Hamn.
Min längtan efter hästar var enorm när jag var barn och jag utforskade alla krokar där det kunde finnas en häst, när jag var i sommarstugan i Blekinge. Vår stuga låg 3 km från den asfalterade väg och när man körde på den allmänna grusvägen fick man svänga in på ytterligare en ännu mindre grusväg och köra ca 300m för att komma in till stugan. Så när jag gick på en av mina upptäcktstrundor så kunde jag gå antingen till vänster eller till höger när jag kom till postlådan vid den “större grusvägen”
Gick jag till vänster kom man efter ett par kilometer till ett sågverk som var totalt fallfärdigt. Man kunde inte tro att någon använde det, men det gjorde ägaren faktiskt som hette Henry. Henry var skum tyckte jag, även om han alltid hälsade snällt när man gick förbi. I dag kan jag tänka att han säkert var blyg. Han tittade alltid ner i marken och så hade han en tand i underkäken som var det enda man såg när han pratade. Henry hade också häst, men jag vågade inte prata med honom och hästen stod alltid en lång bit från vägen, så det blev aldrig någon närmar bekantskap med den. Den såg dock trots allt välskött och fin ut. Efter sågverket kom man till Henrys hus där han bodde med sin syster. Det var också försummat men inte lika hemskt som sågverket. Man kunde se att det hade varit ett fint ställe i sin tid och det hade faktiskt varit en lanthandel där en gång. Folk berättade att hela lanthandeln var intakt när det sedan såldes många år senare ni de två hade gått bort, med alla burkar och glas, handelsdisk och allt.
Därefter kom man till en jättebacke ner i en dal och sedan en enorm uppförsbacke och det hette Slätten. Jag tyckte överhuvudtaget inte det var “slätt” där, lite konstigt med namn:) När man sedan hade kommit upp för den långa backen låg där ett litet hus med en mycket fin trädgård, välputsat och fint i ordning.Längre uppe på en backe låg stallet som hörde till.
Jag hade gått förbi där flera gånger men där hade aldrig varit någon på gården när jag gick där, men en dag hade jag tur!
En liten gubbe som var nästan ett huvud mindre än mig, fast jag inte var så gammal, pigg och glad med glittrande ögon och keps. Han hälsade på mig och jag sa vem jag var och han hade redan hört om mig att jag hade varit hos Sven och Signe och var glad för hästar. Jag pekade på stallet och frågade lite blygt om han hade häst därinne, för jag hade hört någon gnägga en gång jag gick förbi. Det hade han och sa, kom ska du få se!!
Det som väntade mig i stallet var någonting som jag aldrig kunnat drömt om. Det var som en saga! I spiltan stod där en stor kolsvart nordsvensk hingst med vågig man nästan helt ner till knäna. Jag hade aldrig sett något så vackert, det var Hamn. Luggen var så stor så man såg knappt huvudet på honom men kunde ana pigga och nyfikna ögon under denna.
Denna hingsten visade sig senare var inte bara vacker men också fantastisk trevlig både att köra och rida och ni kan nog förstå att det var inte sista gången jag var och besökte Bertil. Det blev också ett livslångt vänskap med hästarna i focus
På bilden är det Bertil Hansson med Hamn 1970.
