Jag fick en häst!
Det är inte så ovanligt att få en häst, men ordspråket säger ju att man inte ska titta given häst i munnen. Det syftar på att man ofta får gamla eller skadade hästar som ingen annan vill ha, och som mest kostar pengar. Det är däremot ovanligt att få en fullt frisk, ung häst med stamtavla. Här är historien om hur jag fick en fantastisk Arabhäst – helt till skänks!
Jag var sadelmakare i Mörrum och hade fullt upp med att sy och reparera för att få ihop till hyran och mat på bordet. Det var inte bara för mig själv, utan också för hästar, hund och katt. Därför var det alltid uppskattat när någon rekommenderade nya kunder till mig.
En av mina vänner, Ove, hade jag träffat på kurser jag höll för AOF, där jag lärde ut läderarbete. Han hyrde även boxplats av mig för sina travhästar. En dag föreslog han att jag skulle kontakta en man vid namn Tom, som ägde Arabhästar. Ove trodde att Tom säkert kunde ha en del jobb till mig.
Jag ringde Tom, och det visade sig att han var väldigt upptagen, men hade en hel del jobb till mig. Han undrade om jag kunde hämta det som behövde repareras, eftersom han inte hade tid att köra det själv. Det hade jag inget emot, så jag hämtade täcken och grimmor hos Tom . Så småningom fick jag även beställning på specialgrimmor till araberna, då de inte passade de “normala” grimmor man kunde köpa. Araberna har mycket mindre nos och speciellt fölen kunde inte passa vanliga fölgrimmor då de blev alldeles för stora i nosen. Senare fick jag lov att göra showträns vilket jag tyckte var fantastiskt roligt att göra så fina grejer i stället för att klampa samman gamla lokselar med balaband och ståltråd:)
Ove som hade en hel del humor tyckte ju det var bra jag fick mycket jobb men tyckte även att nu när jag gjorde så bra jobb så kunde jag säga till Tom att jag kunde ju få en häst “emellan” i bytesaffärerna.
Vi skrattade åt idén, eftersom Toms hästar var väldigt fina och dyra.
En dag skulle jag lämna tillbaka ett gäng täcken till Tom. Jag var lite sen, och vi möttes på vägen när han var på väg någonstans. Vi stannade båda två på var sin sida om vägen och jag steg ut för att prata med honom. Jag minns att det regnade ganska mycket. Tom instruerade mig vart jag skulle lägga täckena och att det var bra att jag var snabb med att reparera.. Efter att ha pratat om täckena sa jag, lite på skämt:
– Ja, Ove tycker att jag borde få en häst emellan nu när jag är så duktig!
Jag skrattade, men Tom såg allvarlig ut.
– Jasså, säger han det? Då får vi väl hitta en häst till dig, men nu måste jag iväg ,sa han och körde vidare.
Jag stod kvar i regnet med hakan nere vid knäna. Hade jag hört rätt, eller skämtade han bara?
Nästa gång vi pratade var jag tvungen att fråga.
– Menade du verkligen allvar?
– Självklart, sa han. Kom ner på lördag, så ska vi se vad vi kan hitta!
Jag var fortfarande skeptisk men åkte dit. Jag tänkte att det nog skulle vara ett föl med något fel eller en halt häst.
När jag kom fram pekade Tom ut en hingstunge som såg ut som om den vuxit för snabbt och var inte så fin. Men innan jag hann säga något skakade han på huvudet och pekade på en annan häst.
– Nej, det är den här!
Där stod en otroligt vacker häst. Det är Argentinas föl, sa han. Jag visste inte så mycket om araberna men jag visste att just Argentina hade han köpt från Polen några år innan för ett 6 siffrigt belopp.
Då blev jag ägare till en Arab. Jag kallade honom för Mandoza, då huvudstaden i Argentina heter Mendoza:)
På bilden ser du Mandoza med en av de grimmor som jag sydde på den tiden.
