Vi är alla människor.
Att hitta en ursäkt för att det inte blev som man ville är naturligt. Jag har haft många hästar i mitt liv och här lärt mig ett och annat, jag har också varit igenom en del och jag är också människa.
Nu har jag, av olika omständigheter bara två hästar kvar. När hästarna är vana att vara i flock, då tyr dem sig till varandra. Jag har bara lösdrift, så det vill säga, att om jag rider ut på den ene, då blir den andra sur och springer fram och tillbaka, vilket ju påverkar den jag rider, så den också blir på tårna.
Ja, det är en ursäkt för inte att rida. Kan du inte ta den ena som handhäst, tänker du nog här (vilket jag själv skulle ha sagt) Jag är nästan jämt själv här, ingen till att hjälpa om det händer något, och den som jag inte rider är 18 år och har en mycket egen vilja. Jag ser mig själv, hänga i ett snöra mellan de två hästar.
Det ska också sägas att stoet jag har är inte riden sedan hon var 4, har varit avelssto. Hon är jättesnäll och mycket hanterad men det tar ju väldigt lång tid att lära henne något (ännu en ursäkt, då jag har mycket att göra)
Så har jag en kompis som älskar hästar men inte är en jättevan ryttare, som önskade att rida stoet och det skulle bli en lösning på problemet. Då skulle jag även få en kompis att rida med. Jag visste att detta innebar en massa jobb, då vi fick börja om från början med stoet, men varför inte.
Problemet är ju att jag måste lära kompisen allt också, så som att tränsa, hur man gör när man stiger upp, hur man gör när man rider på en häst som inte är van. Så vi har börjat lite med träns (har bettlöst då hon har haft problem med tänderna) vilket hon då även skulle vänjas vid och nu har vi skrittat lite, barbacka. Jag rider först och stoet går efter. Hon är dock den typen som stannar när där är saker hon inte förstår, så vi tar det sakta:)
Vi har nu ridit ett par gånger och börjar fundera på att lägga sadel på henne och har provat ut en som kan passa (jag har en mängd liggandes efter alla hästar jag har haft) och det tog hon också bra.
Min kompis har kommit tidigt på morgonen för här är väldigt varmt, och nu kommer ännu ett problem. Sist vi skulle rida var där invasion av hästbromsar och min häst blev helt tokig. Jag förstår honom för det kan inte vara roligt att bli biten av såna, och där var många! Stoet bara ställde sig och vägrade att gå. Nu ska vi prova på kvällen i stället och se om där är mindre med bromsar då.
I såna här situationer är det lätt att ge upp. Det blir för besvärligt att rida, och våran hjärna berättar för oss att det inte är lönt. Men vad säger hjärtat?
Jag har ridit hela mitt liv och tänker inte sluta nu. Man får tala om för universet att den har valt fel person att irritera och att jag aldrig kommer att ge upp:)
Vad hindrar dig?
