En av mina upplevelser… ja, nu skriver jag om mig själv igen, men det verkar som att mina minnen också får andra att minnas, så här är det:
Ja, nyfikenhet har varit min största tillgång, så jag har gjort mycket i mitt liv. Jag är oerhört tacksam för att jag har kunnat uppleva allt det jag har, men ibland har det också krävt att jag har blivit tvungen att gå ganska långt utanför min comfortzone. Min man säger ofta att jag har ADHD och han kanske är nära sanningen 🙂
År 1978 var jag 20 år gammal och hade ännu inte tagit körkort. Jag var inte mycket för bilar och tyckte att jag klarade mig utmärkt utan, så det var lite av en principfråga. Det var nog mest för att min killkompis hade för sig att han skulle lära mig att köra bil (alla skulle ju ha körkort), och jag hade förmått att få hans Lada att stå och hoppa på stället efter att jag släppt kopplingen lite för tidigt. Det tog tid innan vi fick stopp på det, då vi skrattade så mycket så vi inte kunde koncentrera oss på att stänga av bilen. Jag har det så att när jag har sagt att jag ska klara av någonting, så ska jag göra det, och då var det enklare att säga att jag inte behövde ett körkort.
Dock fick jag ändra mitt beslut när jag fick ett erbjudande… Om jag kunde ta mitt körkort och skjutsa en gubbe till Ungern för att titta på världsmästerskapen i fyrspannskörning, så skulle jag få resan. Han erbjöd sig även att övningsköra med mig så att det skulle gå snabbt. När jag nu hade ett syfte och ett fantastiskt lockande sådant, var det inte så svårt för mig. Jag klarade både teorin och körprovet vid första försöket. Då kunde jag faktiskt klappa mig själv lite på axeln när jag körde upp mitt i Köpenhamn 🙂
Vi åkte i en Volvo 142 som var väldigt ”inne” just då. Amazonen var gammalmodig så det var ett rent lyxåk 🙂 Jag körde nästan 140 km på den tyska autobahnen med mitt sex veckor gamla körkort. Detta var innan muren föll i Tyskland, så vi såg de höga stängslen vid gränserna och körde förbi Österrike för att slippa åka genom Östtyskland. Det var inte mycket bättre vid gränsen till Ungern, där de bar maskingevär och kontrollerade alla bilar. Man behövde också ha visum för att kunna komma in i landet. Jag tänker ofta på hur annorlunda det är idag och att EU faktiskt har gjort något bra i sin tid.
Värre var det när vi kom till Budapest med tre filer i varje körfält och en mängd enkelriktade vägar. Vi hann se en av broarna tre gånger från varje håll innan vi hittade vägen till hotellet. Hör och häpna, det fanns nämligen ingen GPS. Man hade en karta som man vecklade ut i bilen så att man inte kunde se ut ibland, och på det viset kom vi fram till hotellet.
Själva evenemanget med fyrspannskörningen ägde rum utanför en stad som hette Kecskemét. Det låg cirka 5 mil från hotellet i Budapest, så vi körde dit varje dag och missade inte en sekund 🙂 Det var en helt fantastisk uppvisning och väl värd all möda. Att se de ungerska folkdansarna, uppvisningen av ungersk post, körningen med alla olika ekipage. Ungerska är fantastiskt duktiga körfolk och de använder ofta Lipizzanerhästar, som är snabba och lättlärda.
Vi tittade naturligtvis också på framkörningen och man kunde få lov att prata med vissa, vilket vi också gjorde. Det gäller ju att passa på, och ni vet, nyfikna jag 🙂 Det gjorde att Christer Pålsson, som representerade Sverige, hörde att vi hade kört ända från Sverige för att uppleva detta, så vi fick lov att sitta i hans vagn. På bilden sitter jag i en vit tröja, och vi fick till och med åka en runda! Det var första gången jag satt i en vagn med fyra hästar framför. Jag klappade även prins Charles hästar och hälsade på honom. De var enorma, inte under 180, det var fantastiskt imponerande.
Jag gillade verkligen Ungern redan då, även om de som bodde här nog inte hade det så bra, men det är ju som sagt helt annorlunda idag. Vi klarade resan hem igen, som ni ser lever jag fortfarande, och jag har gjort resan många gånger sedan dess. Numera bor jag i Ungern, och det var kanske mitt första besök här som gjorde intryck på mig. Vem vet?
