör man det när man är själv?
Jag ville absolut inte riskera att dra honom i munnen, så jag löste det genom att använda draglinor och en svängel. Sedan knöt jag fast ett snöre från svängeln till ett bälte jag satte på mig. För säkerhets skull lade jag in en snabbkoppling så att jag enkelt kunde lossa mig om det behövdes.
Planen var klar, så vi begav oss till en åker. Det var inte helt lätt att ta sig dit – att samtidigt leda en häst, bära skidor och släpa på en svängel var en utmaning i sig! Men jag var fast besluten att testa. Jag hade bara ett par gamla längdskidor med krångliga bindningar, men det fick duga.
Väl framme parkerade jag Kosack, ställde mig bakom honom och började spänna fast mig. Jag hade precis fått på mig ena skidan när Kosack blev otålig och tog några steg framåt. Pang! Jag föll raklång med ansiktet ner i snön, eftersom jag ju satt fast i svängeln.
Att kravla sig upp i djup snö, iförd tjocka vinterkläder och samtidigt hålla i tömmarna var ingen lätt match. Men envis som jag var gjorde jag ett nytt försök. Jag fick på båda skidorna och var precis redo att resa mig upp – då tog Kosack några steg igen. Och där låg jag på näsan igen!
När jag såg upp vände han på huvudet och tittade bakåt. Jag kunde nästan se honom skratta!
Tre gånger föll jag, men på fjärde försöket lyckades jag. Jag gled iväg, ostadig men lycklig. Det var dock svårare än jag trodde att styra de långa skidorna, så jag ramlade igen. Men jag gav mig inte. Till slut fick jag in tekniken och kunde till och med ta mig tillbaka upp till stallet – med skidorna på!
Gissa om jag var trött efter allt kämpande! Men jag gjorde det, och det var kul så länge det varade.
Kosack som 3 åring 1981
