När man bara vill rida hela tiden!
När jag var barn tillbringade jag mesta delen av min tid med att leta efter hästar som jag kunde vara med – och allra helst rida. Jag hade blivit vän med Bertil, som hade flera hästar. Förutom sina egna brukade han också ta emot hästar för inkörning och träning. Dessutom kom det ofta ston till hans hingst, och många gånger fick de gå på bete hos Bertil hela sommaren för att man skulle vara säker på att de blev dräktiga.
Det innebar att Bertil hade hagar lite överallt. Det här var i Blekinge, nära Smålandsgränsen, ett område med mycket skog och sten. Där tog man vara på små gräsytor som fanns lite här och var.
Den sommaren hade Bertil fått hem en unghingst som han skulle köra in. Alla som lämnade sina hästar till Bertil brukade tänka att ”den där jäntan kan ju rida dem lite också, så de blir vana.” Jag ställde såklart gärna upp! Om hästarna redan hade blivit körda lite var det sällan något problem att rida dem också.
Bertil hade kört hingsten ett tag, och jag hade ridit honom några gånger. Han var supersnäll och villig. Sedan tyckte Bertil att hingsten kunde få gå på bete en stund och smälta det han hade lärt sig. Betet låg ganska långt från mitt hem, men det var inget problem för mig. Jag hade ju ben att gå på och hela dagarna till mitt förfogande.
Hingsten hamnade på ett bete på andra sidan Rudesjön, där vi brukade bada. Jag hade nästan tre kilometer att gå till sjön. Därifrån tog jag en båt som vi hade liggande vid stranden och rodde över till andra sidan – en ganska bra bit faktiskt. Från stranden var det sedan bara 500 meter till hagen.
Jag hade fått låna ett träns så att jag kunde rida hingsten lite medan han gick på betet. Det gick bra att rida honom i hagen. Hingsten var snäll och kom fram till mig när jag kom. Jag satte på tränset, hittade en sten att kliva upp på och satte mig till häst. Hingsten fann sig i situationen, och jag började låta honom gå lite i hagen.
Till en början gick allt bra, men han var ju inte fullt styrbar än. Plötsligt började han gå lite dit han själv ville. Hans hagkompis tyckte att det hela såg roligt ut och började galoppera iväg. Det tyckte hingsten också, så han satte av efter sin kompis – med en rad bockningar som jag inte var beredd på.
Jag flög av i en båge och landade på ryggen mitt i ett snår av brännässlor och björnbärsbuskar. Som tur var missade jag de stora stenarna i hagen, för annars hade det kunnat gå riktigt illa. Jag kunde knappt röra mig, men lyckades till slut komma upp på benen. Jag hade slagit mig överallt och var stucken av både nässlor och björnbärsbuskar.
Men min första tanke var ändå: Jag måste få av tränset från hingsten så att han inte skadar sig!
Som tur var hade hästarna lekt färdigt, och jag lyckades ganska lätt få tag på hingsten och ta av honom tränset. Därefter fick jag halta tillbaka till båten, ro tillbaka över sjön och gå de tre kilometerna hem till vår sommarstuga – blåslagen och öm i hela kroppen.
När min mamma såg mig förstod hon genast att något hade hänt. Jag fick övertyga henne om att det inte var så farligt. Tänk om hon hade förbjudit mig att rida i framtiden – det hade ju varit katastrof!
Bertil fick aldrig veta att jag blivit avkastad. Jag föreslog bara för honom att det kanske var lika bra om hingsten fick vila lite medan han gick på bete. När hingsten sedan kom tillbaka från betet red jag honom igen, och det gick betydligt bättre när inte hans lekkompis var lös vid sidan om.
Vi ryttare är verkligen tuffa, och jag har ofta tänkt tillbaka på hur mycket man har lidit för sin kärlek till hästar. Men det har alltid varit värt det!
Bilden är frånbörjan av 70-talet där jag rider hingsten Hamn i en ”kvalitetssadel” från armén:)
